Förstår du inte hur jobbigt det var för mig att se dig bara stå tyst i ett hörn medan dina kollegor förhörde mig igen, gång på gång?
»Nej, jag vet inte var pistolen eller min mormor är,« sade jag.
»Papprena? De kan ha blivit stulna, vi hade inbrott igår,« sade jag.
»Nej, jag har inte anmält det, det vet jag. Det var igår och jag vågar inte ringa från mormors telefon,« sade jag.
»Kan jag få ta på mig kläder, kan jag få kläder?« sade jag.
»Kan det inte vara någon av de skadade poliserna?« sade jag.
»Va, det är väl inte så känsligt? Poliser kan väl också göra fel?« sade jag.
»Nehej, jaja, bli inte så sura, men en av dem hade ju också rött hår, eller vad då också, mitt hår är väl inte så rött.«
»Eller det kanske det är, men jag har i alla fall inte varit downtown på hela dan förrän strax innan jag blev arresterad. Har ni inga vittnen till utbrytningen? Be dem intyga att jag inte ser ut som den eller de som gjorde det.«
En polis (med namnbrickan »Hej! Mitt namn är Lilly«) vinkade åt en polis, eller en sekreterare, jag förstod aldrig vilket, att gå till en telefon och ringa ett samtal.
Efter några långa minuter kom personen tillbaka med en lapp åt Lilly.
»Kan jag få åka hem?«, sade jag.
»Ja, Anna,« sade du äntligen. »Lilly, vi lägger ner det här. Jag misstog mig.«
Jag kände mig kränkt. Du såg mig inte i ögonen.
»Vi går hem till mig,« sade du, »du kan få låna lite kläder.«
»Du äger väl bara poliskläder. Kan vi inte åka ut till gården?«
»Visst.«
Miriam var ledig, och eftermiddagen gick från tidig till sen medan vi åkte ut. Du hade ögonen på vägen. Jag tittade ner på mina fingrar, jag såg upp och såg stadens sjuka hus och de glasrör som bildade bokstäver och färger. Jenny hade berättat att de hade lyst i neonfärger en gång i tiden, men jag vet att hon aldrig hade sett det själv. Det var vindstilla när vi lämnade staden, och jag vände mig bak och såg hur den såg mindre och mindre ut mot horisonten. Jag drog efter andan, och skulle precis säga till dig, be dig titta på kvällshimlen, men du såg så sammanbiten ut.
Vägen blev fort grusväg här ute, och kantades av fält som brukade lysa gult av raps på sommaren. Jag undrade om frosten skulle komma om några nätter, eller om den skulle dröja ännu några veckor. Vi kom till en päronallé, jag brukade cykla här eftersom jag visste att det fanns tistlar. I en glänta stod lanternor och gravljus som fortfarande brann från i förrgår. Jag visste ju att längs den här vägen låg en hemlig, omärkt och ovigd begravningsplats men det sved ändå lite att se hur många fler ljusen var för varje år.
När vi kom fram lugnade det mig lite att sätta ner mina bara fötter i marken och höra grusplanen knarra under mig. Vi gick in, och jag gick och hämtade mina kläder och bytte om. Jag gjorde mig beredd att knyta på mig kängorna, men du hejdade mig.
»Var förvarade ni registreringspapprena för pistolen?« sade du.
»Jag trodde att mormor hade allt sånt i sin kvittopärm, men det kan ha legat i skrinet, det var lite brev och vykort och sånt i den.« Plötsligt slog mig något, och jag ändrade mig. »Förresten kan det nog inte finnas några registreringspapper, tror jag. Morfar och hans gäng har själv gjort den pistolen.«
»Från inget?«
»Jag tror de utgick från någon sorts pistol, den finns det kanske papper på, om det var Nils eller någon annan i morfars gäng som hade licens genom skytteklubben kanske. De papprena har jag inte.«
»Var är det där skrinet?«
»Det verkar vara borta; jag tror att det stod på köksbordet när jag somnade precis efter att mormor hade gett sig av.«
»Skrev din mormor någon dagbok?«
»Nej… inte vad jag vet, men…« Jag funderade. »Mormor ringade in en annons i tidningen i början av veckan. Jag tror den ligger i tidningsåtervinningen.«
»Oj, papperstidning!«
»Vad har ni då?«
»Vår bostadsförening har en gemensam väggtidning i trappuppgången. Det händer att jag sätter upp nyheter från polisbulletinen där.«
Jag slet ut en stor papperskasse från under diskbänken – det måste verkligen ha varit där den som kidnappat mig hade gömt sig, allt såg helt knöligt ut och det låg strumpludd längs golvlisten – och började leta bland tidningarna i den. Jag tog fram måndagens tidning och bläddrade till annonserna. En var inringad, två varv (som inte korsade varandra) med rött bläck.
Magikerkongress Illusionister, Trollkarlar, Kortkonstnärer Behöver din show lite mer p’zzazz? Stor mässa där tillverkare och utvecklare av nya illusioner ställer ut. Föredrag – Varuprover – Debattpaneler – Annat Biblioteket, lördag fjärde november.
»Det där är teater, eller hur?« sade jag. »En lek? Med besvärjelser som är fake? Mormor och morfar höll på med riktig magi. Inte sånt där.«
»Kanske blev din mormor tokig på gamla dagar,« sade du.
»Ja, det vet jag,« sade jag, »men kanske förstod hon att det bästa stället att gömma magi är på en scen.«
TillbakaVidare