Vad då, »ingenstans att ta vägen«? Varför sökte du inte upp mig, varför försökte du inte rädda mig? Du visste att jag var arresterad, du känner din mormor, du kunde åtminstone ha försökt!
Jaså, Bananen är en kompis till dig? Jag känner henne också, lite grann. Hon stod anklagad för mord på sin fästman och sin lilla dotter. Hon fick anklagelsen innan hon visste att de var döda. Hon blev frikänd, delvis med min hjälp.
Det första som sade mig att hon inte var skyldig var något i hennes blick. Visst, hon hade ju motivet – hennes liv var inrutat och fängslat i den där relationen, hon hade lämnat skolan tidigt och dragits in i ett barnafödade och en parrelation där hon var ganska låst. Killen hade jobb och hon var hemma själv hela dagarna, i princip utan att träffa någon. Så visst, hennes liv har nog på många sätt blivit bättre efter det som hände – men något sade mig att hennes sorg var äkta, att hon faktiskt hade älskat inte bara sin lilla dotter – som också hade hetat Lollo, som sin mor, fast utan banan-smeknamnet, så vitt jag vet – utan även den där killen, Pierre. Jag kunde inte hitta något tecken på att han skulle ha varit taskig. Hon sade själv att han hade uppmuntrat henne till att börja studera igen, att han kunde gå ner till halvtid och vara hemma med Lollo om Bananen fick studiebidrag – hon skulle inte ens behöva ta lån, enligt en beräkning han hade gjort. Ja, jag vet inte.
Hennes första advokat försökte få henne att erkänna men att spela på att hon skulle inte ha varit vid sina sinnes fulla bruk; jag fick henne att byta advokat, och den nya försvarslinjen var att det skulle ha varit fästmannen som hade gjort det, och sen begått självmord. Det köpte jag inte riktigt heller. De hade hittat både mannen och dottern döda på ett motell, ganska långt från där de bodde med Bananen, och det fanns inga biljetter heller, och resan var inte införd eller planerad i Pierres kalender. Tydligen hade de liftat, även om jag bara hittade en som uppgav sig ha gett dem lift en bit, en truckchaufför som hette Lenny.
Hon var helt stirrig när jag och Lilly tog in henne, Lenny, hon verkade först tro att hon var misstänkt. Visst, på sätt och vis misstänkte jag ju alla eftersom jag såg det som ett öppet fall, men först och främst ville jag höra vad hon hade att säga.
»Liftat? Det vet jag inte,« sade hon, »när jag tog upp dem låg Pierre mer eller mindre medvetslös i diket och jag var nära att köra på den lilla flickan. Hon kan inte ha varit mer än tre år, kanske yngre.«
»Vad gjorde du?«
»Jag stannade min truck, en bit åt sidan, men den är ju ganska stor. Jag undrade ett tag om det kunde vara ett trick, att det var rånare… men det lilla barnet… Jag gick ur lastbilen och gick närmare. Jag såg hur mannen blödde ur ögonen och vände och vred sig som i plågor. Han verkade helt släckt. ›Hallå?‹ ropade jag. Inget svar. Det var då jag tog upp dem till passagerarplatsen i lastbilen. Flickan verkade lugn, men mannen ryckte av och till, huvudet gick runt i stora, långsamma cirklar. Jag frågade dem – vet inte vad jag väntade mig för svar – om jag skulle köra dem till ett sjukhus. Jag började köra, eftersom jag visste att det fanns ett sjukhus längs vägen. Flickan bara tittade undrande på mig, men mannen svarade, med en omänsklig röst, att han var vilse i det ihåliga. Jag ryckte säkert till, utbrast ›va?‹ eller något sånt, för plötsligt mumlade han till med en mycket verkligare röst. Han undrade var han var. Jag sade som det var, att jag hade hittat dem mitt ute på en landsväg, med bara skog åt ena sidan och vallmofält åt andra, och närmaste bebyggelse var några kilometer åt det håll jag kom ifrån. Jag frågade honom igen om jag skulle köra till ett sjukhus. Först skrek han nej, men han ändrade sig till ja. ›Ja, du måste nog det,‹ så var hans ord. Den mumliga mänskliga rösten försvann och ersattes igen av den där andra… ›rösten‹. Jag såg inte riktigt att han rörde på läpparna rätt, det var som om någon försökt synka en dålig dubbning. Det var svårt att hålla ögonen på vägen, och det var för tidigt för att den sena kvällstrafiken skulle ha avstannat. ›Inne i det ihåliga där jag är, där kan jag fastna, vänder mig, vänder mig insidan ut, och stigen jag skulle ha gått på är borta‹. Någonting sånt, det var svårt att höra. Då började den lilla flickan banka på mannen med knytnävarna. Han vaknade till och såg att den lilla flickan pekade på en smutsig grön van som precis kört om oss. Hans mänskliga röst ropade till mig att stanna, att de var tvungna att åka med den där bilen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag tutade och blinkade åt van:en och såg att den stannade. Jag stannade också, och släppte av mina två passagerare. De började gå mot den andra bilen, hand i hand, men så vek sig mannens knän och han föll framåt, och slog pannan i asfalten. Jag var på väg att gå tillbaka till honom, men så såg jag hur några människor bar in honom i van:en.«
»Såg du hur de såg ut?«
»Nej, inte riktigt. Jag såg inte ens om de var två eller tre som bar. Den lilla flickan följde efter dem.«
»Tog du registreringsnumret?«
»Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag skrev det direkt på skjortärmen.«
Hon tog upp en väska och rotade lite i den, för att ta fram en vit skjorta fullklottrad med ord och nummer. På vänster ärm stod ett nummer hon visade mig och Lilly, som vi skrev av. Vi kollade upp numret sen, och det var faktiskt ett giltigt registreringsnummer till en grön van, ett hemmabygge, men den var belagd med körförbud. Dels hade den inte klarat senaste besiktningen, dels var ägarna rapporterade som försvunna och trafikavgiften var inte betald.
Lilly lade ner ganska mycket tid på att försöka spåra upp den där gröna bilen, och till slut hittade hon den på ett skrotupplag. Den såg inte ut att ha kört på många år.
Lennys vittnesmål, och bristen på andra spår gjorde att Bananen blev frikänd, även om kvällstidningarna ville annorlunda – de skrev en massa smörja om att Bananens fingeravtryck skulle ha funnits på motellet, att en läsare hade hittat mordvapnet, och så vidare. De där »bevisen« såg i alla fall vi aldrig röken av. Spåret med att det skulle ha varit mannen som gjort det släpptes också. Visst, flickan hade dött först, och mannen kort därefter, men allt tydde på att det måste ha varit spöken eller något sånt som hade gjort det. Ingen i receptionen hade sett någon annan gå förbi, det var städpersonalens lediga dag, och dörren var låst från insidan, och fönstret likaså stängt. Golvbrunnen var uppbruten, det var det enda som var ovanligt.
Det blev en kort och skonsam rättegång och så vitt jag har vet så försöker Bananen skapa sig ett nytt liv och gå vidare.
Vi anställde Lenny vid polisen sen, som civilspanare. Hon behöll sitt truckchaffisjobb, det var en undercover-grej, men vi behövde fler ögon på vägarna. Lilly gillade henne från början, och jag smälte efter anställningsintervjun. De flesta brukade säga »Ja, chefen, det lovar jag.« Hon sade »Vi får väl se,« men med självförtroende så det räckte åt tio. Det kändes verkligen som om hon visste vad hon gjorde. Hon hjälpte oss med tre, kanske fyra fall, sen slutade hon lika plötsligt som hon hade börjat.
»Kom igen då,« sade jag till Cecilia Snövit efter att hon hade berättat sin historia, »vi kan samarbeta. Kom, vi drar!«
»Menar du att jag ska släppa ut dig?«
»Är det inte det försvarsadvokater är till för?«
»OK. Ska jag släppa ut Peter också? Han är inte min klient.«
»Jaha, öh, OK. Äsch, släpp ut honom också.« En sida av mig tänkte att jag skulle få ångra det, men å andra sidan behöver vi nog all hjälp vi kan få.
Peter välte bordet så grammofonen flög i golvet och brakade i bitar. Rök i alla möjliga färger, mest svart och vit, fyllde rummet och det blev svårt att andas. Sofia hade häktestjänst igen, och jag ville inte skada henne, men vi lyckades slinka förbi och började fort klättra upp för häktesstegen. »Hur ska vi ta oss igenom nu, det är ju hela stationsreceptionen här,« undrade Cecilia. »Sablar, jag tänkte mig inte för,« sade jag. »OK, men jag har en idé,« sade hon, »Ni kan vänta här vid toppen av stegen, jag ska testa en grej.« »När ska vi springa då?« »Ni kommer nog att fatta när.«
Jag kikade upp över kanten. Cecilia gick bort till Ed i receptionen och ryckte åt sig en av inskrivningspennorna som satt fastkedjade i en hållare. »Hey, släpp den där,« sade Ed. »OK, det ska jag,« sade Cecilia, men ryckte bara av kedjan och slängde pennan hårt in i ett brandlarm i taket. De flesta i salen vände sina blickar upp mot larmet, och då drog hon sitt gevär och sköt ett stort hål i inskrivningsbordet. »Nu!« skrek hon, »fattar ni trögt, eller?« Hon började springa mot utgången och jag skyndade mig snabbt efter. Vi hann ut båda två, men någon måste ha tryckt på larmknappen, för snurrdörren låstes och Peter blev fast där inne. Jag tog ett lock från en soptunna som stod vid dörren och började slå på det skottsäkra glaset. »Det är ingen idé,« sade Cecilia, »vi drar.« Jag försökte ändå en gång till, ett slag till, och då lyckades det såklart. Peter började plocka bort glasbitarna för att försöka ta sig igenom, och då sprang jag ikapp Cecilia. »Han klarar sig nog,« sade jag.
Vi sprang runt och in i gränden vid sidan av polisstationen. Cecilia rullade ut en matta som stod där. Den var sliten, gammal och skräpig, men vacker, trots att den på några ställen var lagad med silvertape. Det var något hypnotiserande över det arabiska mönstret, som ett kaleidoskop. »Sätt dig,« sade hon och satte sig själv. Jag satte mig också på mattan, och hon sade »Ta tag i mig,« sedan viskade hon en djinns hemliga namn. En bris från Nordpolen. Den första luftballongen. Seglen fylls med kunskap. Aleo är här.
Först trodde jag att det var någon sorts storm som fick mig att nästan tappa balansen där jag satt, innan jag insåg att det var mattan som lyfte. »Ett fynd från en av dina långväga resor?« sade jag. »Ja, precis, jag köpte den här på en garageloppis utanför Toronto,« sade Cecilia. »Kvinnan jag köpte den av visste nog vad det var, även om hon inte kunde använda den. Jag fick ge mycket för den, och jag tror att det var för att hon såg att jag också visste vad det var. Om hon hade trott att jag bara skulle ha den på vardagsrumsgolvet att sopa skräp under hade jag nog fått den billigt, eftersom det märktes att hon ville bli av med allt på den där loppisen. Jag köpte ett bordshockeyspel också, Kanada mot Finland, men det höll inte så länge.«
Cecilia drog efter andan. Vi var högt uppe och här var luften frän. Det började regna. Det här kan ha varit ungefär när du gick från badhuset. De droppar som föll över Cecilia förvandlades genast till snö, men hon verkade besvärad av att regnet frätte på mattan. »Jag har redan klätt undersidan med svart sopsäcksplast,« sade hon, »men jag måste tydligen göra något åt översidan också.« Jag önskade att jag hade fått behålla min polisluva, det här regnet verkade vara mycket fränare och farligare än det röda i förmiddags. »Är det OK om vi sticker till Doktor Is direkt?« frågade Cecilia, »Jag är lite otålig nämligen.«
»Nja,« sade jag. »Kongressen är i morgon.«
»Vad då, magikerkongressen?«
»Ja, känner du till den? Jag tror att den har något med Annas mormors uppdrag att göra. Det är lite saker jag vill kolla innan.«
»Såna där dussinmagiker har jag inte mycket till övers för.«
»Det verkar inte Annas mormor ha heller,« sade jag, »och jag vill göra lite efterforskningar om en gatutrollkarl som hon har dödat. Han brukade hålla till här nere, den här tvärgatan bakom Pizza & Kemtvätt på torget.«
Mattan sjönk nedåt sakta. Tvärgatan var ingen återvändsgränd, och den var ganska bred; det kunde lätt köra flera vagnar i bredd här. Den var ändå lite speciell, det var sällan man hade något ärende hit eftersom inga av husen hade framdörrar vända åt det här hållet. Några av dem hade bak- eller sidodörrar, men inga officiella ingångar.
De enda som hade anledning att besöka den här gatan var trafik som bara skulle passera, och de som skulle till själva gatan i sig, för att se gatutrollkarlar, teater, köpa något på svarta marknaden, eller dansa när det var gatufest. Gatan låg nära polisstationen och vi hade ofta varit här med kravallenheten och misshandlat festdeltagare och musiker. Det var en härlig tid! Hmm, jag menar, usch, den tiden är tack och lov förbi.
Du vet, ibland när man träffar någon ny, eller träffar någon man inte har sett på länge, så brukar man fråga vad den andra personen jobbar med. Visst, det är mycket i ens liv som inte omfattas av det där, som vad man gillar, eller vad man har för drömmar, och jag har till exempel fortfarande inte riktigt förstått vad ditt yrke är, Anna – men jag tycker ändå att det är en fråga som säger mycket. Det säger vilka tider man har att passa – och när man är ledig. Det säger vad man tycker är viktigt, vilka värderingar man har, och vad man vill lägga stora delar av sin vakna tid på.
I mitt fall har det varit självklart. Polisen hjälper och ger råd. Det är mitt rättesnöre och har alltid varit det, och det är den ed jag svor på en dödskalle när jag tog emot polisbrickan. Självklart fram till nu.
Jag har tagit hårt på det här att polisen har blivit min fiende, och på ett så oväntat, kanske obefogat sätt. Du var lojal med mig mot din egen mormor, och jag försökte leva upp till det genom att välja din sida.
Visst var jag nyfiken på uppdraget, och på om det nu vore berättigat att döda för det »rättfärdiga korståget mot ondskan«, men jag ville inte bli hjärntvättad med något från din mormors örtagård.
Minnena porlade när jag såg den här gatan igen. »Memory lane.«
Jag minns en gång med den där gatumagikern – nu minns jag hans namn också, eller vad han kallade sig i alla fall. Benjamin. Det var så att jag och Lilly hade lite tid över och vi tänkte använda den till att besöka tvärgatan. Lilly hade väl hoppats shoppa narkotika, och jag ville se om det var någon bra pjäs på gång. Dessutom hade jag fortfarande inte sett hela Benjamins rutin så jag hoppades synka det så att jag fick se något nytt material.
Vi kom precis lagom till att se honom uppträda. Han var i full gång med några korttrick, som han varvade med klassiska dukar-ur-ärmarna–konster. Han var klädd i kostym och hög hatt, båda gamla nog att kunna vara second hand eller någon släktings avlagda, men de verkade sitta som skräddarsydda. En andra hatt, till synes likadan, hade han som vanligt upp-och-ned–vänd framför sig så han kunde samla gåvor.
Han verkade ha trollbundit publiken, och jag gjorde mig beredd att sjunka in lika djupt själv. Lilly spanade runt för att se om hon kunde hitta någon pålitlig kran, men plötsligt ryckte hon i min ena uniformsärm. »Kolla,« viskade hon, och jag såg vad hon menade. En bit bort, bakom och söderut från uppträdandet, verkade det pågå ett rån, utan att någon i publiken lade märke till det. En rånare – hon kan inte ha varit mer än sjutton – hade satt en rakkniv mot en äldre mans hals. Rånaren hade vad som verkade vara ett avbrutet kvastskaft också. »Låt mig ta hand om det,« sade Lilly. Jag nickade och ryckte på axlarna. Lilly smög runt bakom publiken, så hon först hade den mellan sig och rånet, innan hon smög fram och signalerade till den gamla mannen att vara tyst.
Hon hann inte längre i sina planer, för plötsligt hejdade Benjamin rånaren. Jag, och alla i publiken, hajade till.
»Vänta lite,« sade han medan han tog några steg i rånets riktning, »är det här ditt kort?« Han höll upp en spader fyra, först åt rånaren, och vred sedan på kortet så alla i publiken såg det.
Rånaren blev helt paff. »Ja, det är det faktiskt. Hur… hur visste du det?« Hon berättade i förhöret senare att hon inte ens kunde minnas att hon hade dragit ett kort, men spaderfyran hade känts så rätt på något sätt. Som om Benjamin hade sett rakt in i hennes hjärna. Hon sade att det hade känts som en såg av sanning.
Medan Benjamin uppehöll rånaren hjälpte Lilly den gamla mannen. »Så,« sade hon, »iväg nu!« Känner jag henne rätt började hon nog redan fundera på hur hon skulle kunna märka honom senare, kanske pressa honom på pengar för att hon hade hjälpt honom klara sig undan ett rån.
Samtidigt gick jag fram till Benjamin. »Skäms, att lura en stackars rånare så!« sade jag. »Låt du polisen sköta sitt jobb.«
Då blev Benjamin helt vit. Det kändes som att han blev oproportionerligt rädd med tanke på att han hade varit så kaxig mot rånaren, som ändå hade haft dragna vapen.
»Är… är jag arresterad?«
Då sprack jag upp i ett leende. »Nej, jag skojade bara,« sade jag. Han drog en suck av lättnad. »Det räcker med trettio dagsböter,« fortsatte jag då. I ögonvrån såg jag hur Lilly satte handklovar på rånaren. Jag kan inte tänka mig att hon fick mycket till straff, eftersom hon inte ens lyckade med sitt rånförsök och inte var misstänkt för något annat.
Den där dagen var det en festlig stämning på tvärgatan. Nu när vår matta sänkte sig ner vid början av gatan, däremot, var det bara några få som hade vågat sig ut i svidregnet. En fruktförsäljare som försökte bli av med säsongens sista skruttar och en jonglör som mest verkade stå och träna.
Det låg blommor på asfalten, på platsen där Benjamin hade blivit skjuten dagarna innan. En ung kvinna i röda sorgkläder stod på knä framför dem och verkade bara blunda och tänka. Det tog ett tag innan jag kände igen henne – det var rånaren, från den där dagen för ett och ett halvt år sedan. Hon hade en liknande make-up nu som då. Jag såg ingen rakkniv men hon hade en trästav, precis som förut.
Jag gick fram till henne försiktigt, och satte mig på knä mitt emot henne. Det verkade vara något religiöst över henne. Cecilia Snövit stod otåligt en bit bort och började fippla med knapparna på sitt hölster. Jag hade inte väntat mig att se det här – rånaren som Benjamin hjälpte att fånga, här vid någon slags minnesplats? Efter så kort tid? Såg hon honom som något helgon? Hade det där knepet med spaderfyran berört henne så djupt?
»Var han en stor andlig ledare för dig?« försökte jag.
»Benny? Han var min polare,« sade hon.
»Va?« sade jag, »sökte du upp honom efter att du blev släppt?«
»Fan snackar du om?« sade hon, sen registrerade hon min uniform. »Aha! Du är en av de där snutarna. Nej, vi var polare redan innan. Det var en grej jag och några andra körde, att vi gjorde rånen medan han distraherade folkmassan, och så skulle han köra något uppgjort trick om grisen kom.«
»Du visste redan innan att han skulle hitta spader fyra?«
»Nej, men vi hade tränat in det där. Vad var det nu för rutin jag körde på er? ›Såg av sanning‹, va? Han tog bara översta kortet, vilket som. Han hade inte räknat med att få betala böter. Heh. Han blev rätt grinig för det, men det var nästan värt att åka in bara för att få se hans min. Han var rätt skraj för snutar redan innan.«
»Ett trick… så klart.« Egentligen hade jag aldrig trott något annat, men jag ville kanske tro något annat. Jag drog bort lite av frätregnet från kinderna.
»Du,« sade jag, »du vet inte om han kunde något om riktig magi?«
»Vaddå, riktig?«
»Äsch, jag menar, hade han tänkt att gå på den där trollkarlsmässan.«
»Ja, absolut. Han var alltid sugen på att lära sig nya trick, så den hade han sett fram emot. Jag tror att han skulle besöka en workshop om olika sätt att fuskblanda kortlekar.«
»Fler trick, alltså. Inga liksom… ›magiska‹ grejer?«
»Riktig magi… nja, några trick fattade jag aldrig hur han gjorde.«
»Som?«
»En gång var vi på restaurang, jag, Benny, och två av hans andra gaturånare.« Hon plockade upp sin stav, och flyttade knäna till skräddar. »Han sade att vi fick beställa vad vi ville, och bara säga till om vi ville ha en portion till. Jag beställde läsk – med riktigt socker – och indiskt bröd och starka kryddor och så en stor pakistansk grönsaksgryta. Något mer också, tror jag. Jag undrade hur vi skulle ha råd med det, och han sade att jag inte skulle oroa mig. Låt det inte bli springnotan, tänkte jag, jag orkar inte göra det ikväll igen. De andra verkade kunna äta avslappnat, och efter ett tag gjorde jag likadant. När det så blev dags att betala gjorde han något med händerna; jag förstod aldrig vad, men de nickade bara och lät oss gå.«
»Hur menar du? Använde han en besvärjelse eller en hypnotisk gest?«
»Besvärjelse hit och riktig magi dit, så vitt jag vet kanske han gick dit och diskade efteråt eller betalade under bordet, bara ville style:a för oss, men fan, Benny var som magi i mitt liv, fattar du? Åh, jag vet inte vad jag ska göra. Nu när Benny är borta lär ju allt gänget hade vara borta också. Jag har inte ens sett röken av någon av de andra sedan skotten.«
»Har du varit här varje dag?«
»Ja, jag har gått hit för att försöka samla tankarna. Jag tror inte på Gud, men… skönt att liksom ha ett minnesfokus, en plats.«
»Mmm, men du har inga planer?« sade jag, och hon bet ihop hårt.
»Jag får väl gå tillbaka till Amy, min hallick. Jag får väl börja kroka igen.«
»Jag trodde inte att det fanns prostituerade längre,« sade jag, »till och med äktenskapet är ju snart utdött.«
»Det där verkar inte vara något som ni grisar kan fatta. Det finns fortfarande några torskar kvar. De är så jävla äckliga. Åh, vad fan gör man? Hur ska jag bli fri? Hoppas Amy låter mig hålla mig ren den här gången… fast då kanske jag inte klarar ›jobbet‹.«
»Jag trodde att kärleken var fri, numera,« sade jag. Kanske tänkte jag bara högt.
»Fri? Fan, jag gick på en love-in en gång. ›Fri kärlek.‹ Yeah, right!«
»Var det något sådant mellan dig och Benjamin också?«
»Benny?« sade hon, och nu var det hennes tur att se förvånad ut. Jag var rädd att hon skulle bli arg, men så log hon.
»Nej, han var en av de sista helbögarna i den här bi-tidsåldern. Han hade inte hakat på ›den jämlika vägen‹. Han lät oss alltid vara ifred. Sina små systrar, kallade han oss ibland, men då gav vi honom spö. Han tog ingen procent på rånen heller, men jag fick ju betala av de där böterna bit för bit, så klart. Vi sprang en del ärenden ibland också. Jag brukade få hämta hans post.«
»Om du inte har något annat att göra kan du väl ansluta dig till oss ett tag?«
»Du, jag behöver inte din jävla hjälp.«
»Nej,« sade jag, »men vi kanske behöver din.«
Jag tittade ner på min uniform. »Trots mina kläder är jag inte polis längre,« det tog emot att säga det, »inte officiellt i alla fall, till skillnad från de tre som blev skjutna samtidigt som Benjamin till exempel.«
»Jag gillar inte grisar,« sade tjejen, »men enligt vad jag hörde försökte de ta fast gumman som dödade Benny.«
»Inte nu längre. De har gått över till hennes sida, och jag tror att de kommer att vilja döda fler innan det här är över. Hon håller på med något slags ›korståg mot ondskan‹, och hon har fått poliskåren med sig. Du kanske kan hjälpa oss.«
»Det skulle ju inte göra Benny levande direkt.«
»Det vet man aldrig. Gör som du vill. Du måste ju inte välja sida heller, men jag börjar känna mig ganska vilse.«
»OK, vi får se vad jag kan göra. Vi kan samarbeta, jag behöver ju mat och tak så klart.«
Jag nickade åt Cecilia att komma närmare, och när hon gjort det pekade jag på tjejen.
»Det här är… vad hette du?«
»Julie,« svarade Julie.
Cecilia nickade allvarligt. »Jag heter Cecilia Snövit.«
»Lägg av!« sade Julie. »Den riktiga?«
»Ja.«
»En tjej i min syrras band kallade sig för Cecilia Snövit, som en grej.«
»Jaha, men jag är den riktiga.« Hon vände sig till mig. »Ginna, kan du inte visa mig var Doktor Is håller till, om vi är klara här nu?«
»Kvällen är sen, Cecilia, kan vi inte åka hem till dig?« sade jag. När jag såg hur besviken hon verkade bli fortsatte jag. »Jag är hungrig, och säkert Julie också.«
»Klockan är inte ens sju!« sade Cecilia, sen sneglade hon ner på sin stålklocka. »Eller OK, men bara strax över. Fast ju senare kvällen är, desto viktigare är det ju att vi sätter fart dit!«
Hon började gå mot mattan. Den var borta! »Jag rullade ju ihop den och ställde den mot väggen här!« sade hon. »Vänta, jag ska bara kolla en grej. Blunda, bägge två!« Jag blundade, och när jag öppnade ögonen var Cecilia borta, och Julie höll i hennes kläder och vapen, och pekade mot en läderlapp som försökte få oss att följa efter.
»Kom igen,« sade Julie.
»Vad hände?«
»Cecilia löste upp sig som i en dimma, och den dimman knöt ihop sig till fladdermusen där.«
Fladdermusen slog sina vingar i sin egen snö, och flög högt så den kunde se över husen.
Cecilia kunde hålla ganska hög takt i läderlappsform, så vi började springa, efter att Julie lämnat över Cecilias kostym, knivar och träredskap till mig. Geväret behöll hon i den ena handen, och sin stav tog hon i den andra.
De som tagit mattan hade inte hunnit långt. De var Claire och Eleanor, två av de tre poliser som blivit först skjutna, sedan hjärntvättade av din mormor. Cecilia hejdade oss innan vi kom runt hörnet, så vi stack bara fram våra huvuden och såg, kort och försiktigt.
Claire och Eleanor satt på trappan till gamla biografen och använde narkotika. De hade mattan under sig, mellan sina vader och understa trappsteget.
Cecilia petade till mig och klädhögen i mina händer, jag fattade vinken och släppte den på marken. Nu såg jag det också, fast åt andra hållet – hur fladdermusdjuret dimlöstes upp och dimsvepte sig in i den där klädhögen och virvlade upp och blev en människa… eller blev till Cecilia, menar jag.
Hon sträckte ut en hand till Julie, som räckte över hennes hölstrade gevär. Hon spände fast hölstret på benet, men när hon skulle dra upp vapnet hejdade jag henne.
»Stopp!« sade jag. »Vi gör upp en plan först. Menar du verkligen att du tänker blasta dem?«
»De snodde mattan, vi har bråttom.«
»De är mina polare,« sade jag. »Eleanor räddade mitt liv en gång. Eller typ, i alla fall. Det var när vi…«
»Jag bad inte om ditt livs historia,« sade Cecilia. »Hur tycker du att vi ska göra då?«
Jag kunde inte komma på vad jag skulle säga, men jag stod och gapade. Innan jag hann säga något avbröt Cecilia mig igen.
»OK, jag ska lyssna på vad du har att säga, men det betyder inte att det är du som bestämmer i vår lilla trio,« hon nickade bakåt åt Julies håll men behöll ögonen spända i mig, »är det uppfattat?«
»Jag säger att vi tar dem,« sade Julie, »jag tror att det blir lätt.« Snygg var hon, med sin svarta kajal och den där röda sorgeslöjan, och hotfull var hon, med det där avbrutna kvastskaftet hårt hållet i ena näven, löst lagt i den andra.
»Vi börjar med att snacka med dem,« sade jag. »Om det är så lätt att ta dem som du tror, Julie, så behöver vi ju inget överraskningsmoment; men vi har i alla fall gett dem en chans.«
»Vi gör oss beredda till anfall,« sade Cecilia. »Ger du oss signal, attackerar vi. Attackerar de, attackerar vi. Verkar något skumt, attackerar vi.«
»Uppfattat,« sade jag och gick runt hörnet, långsamt, med händerna väl synliga.
»Hey,« sade Claire och knuffade till Eleanor, som just var på väg att rulla en ny jolle, men tittade upp.
»Det är Ginna,« sade Eleanor, och blev på helspänn.
»Hej,« sade jag. »Ni verkar ha kryat på er bra.« Nja, de var fortfarande likbleka, blåa på sina ställen, och de hade inte gjort något försök att dölja såren på halsen.
»Vi klarar oss,« sade Claire.
Eleanor rullade färdigt narkotikacigaretten och räckte den till mig, men jag passade med en gest.
»Kan du varva ner någon gång,« sade Eleanor irriterat. »jag vill snacka om vad som hänt med dig på sistone, och varför ni betedde er så svinigt på polisstationen nyss.«
»Jag var tvungen att dra därifrån,« sade jag.
»Till vilket pris som helst?« fortsatte Eleanor.
»Hur menar du?«
»Er varulvspolare bet strupen av Ed.«
»Nej!« skrek jag.
»Nu räcker det.« Det var Cecilia. Hon och Julie kom runt hörnet, med vapnen beredda.
En telekinetisk stöt från Eleanor slungade mig tvärs över gatan så att jag slog ryggen, inte särskilt hårt, i en trädörr.
Jag hörde Cecilias röst igen. »Ge oss mattan om ni vill leva.« Jag tittade upp och Cecilia hade sitt gevär riktat mot Eleanor, medan Julie – hur kan hon vara så snabb? – höll fast Claire med sin trästav.
Jag blinkade till, och då kände jag hur marken försvann under mina fötter. Det hisnade i magen. När jag öppnade ögonen såg jag att Eleanor höjt en hand och fått mig att levitera, högt över gatan. Jag ville dra upp ena armen för att skydda mig från regnet, som jag av någon anledning inbillade mig var farligare här uppe, men jag kunde inte röra den.
»Skjuter du så faller hon,« sade hon till Cecilia.
Julie drog tillbaka trästaven och drog omkull Claire, och sparkade till en kaststjärnepåse som stod på trappan. Påsen flög ett tiotal meter bort, och när den slog i spred sig stjärnorna över gatan med klirrande ljud.
»Jag skojar inte!« sade Eleanor.
Julie drog fram mattan och försökte sprida ut den under mig. »Är det en flygande?« frågade hon Cecilia, som nickade jakande. Eleanor vände dit huvudet förvånat, och höjde mig ännu mer. Rörelsen var ryckig och det började svindla. Då satte Cecilia pipan mot Eleanors hals, och hon vände tillbaka och såg rakt in i Cecilias kattögon.
»Jag skojar inte heller,« sade hon. Jag kände i magen hur jag började falla. Jag blundade igen, och när jag såg, såg jag hur Cecilia hade gått runt Eleanor, hela tiden med geväret riktat mot henne, och lagt sin handflata på mattan och hennes mumlande var så dovt att det började vända sig i min mage. Hon fick mattan att lyfta precis när jag slog i den. Det var som att landa i en hängmatta, men hårt, och det sved som ett piskslag eller en repbränna ungefär. Jag kunde fortfarande inte röra mig, men jag kände Julies händer på mitt huvud. Hon hade klättrat upp på mattan där den svävade med mig.
»Claire,« sade jag, och Julie ryckte till. Claire hade tagit sig bort till kaststjärnorna och börjat plocka upp några.
Då klättrade Cecilia upp på mattan, och den började lyfta igen.
»Bränn inte a…« sade jag, men då hörde jag ändå ljudet av ett hagelgevärsskott.
»Varningsskott,« sade Cecilia, och ur ögonvrån såg jag hur husväggarna blev hustak blev moln, allt eftersom vi steg uppåt och därifrån.
Jag var gravitationens fånge. Jag kunde blinka, men inte vända huvudet. Lyfta fingrar och tår, men inte ben och fötter. Jag kunde röra munnen, men käken värkte när jag gjorde det. Jag var dessutom fortfarande utmattad efter giftkaststjärnan tidigare idag.
»Berätta nu var doktor Is håller till,« sade Cecilia.
»Varför tror ni att våld löser alla problem?« skrek jag.
»Det brukar funka,« sade Cecilia. »Du vet, jag har ju min juristutbildning också. Jag vet när det är dialog som gäller, och när det är skjuta.«
»Mmm,« sade Julie, »jag hade aldrig klarat mig så här långt om jag bara lät nävarna snacka. I en del situationer – som när jag åkte fast för det där rånet – är det bara hjärnan som hjälper.«
»Använd då den lite mer!« sade jag. »Det gäller er båda.«
»Sheesh, Ginna,« sade Cecilia, »varför är du så stingslig?«
»De sade att Peter hade dödat Ed.«
Vinden, det frätande ljudet av regn. Sedan:
»Vem är Ed?«
»Stationens sekreterare sen många år tillbaka. Vår vän.« Jag låg på rygg och förlorade mig i synen av de svarta molnen. »Jävlar. Om vi bara kunde ha planerat vår flykt lite bättre…«
»Vår flykt?« sade Cecilia. »Du menar kanske din flykt, och hur skulle vi ha kunnat göra den bättre? Det är inte som att häktet har svängdörrar direkt.«
»Jag skulle ha haft tålamod. De hade ingen anledning att hålla mig fram till en rättegång, de hade inget case.«
»Nej, men de hade nog hållit dig under kongressdagen i alla fall.«
»Vi skulle ha snackat oss ut.«
»Hur?« Cecilia var irriterad och jag antar att vi bara flög i cirklar, eftersom jag inte berättat om kylskåpsfabriken än.
»Hmm,« sade Julie, »du kunde ju ha fake:at någon sjukdom? Någon medicin du behövde?«
»Vad skulle det vara? De har ju tillgång till min journal, jag kan ju inte direkt hitta på att jag har astma till exempel.«
»Nej, men det hade inte behövt vara något ur din medicinska historia. Du kunde t.ex. säga att du fått i dig svart pulvergift.«
»Det har jag ju!«
»Är det sant?« sade Cecilia. »Vi åker till Vår Nådiga Moder först.«
Vi avverkade snabbt fågelsträckan till pensionärskvarteren där Nådiga låg. Vår Nådiga Moder är en stor, vacker byggnad och jag såg snart hur de svarta molnen speglade sig i de målade glasrutorna. Bildena på fönstren handlade om någon orm som kunde läka eller hur det nu var. Hippokrates eller vad den där ormen hette. Det fanns två människor på bilderna också, och de var sjuka, och de hade ett träd med kunskapsfrukt som de inte vågade röra. »Ät, så får ni kunskap,« sade ormen. »Nej, vår skapare vill inte att vi äter av frukten,« sade de. Ja, du hör ju hur illa däran de var! Tack och lov fick ormen dem på bättre tankar och de blev botade från sin okunskap och kunde se världen. Det är därför människor är så kloka, och det var så ormar och människor blev vänner.
Cecilia sänkte ner mattan och hon och Julie låtsades att de bar den, när de gick in genom portarna.
»Hej,« sade Julie, »vår kompis är skadad, kan ni hjälpa henne?«
»Det är ju Ginna!« utbrast en sköterska. »Ja, vi har faktiskt en tid nu.«
De bar in mig i ett undersökningsrum och dumpade mig på en brits där. Cecilia Snövit rullade noggrannt ihop den skräpiga mattan med sopsäcksplasten utåt.
»Känner jag dig?« frågade jag.
»Du hjälpte mig en gång, Ginna,« sade sköterskan, »jag hade magknip och migrän samtidigt och du tog mig till sjukhuset på din cykel. Annars hade jag kommit för sent till arbetet den dagen.«
»Oj, vilket namnminne du har,« sade jag.
»Kan du lyfta på armen?«
»Nej, det kan jag inte,« sade jag, men försökte ändå. Jag vickade lite på fingrarna.
»Vad är det som har hänt?«
»Jag har fått i mig svart pulvergift,« sade jag.
»Att ni inte slutar använda det där skräpet,« sade sköterskan argt. »Om jag hade fått fem öre för varje person jag hade försökt rädda från pulvergiftsdöd hade jag haft fyra hundra tretton kronor och tjugofem öre.«
»Du kan få fem öre om du räddar mig,« sade jag.
»Ja, jag vet inte. Att inte kunna lyfta på armen, men ändå känna fingrarna, det har jag inte sett förut med giftet.«
»Hmm,« sade jag, »det här är lite skämmigt, men jag har blivit utsatt för en telekinetisk attack också.«
Sköterskan behövde inte säga något, men jag kände ändå något dömande i hennes röst.
»Jaha du. Var är pulvergiftssåret?« sade hon. »Så börjar vi med det.«
»Det är på benet,« sade jag, och medan sköterskan skar upp mina byxben kom Cecilia Snövit och Julie fram till mig.
»Berätta var doktor Is håller hus,« sade Cecilia, »så hämtar vi dig sen.«
»Hon har ett laboratorium på folkhögskolan, vägg i vägg med kylskåpsfabrikens källare, men jag vet inte om hon är kvar där.« Anade jag en reaktion hos Julie?
»Lycka till,« sade jag, när de gick.
»Vi hörs snart,« sade de.
TillbakaVidare