Ett alternativ när folk pratar om acceptera är att byta ut det mot “inse” eller “förstå” eller “erkänna för sig själv”.
Om du hör “Du måste acceptera att bananerna är slut i affären” så ersätt det med “Du måste inse att bananerna är slut i affären”.
Det är fakta. Du behöver inte tycka det är bra att dom är slut eller att det är lugnt att dom är slut.
Att inse hur det ligger till är bara första steget i att hantera hur det ligger till.
Ett superviktigt steg, men, det är också allt.
“Acceptans” som nån sorts magisk sak bortom det ovanstående blir ju rätt svårt och ouppnåeligt.
Det blir en koan: vad är ljudet av en hand som klappar, har en hund en Buddhas kvalitéer, hur kan jag acceptera vad som hänt?
Vi fastnar så lätt på fingret när någon pekar på månen. Vad då finger, vad då peka, vad är det? Vad är acceptera?
Istället, tänk “inse” eller “erkänna” eller “ta in”.
“Nej, jag vägrar gå med på att bananerna är slut, dom kan inte vara slut, det kan inte vara sant, jag står inte ut!” ← Njaej… Försök på ett annat sätt.
“Jag vill inte att bananerna ska vara slut och jag önskar att dom inte var det!” ← Bra.
Att sen hitta en lösning på bananbristen eller vad det nu är (eller ett sätt att stå ut med den), det får bli nästa steg.