Jag tycker inte det är helt fel att lokalisera ett amerikanskt spel till ett svenskt någorlunda liknande spel, som att kalla Yahtzee för “Yatzy” trots att det finns många regler som skiljer sig mellan dom.
Och Drakar och demoner bygger ju på Magic World som bygger på RuneQuest som bygger på Perrin Conventions som bygger på Dungeons & Dragons, så när undertexter skriver “Drakar och demoner” snarare än D&D tycker jag det snarast är charmigt.
Sammanhanget får avgöra hur man ska lokalisera såna grejer. När fokus är på vad personerna i serien gör och dramatiken mellan dom så är det för mig helt okej eller snarare ett plus om dom gör såna ändringar.
Om det däremot var en turneringsserie som handlade om dom specifika nyanserna i oddsen för att slå en stege eller poängräkningen för att få fem lika osv, då måste man nog skriva “Yahtzee” för att det ska funka.
Så om en sitcom har typ att barnen kommer hem och mamman frågar “vill ni spela alfapet?” (när det i orginalet sades “Boggle”, trots att Alfapet är mer likt Scrabble än Boggle) och dom säger “nej töntmorsan det vill vi inte” så är det bra, slippa få undertextsläsarna att börja fundera “vad är boggle egentligen och vad är det för skillnad” osv. En lokalisering som går längre än ren glosöversättning. Men om avsnittet snarare handlar om mammans deltagande i boggleturneringar och det blir väldigt detaljerat, då kan jag gå med på att översätta mer varsamt.
För det är det jag vill med en bra översättning; jag gillar när den “gör serien mer svensk” genom att ta ut svängarna.
Det finns en motsatt filosofi som går ut på att få läsarna att nästan känna sig amerikanska fast dom inte kan engelska. Såna texter kan ha sin plats; en släkting hade dom där små gröna Niloe-böckerna där första boken hade några enstaka engelska ord på varje sida och sen blev det mer och mer engelska tills dom sista böckerna var helt engelska och jag lärde mig mycket från dom. Men jag vill att det ska snarare vara undantag än regel att rikta sig till en sån publik.
Ett skräckexempel (som så vitt jag har hört är fejkat) är “Just according to keikaku” eller den tyvärr inte lika fejkade fan-översättningen av stol-arcen i Liar Game där översättaren behåller random japanska ord “för att skapa en mer japansk känsla”. Läsarna kan sitta och låtsas att dom gradvis lär sig japanska och kan kokettera med det. Inte min grej; jag vill läsa en serie eller bok (eller kolla en teveserie) för att jag gillar storyn och handlingen och personerna i den och om översättaren kan skarva lite så den nästan känns svensk, då gillar jag det bättre.
Jag vill till och med gå längre än vanlig svenska: i verkligheten pratar dom flesta svenskar en blandning av engelska och svenska, med massor av både låneord och kodväxling. Det tycker jag passar fint till svenska romaner också, men till översätta måltexter vill jag ha en svenska som om den kom från en alternativ tidslinje där svengelskan inte hade brett ut sig lika mycket.
Det är inte bara vokabulären som är problemet utan även små saker i syntax, ordföljd, ordspråk som gradvis håller på att bli mer och mer engelska. Det är en av anledningarna till att jag ofta gillar äldre översättningar av böcker; dom är minnesbilder av det svenska språket som jag känner mycket nostalgisk inför.
Just det specifika exemplet med “Dungeons & Dragons” och “Drakar och demoner” blir visseligen väldigt mycket mindre charmigt med tanke på hur Äventyrsspel använde sig av varumärkesförväxlingen för att stoppa sina konkurrenter på Titan Games (som dessutom hade ett mycket bättre spel). Den historien återfinns i boken om Äventyrsspel där en av lirarna från Äventyrsspel säger typ “jag skulle akta mig för att ta in det där, vi har ju precis gett ut expertlådan” på ett sätt som är tekniskt korrekt men vill (och lyckas) skapa varumärkesförvirring hos säljaren på andra ändan tråden.