Efter Cohen.
Det finns en sång, det har jag hört,
som Herrens eget hjärta rört,
men den gamla låten får väl duga.
Den går såhär: en kvart, en kvint,
en mollpar’llell, en kvint från den
På måfå sätts ihop ett halleluja.
Din tro var stark men du var svag,
på taket när hon tog ett bad.
Dina blickar stack som bettet av en fluga.
Du satt där som ett öppet sår,
hon bundit dig, och klippt ditt hår
och från din tunga hämtat halleluja.
Älskling, vi har gått här förr.
Ditt tak, ditt golv, din vägg, din dörr.
Jag bodde ensam inom dina murar,
din flagga högt på marmorns krön,
din kärlek utan segersång,
men med ett kallt och sprucket halleluja.
Det fanns en tid då du fick se
vad som hände in i mig
men jag kan inte bära mörkrets duva,
Minns du när din kropp var jag?
Din puls, den slog med vingars slag
och varje andetag var halleluja.
Och om jag i en mörklagd hamn
försagt mig med den högstes namn
så är det ändå bättre än att ljuga,
I alla språk, i skyn, i jord,
en gnista slås i varje ord:
ett ynket men ett heligt halleluja.
Kanske det finns nån sorts Gud
insvept in en bröllopsskrud
som skjuter dig när du försöker skjuta.
Det är inte ett rop från vem som helst.
Det är inte nån som blivit frälst.
Det är ett kallt och sprucket halleluja.
Jag har inga stora svar.
Jag varken känner eller tar,
men det är ingen här som jag vill lura.
Och även nu när allt gått fel
och tystnad släcker änglaspel
så har jag ändå kvar ett halleluja.