Jag misstänker därför
att jag är gjord av sand
och av damm
och av det grumligaste i tjärnen.
Det finns en kal plats i skogen
där inga träd kan växa.
Snön som föll där smakar aska.
Den kan inte smälta,
den ligger i sträva flingor,
det är mörkt på den kala platsen.
Ett grått mörker,
tyst och luften kan inte röra sig där.
Mina armar och ben är troligen
säckar av den kala platsens snö.
Det är den rimligaste förklaringen
till vad som har hänt.
När jag lyfter dom ligger dom kvar.
När jag knyter näven ligger fingrarna slappa.
Ur mun och ögon skiner förmodligen
den kala platsens grå mörker.
Dom är opaler i mitt ansikte,
opaler som inte kan tänka.
Antagligen är mina läppar och händer
kvar i vinterhalvåret,
där det svarta gräset borde ha växt innan.
Det blev nog förstört av mitt grumliga gryn.
Occam har en rakkniv som
förklarar dessa ting.
Det är alltid enklare än man tror.
Ingen anledning till att undra när
den kala platsens svar finns
så nära till hands.
Strött över min bädd där
en människa borde ha funnits
är istället högar av sträv stilla snö.
Bron över tjärnen måste vara rutten,
trät murket och mjukt som svart svamp,
räcket fläckar handen det rämnar i.
Att gå där går nog bara en gång,
eller en halv snarare,
för över det djupaste stället
kollapsar hela bygget.
Det ligger en klocka i mitt huvud,
den verkar ha stannat.
Kudden blir säkert svår att tvätta
för sanden och dammet jag är
yrde inte runt utan la sig bara
tjockt och stilla.
Visst kunde jag älta eller klura,
men det är egentligen inte så svårt:
en gnagande grop att sky och akta
som trodde hon var en människa,
men som nu förstår varifrån
all sträv snö föll
så inga träd ville spira.