Idiomdrottning’s homepage

Jag kontrar den

Första gången jag såg Magic var en liten mataffär ännu längre ut på landsbygden än jag själv bodde, dom hade några starters i kassan. Jag är kicking myself för att jag inte köpte dom för jag tyckte det såg ut som det ballaste ever. Jag såg bara utsidan på asken. Den såg ut som en bok och det verkade som att det var ett kortspel men där olika askar hade olika kort. Och jag älskade temat! En trolleri-fight! Hade aldrig sett nåt liknande utanför “Svärdet i Stenen” typ.

Några månader senare var jag i en serieaffär där jag såg att dom spelade spelet och dom hade också kort. Jag kunde inte riktigt komma åt att se några kort för dom var väldigt hemlighetsfulla. Jag ville väldigt gärna komma in och få börja spela.

Jag trodde att kortspelet var nån sorts uppsnofsat svälta räv eller sticktagningsspel. Att man turades om att visa upp kort för varandra, ett mot ett, och att bästa kortet vann, men att det så klart skulle finnas en massa specialregler och sax-sten-påse–loopar och konstiga undantag och speciella krafter. Typ som Stratego där minören kan ta bomben osv. Det var så jag trodde att ett magiskt duellspel skulle gå till. Som Madam Mim mot Merlin där dom turas om att använda varsitt trolleri. Jag var orolig att det skulle bli “bäst kort vinner” men ville ändå in! Temat lockade mig så.

Ännu lite senare hade jag en praktikplats i en spelaffär och där såg jag för första gången kort med egna ögon. Det första kortet jag såg hette Lance. Det smälte min hjärna! Att det fanns olika färger hade jag väl anat men symbolen uppe i hörnet antydde också att det fanns olika värden även där. Korten hade alltså många dimensioner! Jag visste ännu inte vad en “manakostnad” var men till skillnad från vanliga Uno där det bara finns en riktning (fast i fyra färger dårå) så verkade det finnas flera olika värden här. Intressant. Typraden var ännu intressantare. “Enchant creature” vilket jag tolkade som “Förhäxa djur.” Det fanns alltså djur i spelet! Och dom kunde hitta ett spjut liggande på en sten i en bäck. Det var inte bara en massa blixtar, eldbollar och magisk gegga man slängde på varandra utan även även en hel värld att vara i och upptäcka. Och, texten: “target creature gains first strike”; det sade mig att djuren inte bara var nåt som poppade fram som en magisk attack (“jag skickar mina duvor på dig!” “Aha men då blastrar jag dom med mina pilar!”), dvs omfluffade blastrar, vilket jag kanske skulle ha trott om kortet var Remove Soul—“mota bort ett djur”. Nej… det här var ett kort som gav first strike (vilket jag inte visste vad det betydde men det lät som nån sorts buff) till ett djur, exempelvis ett av ens egna djur—detta tydde alltså på att man kunde ha mer än ett kort i spel på en gång! Inte bara sticktagningsspel med andra ord utan ett spel där korten hade närvaro och tyngd.

Uj! Jag ville in!

Efter några dagar tog jag mod till mig och frågade och min handledare på praktikplatsen slängde åt mig ett begagnad Revised-regelhäfte. Jag bodde hos mormor på den här tiden och jag var uppe sent och läste häftet. Jag hade inga kort utan bara regelhäftet men jag förstod reglerna från det. Det jag missade var bara två saker. Det ena var att väggar genom reglerna inte fick anfalla (det tog mig lång tid att inse att Wall of Brambles inte var en så resilient beater som jag först trodde) och det andra var allt som hade med “tokens” och “counters” och “countering” att göra. Eller ja, det var inte så mycket en miss som mer en “äh, det här verkar som överkurs, det kommer säkert dröja innan jag får se några såna kort”. (Där hade jag fel! Vilket ni ska få höra sen.)

Nästa dag tipsade mig min handledare mig om en bunt med begagnade, väldigt slitna röda kort och berg som nån just hade sålt in, nån som ville byta till Merfolk tribal. Jag fick ge vad jag i backspegeln har förstått var ett rimligt pris för dom. Det fanns rares, som Smoke och Manabarbs, men bomben var en uncommon. Keldon Warlord. Men min mormor flippade ur. Hon tyckte inte jag fick köpa begagnade kort för det var så svårt att veta att dom var värda det som dom utlovades. Så kände jag också egentligen, det var bara att det inte fanns några starters eller nåt inne på den här tiden. Boostrarna hade visserligen länder men att spela en femfärgslek kändes inte jättepepp. Det satte spår i mig och det dröjde till 2007 innan jag insåg sanningen: köp singles för den som verkligen vill blåsa dig är ju Wizards.

Första gången jag spelade Magic med min helröda 100-korts-lek så spelade jag mot en kille jag gillade väldigt mycket och det var också första gången jag träffade honom. (Av en slump kom vi i samma klass på gymnasiet några år senare. Vi brukade kolla på Planet of the Apes–filmerna på video hos honom. Men det blev aldrig nåt mer mellan oss.💔 I en alternativ timeline kanske…?)

Han spelade blåsvart. Han ledde ganska stort men till sist lade jag ut ett bra kort, jag kommer inte ihåg vilket det var. En Mijae Djinn eller nåt, jag minns inte. Och han funderade ganska länge. Sen sade han:

“Jag kontrar den.”

Och han höll upp en Counterspell.

Världens ikoniskaste kort.

Jag bara: “Öh, OK” och gissade att jag skulle lägga mitt kort i graven och gjorde det och förlorade sen snabbt. Sen fort hem för att slå upp allt om “counters” och “countering” i regelhäftet.

Igår berättade Wizards att dom ska göra Counterspell i Modern. Äntligen. Äntligen har dom löst problemet med Reserved List genom att göra så att man kan kontra i Modern istället för Legacy, och i Modern finns det ju inga reserved-list kort. Grattis Wizards.
Grattis Magic.♥