En personbil med påkopplat släp innehållande kalvar körde i diket utanför Söderköping på lördagen. Tack vare hjälp från allmänheten klarade tio av elva kalvar sig oskadda.
Jag fattar inte karnisternas logik. Jag läste den där Why We Love Dogs, Eat Pigs, and Wear Cows men jag förstod ändå inte. Jag är ingen djurrättare i grunden, det perspektivet förstår jag inte heller, äter grönt pga miljön och för att det är godare, jag är skeptiskt till hälsoargumenten och till mycket av det som djurrättarna säger. Men när nåt sånt här händer börjar jag ju ändå undra. Karnisternas lite selektiva empati är svår att få grepp om.
Om jag zoomar ut till nån sorts Camus/Sartre-syn på tillvaron eller i det här fallet kanske ända till Zapffe/Ligotti, då blir det begripligare: vi har nommat kunskapens frukt och blivit koko i huvet av det för nu ser vi hur absurd & pinsam världen är.
Proust skriver att ateisternas existens på sätt och vis är den största lovsången till Herren för det är ett tecken på att skapelsen är så fullkomlig att det inte behövs nån skapare. Eller om man ska uttrycka den tanken lite Boströmskt: ju färre skarvar det finns i simmen desto trovärdigare är den.
Jag tycker tvärtom tillvaron är så geggig och konstig. Vissa ortodoxa har försökt förklara för mig nån sorts Pascalskt tänk att tillvaron är ett test, hela existensen är bara ett sorts moraliskt test i väntrummet, sorteringsrummet inför evigheten som då sen antingen blir härlig eller förfärlig. Vilket jag tyckte var konstigt för om den här världen bara är flyktig och tillfällig, varför är den då så geggig och full av gräsfläckar och smitta och celler och årtusenden?
Nej, dom bibelord jag själv gillar bättre är isåfall dom som verkligen tar fasta på hur komplicerad jorden är, dom där Herren räknar sparvarna och sånt. Den där Den Högsta skriver världen i Lisp full av makron och fraktaler och algoritmer. “Den stora lerbollen.” Ja, jag tänker ofta på Emacs som om det vore ett hav, och på havet som om det vore Emacs: saker hänger ibland inte ihop men det funkar ändå.
Hos Chuck Palahniuk var det som jag första gången hittade bilden att saṃsāra är som en stor stentumblare där stenar ganska kaotiskt stöts och mals mot varandra på ett inte alltid helt rättvist sätt. För mig var det en sån lättnad att få den bilden, jag kände hur jag slappnade av i hela kroppen för jag kände mig plöstligt giltiggjord över hur koko allt ibland kan bli, hur rent ut sagt oschysst en del saker är.
Den bilden har ju sina begränsningar för människans beteende är inte lika random som stenar i en tumlare. Vi har i samhället strukturer och incitament (1 Timotheusbrevet 6:10) som belönar ondska och som tycks ge oss ved så fort vi först börjar såga i den trädgren vi alla sitter på. Och inget finns det i det arrangemanget som hejdar oss från att fortsätta såga när hela vårt fågelbo är påväg att drasa i backen. Varningar kommer, trädet knakar. Det rister och det brister i revben och kotor och märg. Men på kort sikt är sågande lika med mera klirr och så kommer det förbli, det kommer inte finnas nån punkt där “vänta lite, nu blir det för dyrt att såga vidare” utan sågbelöningarna kommer fortsätta hagla ända förbi tippunkten.
Även karnisterna, när dom ser en gullig kalv som är i fara så är inte deras första tanke “åm nåm nåm” utan det är nån typ av medkänsla. Dom har bara en förmåga att stänga av den medkänslan när dom sen står i mejeridisken, en förmåga som dessutom samhällets incitamentstrukturer förstärker, samhällets faustska hävstånger som bedövar våra egna sinnen.
Jens skrev in med lite tips men för oss andra som inte är så smarta så är det extremt svårt att förstå. Det blir liksom “how many roads must a man walk down before you can call him a man” och “how many times must a calf be in a traffic accident before you can call him a real living creature” i mitt lilla ärtehuve.
hur folk har mer empati med flyktingar från krigsområden än med dem som är kvar i krigsområdet
Har aldrig hört det, skulle ha gissat att det var tvärt om.
Och i den frågan är det ju också olika “kalvar”, inte samma.
Jag är inte så bekant med Zapffe & c:o, men jag uppfattade din utzoomning som att den gick åt ett annat håll än min till Darwin/Dawkins som jag tycker är den kortaste vägen till förståelse.
Aha! Ja, jag kanske hoppade över några steg. Tycker dom två ingår i det naturalistiska världsbilden och ifrån den zoomade jag ännu längre till den existensialistiska som Camus och Sartre har. Att världen bara är ett grymt mischmasch, precis som du skriver:
[Empatin] har dålig precision […] Den har inga absoluta gränser för till exempel arter den inkluderar.
Ja, att det skulle kunna vara så så tydliggjordes av den här omtumlande och märkliga kalvhändelsen. Då blir för mig nästa steg: hur kan vi förhålla oss till en värld där det det är så? Vi rullar upp stenen för berget varje dag men allt som händer är att den rullar iväg igen.
Darwin var väldigt bra på att upptäcka och katalogisera dom evolutionära processerna som gör att det ibland skulle kunna finnas nån sorts ordning i mischmaschet. Hur kommer det sig att vi har två ögon och två ben och en mun? “För att det räcker”, blir Darwins svar. Vi är alltid på ytterkanten av en otumlande och virrvarrig evolutionsprocess. Så jag menade inte att ifrågasätta Darwin där. Bara att om det stämmer så är det mycket i vår tillvaro som är ganska märklig och rent ut sagt otäck. Då blir existensialismen eller buddhismen ett sätt att stirra all den här kokogeggan i vitögat och försöka brotta till sig rodret (1 Mosebok 32:22–32).
Det intressanta med karnisterna är ju just hur hippsomhapp deras empati tycks dövas och slås på om varannat. Det vore en sak om en fågel på Galapagos har en viss form på näbben eller nåt, men nu är det om hur människans själva grundkänslor och sätt vi behandlar varandra och vad vi är skyldiga varandra (om något), om också det är en kaotisk process så har vi ett (enligt Sartre) ganska stort ansvar att se allt det här i vitögat och ändå själva välja.
Det finns en så stark tendens hos oss att följa med strömmen och varandra. Jag läste för ett par veckor sen Milgroms “Att lyda auktoriteter” och den har fortsatt skava i mig. I ungefär 65% av fallen så valde försökspersonerna att döda den andra “försökspersonen” (oroa dig inte, den andra var bara en skådis så ingen dog, men det visste inte den första, riktiga försökspersonen) men det fanns en variant där det gick upp till över 90% och det var när det fanns andra medskyldiga fejkade “försökspersoner” som eggade på den första, riktiga.
Och det här gäller alla! Och ju mer vi låter bli att tänka på sånt här desto sårbarare tror jag vi blir.
Sokrates sa ju “det outforskade livet är inte värt att leva”. Jag vill möta livets makter vapenlös.
Jag måste inte etiskt motivera hur jag lever. […] Jag lever så som är normalt i min omgivning.
Du sätter ju fingret på precis det som jag tycker är svårt att förstå. Hur vi ska förhålla oss när omgivningen beter sig absurt och konstigt. Som det här andra experimentet med vilka streck som är längst.
Att vi har ett eget ansvar, att vi är “dömda att välja”, att vi etiskt måste motivera hur vi lever (oklart hur den här tråden gled över till att bli ett påhopp på just dig för det var verkligen inte meningen), det är inte filosoferna universellt eniga om, det är bara nåt som Sartre själv hasplar ur sig, men jag är ofta benägen att hålla med.
Och när det gäller planetens fortsatta överlevnad ställs det till den yttersta av spetsar.
Milgrams resultat har ifrågasatts på senare år.
I boken tar dom upp det där också, och en intressant sak var att några i dom tidiga intervjuerna ganska tydligt verkligen köpte att “eleven” blev skadad eller dog, och att i dom senare intervjuer snarare än att ifrågasätta sitt beteende fått det till att “jag förstod ju att det var fejk”.
Milgram berättar också om ett annat experiment som några kollegor till honom gjorde där det var valpar som faktiskt dog. Vet inte hur sant det är…
I det här fallet var det relevanta jag ville visa att medan det i dom flesta experimenten var 65% som lydde så gick det i grupptrycksversionen upp till över 90%. Det är ju inte nåt som den där nya studien kan motbevisa så enkelt.