Jag har insett att jag ska akta mig för Freewrite och andra liknande minimalistiska skrivappar där det inte går att redigera. Jag skriver bäst med Emacs med alla dess märkliga funktioner påslagna. För jag skriver inte bara text från första meningen till sista och sen redigerar senare. Ja jo att redigera senare i separata drafts när texten svalnat är bra även för mig och jag gör det jätteofta men jag tycker om att redigera redan i första utkasten. Knåda fram en text. Ex vis jag ser att jag råkat kodväxlingsskriva nåt på engelska så då byter jag det till svenska. Eller byter plats på paragrafer. Eller gör en liten not längre ner om vad jag ska skriva när jag kommer ner dit så jag inte glömmer bort vart tankarna är på väg. Gör outlines och expanderar dom. Osv osv. Modern ordbehandling, till skillnad från “vad som gick att göra med enkom en skrivmaskin”, är nåt som jag visserligen inte behöver, men som jag tycker om att använda fullt ut och det sparar mig tid och stress. Hade jag bara papper och penna och skrivmaskin skulle jag inte dö men jag skulle nog använda papper och penna och separata lappar att sortera om och dra streck och pilar med och mindmaps osv osv innan jag började knattra.
Jag kan ändå förstå det och jag har varit lockad av dom och provat dom och skrev en av mina romaner så.
Well, you’re in your little room and you’re working on something good, but if it’s really good, you’re gonna need a bigger room, and when you’re in the bigger room, you might not know what to do. You might have to think of how you got started sitting in your little room.
Tanken är att med en vanlig ordbehandlare så pillar man med texten ist för att skriva ny text. Medan med en friskrivningsapp så finns det bara en riktning, framåt. Det finns inga piltangenter, möjligen finns backspace. Ibland. (Den appen jag använde hade inte ens det.) Sen får man redigera sen vilket man ju ändå måste göra. Det finns till och med appar som verkligen hetsar en till att skriva genom att om man inte skriver nåt på ett tag så börjar den äta den gamla texten.
Inte helt fel och fungerar för en del personlighetstyper! För min del däremot, jag är en sån sprethjärna och jag har så dåligt arbetsminne (min hjärna har bildligt talat en otrolig “hårddisk” men nästan inget “RAM”) så att använda en mer knådbar ordbehandlare är faktiskt bra för mig och nu vet jag det.
Jag påbörjar flera paragrafer samtidigt osv så jag inte glömmer bort dom. Och formulerar om mig och ändrar och pillar och jag har fått för mig att jag då ändå sparar tid överlag. Jag tar gärna ändå några extra redigeringspass men grundmaterialet kommer vara bättre och lättare att redigera och förbättra. Om man jämför med att blyertsskissa bilder och sen tuscha dom så vill jag ju att skisserna ska vara totalt koko och helt fel. Jag kan ändra rätt fritt från vad jag har när jag tuschar, skisserna ska absolut inte vara helt klara, dom behöver inte ens vara 80%, hela idén med “gör ett dåligt och kravlöst första utkast” är en bra idé, och friskrivningsappar hjälper en att träna den inställningen.
Och kanske har min erfarenhet av såna appar hjälpt mitt skrivande.
Men det jag landade i efter den resan var att jag iaf personligen tycker bättre om att knåda texten medan jag jobbar med den, att den ska vara föränderlig och flexibel och formbar medan jag arbetar fram den. Jag använder -paragraph och -sentence funktionerna i Emacs och jag har också show trailing whitespace påslaget så jag kan sätta lite whitespace på slutet av en rad som jag ska skriva mer på sen som en sorts FIXME.
Så att jag kan jonglera tankarna i buffern istället för i huvudet.