Repstegen var gjord av hampa och ek. Jag grät när de fällde eken.
Hon sade att det skulle lukta fotogen här ute, men det kände jag inte. Det luktade lera och vått, dött gräs, men inte fotogen.
Stenbrunnen brukade ha ett murket trätak – vad hände med det egentligen? Stenarna var våta. Det var oktober. Det var de dödas dag. Dödsbrunnen i mitt hjärta och eksteg i mina händer.
I ränseln hade jag en vaxduksinslagen ficklampa (men jag behöver inte tända, jag behöver inte se, inte när det luktar så starkt) och där hade jag mormors kniv, men jag ska inte använda den till barnsliga lekar som att tälja barkbåtar, den är speciell, den är rituell. Det hade tagit mormor åratal att göra den. Jag tog den ur nedersta kökslådan när hon låtsades titta bort, men hon viskade:
»Anna, bara för odjuret. Bara om odjuret fortfarande lever!«
Knivens vågiga blad är svart och jag tog inte fram den, jag visste att den skulle ha druckit upp mig. Om jag skulle ha tagit fram den när jag var ensam skulle de ha hittat mig här på myren, vit och blodlös, som Rosa, mormors kossa. Veterinären trodde att det var en sjukdom.
Jag fäste repstegen i marken precis vid brunnens utkant men jag var inte säker på att det skulle hålla. Jag var yr. Ränselremmen skar in i min axel och jag klättrade ner, ryggen mot brunnsgapet och fötterna först ner.
Ett steg i taget. Repstegar är mycket svårare i verkligheten än i Läderlappen, det är som om fötterna aldrig vill vara riktigt stilla, fotstegspinnen brukar fladdra och få repet att vika sig, och jag hade långt att klättra. Sextiosex pinnar av mitt älsklingsträd.
Morfar och hans gäng hade räknat noga när de gjorde repstegen, nästan 22 meter (den var exakt sju gånger pi meter lång, men det var det inte meningen att jag skulle veta, det där var Heliga Siffror och jag var deras Oheliga Barn, deras skuggbarn, deras midsommarbarn. Hade Jenny fått leva skulle de ha försökt göra henne till mattesnillet, luciabarnet), nästan 22 meter och det skulle ha räckt ner till brunnens botten, ända ner till helvetet om det hade varit rätt dag för det, men nu dinglade jag på nedersta steget utan att känna jord, vatten eller eld under mina fötter.
Mitt huvud är alltid fullt av myror nu för tiden och nu började de springa runt i panik. Tänk om brunnen hade öppnat sig, blivit ett svart hål, en gapande käft, en malande kvarn ut ur universum, om jag skulle släppa, skulle jag då fortsätta falla, falla ut på andra sidan och ut ur evigheten?
Mitt minne blinkade till, det var opålitligt numera (vitaminbrist, det finns inga vitaminer här på gården sedan solen försvann) och mitt minne viskade till mig: Anna, du fäste stegen på marken utanför brunnen eftersom det murkna taket med sitt stegfäste var borta. Det kan inte vara mer än två meter till botten, det är för att repstegen är sträckt över kanten och ner till marken. Släpp.
Nej!
Jo, Anna, du måste släppa.
Jag vrickade inte ens foten när jag slog i. Ja, det var botten. Vattendjupet här var kanske trettio centimeter, upp till vaden ungefär, och det var iskallt och lite strömt. Jag hade inte fallit långt och om jag orkade hoppa kanske jag skulle få fatt i repstegens sextiosjätte pinne igen.
Efter ett steg kände jag redan morfars kropp under mina fötter. Han hade inte kommit längre än så här. Jag famlade efter kroppen i det iskalla vattnet. Jag trevade i fickorna på hans flanellskjorta. Som väntat fann jag inte mer än en hård snickarblyertspenna och en kulspetspenna. Han skulle knappast ha haft nyckeln med sig samtidigt som han tog ner kistan här.
Jag reste mig upp och vände mig runt medan kylan bet mina vader. Jag försökte känna efter var strömmen ledde och var draget kom ifrån. När jag hade hittat hålet började jag vada dit med händerna försiktigt framför mig. Jag behövde bara huka mig lite grann, hålet var bara lite kortare än jag, och jag gick framåtlutad in.
Nu förstod jag vad mormor hade menat med fotogenlukt, men det var inte riktigt fotogen. Det var något annat. Jag höll upp högra blusärmen framför näsan en stund, men det gjorde ingen större skillnad. Jag tog ner armen igen för att känna efter att sakerna i min ränsel låg kvar, medan jag trevade mig fram med min vänstra.
Där! Nu nuddade jag odjurets fjälltäckta, torkade reptilhud. Det verkade ligga stilla, kanske redan dött, jag kände inga andetag eller puls. Jag rörde mig runt och kände dess mjuka sida, dess hårda panna, dess torra horn och halmen som det hade byggt sitt rede av. Jag följde dess ben (stort som en trädstam, jag låtsades att det var en trädstam) till dess fot (naglar stora som våra salongstallrikar, jag låtsades att det var tallrikar, av strävt, blött porslin), och jag nådde skrinet. Jag kände lite rost på de ställen där lacken hade repats, jag drog åt mig den och gick därifrån, en hand i den lilla gångens tak för att känna mig fram snabbt, och den andra armen tätt omsluten om kistan.
Jag kom ut under brunnsgapet igen och jag stoppade ner skrinet i ränseln, jag lade den under den döda ficklampan och den svarta kniven, och jag hoppade upp och famlade runt hela väggen och försökte nudda stegen. Jag hade tur, den här gången är det tillåtet att säga att jag hade tur, för jag kände stegen efter bara några hopp och jag var redan alldeles för trött, jag hade gått upp ur mormors gästsäng och gått de fyra kilometrarna genom dungen och över myren, och nu kände jag den där kemiska lukten starkare, den som mormor tyckte var som fotogen. Odjuret var väl dött, det var väl dött? Jag bet ihop, jag bet ihop och nu hoppade jag med båda händerna uppsträckta och grep tag. Fötterna slog mot brunnsväggen och jag hävde mig upp.
Efter de första pinnarnas panik saktade jag ner. Vågor av odjurets doft sköljde mot mig, men det gällde att fortsätta, en pinne i taget, ett steg i taget. Jag var utmattad och mina skuldror och axlar värkte. Det här skulle få ta sin tid, annars skulle jag inte orka alls.
När jag kom upp drog jag lungorna fulla av kall oktobernattluft, hävde mig över brunnens kant och satte kängorna i gräset och leran utanför. Jag drog upp ekstegen och rullade ihop den. Jag hade kistan, jag hade livet i behåll, och promenaden jag hade framför mig var kuslig men välbekant.
När jag kom in i köket var mormor redan, eller fortfarande, vaken. Det luktade brända pepparkakor och martini.
Jag räckte över det röda lilla plåtskrinet. »Här är kistan, mormor.«
»Jag bad dig aldrig göra det,« sade hon.
»Bad och bad… det var ganska starkt insinuerat, mormor.«
Jag satte mig också vid köksbordet, mina ben var leriga och jag behövde något varmt. Mormor hade den där fula, slitna blå badrocken, de där härjade ögonen och sitt hyvelrakade huvud. Hon öppnade skrinet med sin egen nyckel.
Vykort med matrecept, fotografier ur TV-tidningen och den blanka pistolen med de där inristade runorna på. Hon slet åt sig pickan och gick med bestämda steg ut till gumcykeln utanför. Jag sneglade på köksklockan. Fyra på morgonen. Jag ropade åt henne att vara försiktig, men hon cyklade iväg ändå.
Jag var utmattad, jag rev av mig mina blöta jeans, svepte in mig i ett par filtar och slocknade på soffan. Det är allt jag vet, Ginna.
Det är allt jag vet.
Vidare