Vad då, »inte litade på doktorn«? Det var ju du som ställde ifrån dig din naginata som jag gett till dig. Det var verkligen inte min mening att vi skulle bli inlåsta i en garderob tillsammans, inte utan utrustning i alla fall.
Du verkade behålla lugnet, men på ett, så vitt jag kunde förstå, ganska uppgivet sätt. Du sopade undan lite av bråten och skorna från golvet, tog ner en tartanmönstrad filtkjol och använde den till att sitta på. Garderobslampan var skönt svag och jag blev också lugnare, och satte mig ner.
Först satt vi tysta ganska länge.
»Det är lite fint här inne ändå,« sade jag.
»Mmm…« sade du.
»Ser du några kläder du gillar?« undrade jag.
Vi såg oss omkring. Det var blommiga klänningar, spetsblusar och stickade koftor, sjalar, hattar, skor och kjolar, underkläder och strumpor, och, i en bananlåda, sportiga t-tröjor av varumärken som inte säljs längre.
»Nja, jag gillar väl det mesta här inne, men jag kör ju med min stil, du vet.«
»Ja, den järnhårda polis-stilen.«
»Du då?«
»Jag skulle kunna tänka mig ett par nya jeans, men jag hittar bara manchesterjeans här.«
»Mmm, men jag gillar det. Jag kan lätt tänka mig att du passar i det!«
»Ska jag prova dem?« sade jag.
»Ja, det kan du väl göra.«
Mina egna jeans hade blivit dammiga idag, och slitna var de redan. Jag tog av dem, och från en galje tog jag ner ett par fina manchesterjeans som jag tog på mig.
»För stora, va?« sade jag.
»Ja, lite,« sade du, »men du är snygg.«
»Äsch… men de här kan jag inte ha.«
Jag bytte tillbaka, och satte mig ner igen, bredvid dig.
»Det här känns hopplöst,« sade du.
»Hur menar du? Har du kollat taket?«
Du reste dig upp, och använde en trägalje till att trycka hårt på alla takplattor. De satt som berget.
»Alla golvlister då?«
Du suckade, och tog fram skruvmejseln. Väggarna var kantade av trådhyllor, skokartonger (vissa innehöll skor, andra innehöll… annat) och några gamla seriepocket med Western, 91:an och Benny Guldfot. Du började använda mejseln för att känna på listen bakom en stor handdukstrave. Ljudet av dina mejselhugg var en välkommen paus från det obehagliga prasslandet och krypandet från vägghålen.
Efter ett tag avbröt du försöken med en suck.
»Alltså, det känns nästan som att listen sitter ihop med väggen, att väggen liksom är gjord med en inbyggd list,« sade du, »eller så har de använt något jättestarkt lim. Samma sak med listen och golven. Jag förstår inte ens konstruktionen.«
Du såg dig runt igen. »De här otäcka hålen,« sade du, »kanske jag borde kolla i dem efter något sätt att komma ut?«
»Nej, gör inte det,« sade jag. »det luktar skorpion från dem!«
»Är du säker?«
»Ja, vad fan tror du!«
Jag blev arg, eller mest ledsen och rädd. Det kändes som om inget hjälpte.
»Hur känns det?« undrade du, »är det OK?«
»Det är liksom inte OK, inget är OK, jag är så mabla o-OK med allting, OK?«
»Det här då,« sade du, och kysste mig med dina ljuva körsbärsläppar, »är det OK?«
»Mmm…« svarade jag, och tänkte att »ja, det är verkligen OK«.
TillbakaVidare