Vad då, »misstag«?
Det här med att vi låg med varandra, det var ju bara härligt! Jag förstår inte varför du tror att vi inte kan prata om det eller göra om det.
Jag blir lite besviken på hur du uppfattar mig och min syn på det som hände, Ginna. Fick jag inte jorden att skälva för dig?
Enligt dig hade doktorn påstått att sjukhuset var ömtåligt, men att de tjocka, svarta stenväggarna som utgjorde huset skulle rämna? Att våra känslor skulle röra upp en vild storm som pulvriserade tegeltaket, som slet av stuprören och lät dem fladdra och slå i vinden? Att våra rörelser, våra dunkande hjärtan skulle riva upp ett sår i jordens fuktiga hud och låta hela huset rasa ner och slukas? Jag tappade andan ett tag.
Nu var det bara ett fält av svart aska under våra kroppar, med sjukhuset och dess invånare begravda. Det är inte så konstigt att jag betedde mig på ett sätt som du kallar »märkligt« efteråt.
Jag tog på mig tröjan och fixade till håret. Du tog på dig din uniform. Ja, jag var tyst medan vi gick bort till Miriam och hennes vagn, men det var du också. Ja, vi satt tysta i sulkyn medan du styrde oss tillbaka till min mormor och morfars gård, men det betyder inte att det vi hade gjort var fel. Klockan hade blivit mycket, och vi hade rätt att vara trötta.
Det var mörkt ute, och kallt, men du bad mig föra dig till örtagården så fort som möjligt, för att se om något fattades. Jag gick till köket först, för att hämta en oljelampa. Ytterdörren var olåst och mattan var lerig. Någon hade varit, eller kanske fortfarande var, här. Jag tog lampan och gick direkt; jag hoppades att vi skulle ha tur, att de inte hade hunnit till örtagården än.
Vi gick mellan äppelträden, och klev försiktigt på klivstenarna i den höstmörka lilla bäcken, och hasade oss mellan de två mossbevuxna stenbumlingarna som vaktade mormors örter. Örtagården var inhägnad av hassel och rönn, och de smala trädtopparna vajade medan svaga moln smekte fort förbi månskäran i blåsten. Det kryllade av maskar.
»Fattas det något?« sade du.
»Det fattas både apvileja, persilja, aprikos och grusmynta,« sade jag sammanbitet. »Kanske något mer också, men vem det än är som var här har tagit tillräckligt för att göra en svidande örtsalva.«
»Någon har varit i huset också,« fortsatte jag, »vi kan väl gå dit och kolla.«
»Har du något vapen? Jag blev av med min naginata när sjukhuset rasade samman, om inte Doktor Is hann undan med den.«
»Inget på mig. Det finns verktyg och redskap i boden och jag har en rituell kniv i köket, men jag gillar inte vapen.«
»Det finns nog en påse kaststjärnor på passagerarsidan av sulkyn i värsta fall,« sade du.
»Ta med ett par stycken om du måste, men jag har aldrig varit med om att ett vapen har gjort något gott.«
»Det har jag,« sade du, »jag tycker att det är tufft med vapen. Det var delvis därför jag blev polis.«
Vi lämnade örtagården så försiktigt vi kunde, och tog varsitt äpple i lampskenet på väg till sulkyn. Du tog tre kaststjärnor innan vi gick in i huset. Det stod inga främmande skor innanför dörren, men jag kunde ändå inte slappna av. Jag låste och vi tog av oss våra skor så tyst vi kunde.
»Om det bara är de förrymda poliserna vi behöver oroa oss för, kan de troligen inte gå genom väggar,« sade jag, »så vi kan använda den där polistaktiken du vet, där man säkrar rum för rum och täcker varandra.«
»Vad då, polistaktik?« sade du. »Den har jag inget minne av från polisskolan.«
»Skojar du, eller? Man ser ju jämt på TV hur ni håller på så!«
»Ja, ja. Jag tror jag fattar vad du menar, men jag förknippar verkligen inte den taktiken med poliskåren.«
Vi gick in i köket, jag hukade mig och höll uppsikt över öppningen till salongen. Dörren till det lilla badrummet, som låg i anslutning till hallen, var stängd. Du tittade ängsligt mot trappan.
Allt verkade vara lugnt i köket. Jag öppnade frysfacket i kylskåpet och såg att kniven var orörd. »Vi tar bottenvåningen först,« viskade du, och jag vinkade in dig i salongen. Det såg ut som vanligt; bland tallrikarna i vitrinskåpet låg mormors bibel, och i hörnet stod den gamla TV:n. Två stora, knarriga rottingstolar och en trasmatta gjorde rummet komplett.
Jag passade på att titta ut genom fönstren, men nyponbuskarna rörde sig bara svagt med vinden.
Dörren till syrummet var låst, som vanligt, och jag kollade dessutom att den hemliga vägen in dit, genom skrubben som finns under trappan, verkade vara orörd.
Vi gick tillbaka genom köket och in i nedervåningens badrum. Det var rent och snyggt. Ganska kort tid efter att morfar hade dött slängde mormor ut alla hans gamla nummer av Pox, Epix och Seriemagasinet, så i skåpet under handfatet låg bara en diskborste och lite trasor.
Medicinskåpet var däremot länsat. Det skulle i och för sig kunna ha varit mormor själv som gjort det, eftersom jag inte kollat sedan jag var och hämtade kistan i brunnen förra natten. Inte bara drogerna var borta, utan även alla plåster och mina hårsnoddar. Ett nästan fullt paket bindor och en tom tandkrämstub var det enda som jag hade fått behålla.
Tvålen hade fallit ner i handfatet och jag lade upp den i tvålkoppen igen.
Du gick före mig upp för trappan, och du hade en kaststjärna redo, vilket störde mig. Vi var spända och jag tyckte att du tog en onödig risk; du kunde lätt ha tagit fel på inbrottstjuven och mig i mörkret, eller skadat tapeterna.
Vi hukade oss när vi kom till avsatsen, och du stack försiktigt upp pannan och ögonen. Det lilla genomgångsrummet var stilla och vi var knäpptysta. Efter en snabb titt bakom den lilla byrån öppnade vi dörren till övervåningens finbadrum. Det verkade vara orört, med sitt stora badkar på tassar, sina röda metallkranar och den svarta handdukshängaren, men fönstret stod på glänt och vaxduksgardinen fladdrade i vinden.
»Försiktigt,« viskade du, medan jag tittade ut genom fönstret. Jag såg åt alla håll, men det var ingen idé. Jag såg ingen. Någon skulle kunna ha klättrat ut upp på taket, eller ner på verandans tak, men lättast av allt skulle det nog ha varit att ta vägen förbi det stora höstträdet som växte precis utanför. Långt borta vid det här laget, oavsett vilken väg. Jag stängde fönstret och skakade besviket på huvudet.
Du tittade under sängen i gästrummet medan jag kollade i den lilla garderoben och bakom sekretären där Jennys dator, en 386:a, fortfarande stod.
»Du kan sova i gästrummet,« sade jag, »jag kan sova nere på kökssoffan igen.«
Jag bäddade nytt åt dig, och så gick jag ner, sköljde munnen och lade mig i soffan för att sova.
Jag tänkte aldrig på att titta efter under diskbänken.
TillbakaVidare