Idiomdrottning’s homepage

Klöver sju – Anna

Det är inte respekt som kommer från vapen, Ginna. Det är skräck, och det är inte samma sak. Jag trodde att du redan hade förstått det här, men mormor och morfar har fått betala dyrt för sina vapen.

Låt mig berätta om mormors pistol. Den var inte alltid hennes. Morfar och hans gäng med händiga karlar hade gården lite som sin bas. Inte själva bostadshuset, där styrde mormor, men karlarna brukade sitta bakom ladan och dricka pilsner och göra upp sina projekt och planer. Det hade de gjort ända sedan de var tonårsgrabbar för sextio år sedan, långt innan morfar och mormor över huvud taget mötts och långt innan gården tillhört dem. De var allsysslare; ena dagen var det Robin-Hood–lek i skogarna, andra dagen snickrade de fågelholkar. Du vet när man träffar på något som verkligen känns rätt, att det här, det här är min grej? Hur det verkligen vibrerar inuti en? Så var det inte när de upptäckte magi. För dem var det bara en av många saker att ägna de långa sommardagarna åt, och de övergav inte sina andra sysslor som kaninuppfödning, leta efter nergrävda skatter, eller att försöka lära sig gå på händerna. Därmed inte sagt att de inte tog magin på allvar, för det gjorde de. De var duktiga på det också, kanske för att de så snabbt hade sett resultat. Någon gång hade de använt det för att spela på hästar och vunnit en liten slant, och ibland för att laga den perfekta maträtten. Det var sällan de använde en besvärjelse mer än en gång, det var utforskandet som var det viktiga för dem.

Morfar träffade mormor sent en sommarkväll när nöjesfältet hade ställt upp sina lotteristånd och karuseller i närheten av dansbanan några mil bort. Morfar hade precis vunnit en stor sockervadd på knivkastning – hård träning, ingen besvärjelse – när han såg spågummans tält. Det var ingen kö, men han hörde röster inifrån tältet. Han tittade in så försiktigt han kunde; det verkade vara en kvinna som höll på att bli spådd. Den kvinnan skulle bli min mormor, fast det visste han inte. Hon visste det nog, även om hon inte hade träffat honom än. På den här tiden hade hon långt kastanjebrunt hår. Han kände inte inte igen henne någonstans ifrån, men ändå kändes det så rätt. Hon var, ja, visst, hon var vacker, men det var något annat som fick honom att lyssna.

»Nej,« hörde han henne säga, »nej, det stämmer inte. Jag kommer inte att kunna ge mig ut på en resa, inte fysiskt i alla fall. Något kommer att hända, något kommer att hända som binder mig här.«

Det var något i kvinnans röst som lät så tvärsäkert att spågumman började tveka, innan hon fortsatte. »Som sagt… och vad kärleken beträffar kommer du att träffa en man med mörka ögon.«

»Nej, han har inte två mörka ögon. Ett öga är mörkbrunt, det stämmer, men det andra är grönt.«

Nu lystrade morfar till. Hans ögon hade börjat förändras för några år sedan men sedan ett år tillbaka eller så hade de varit som kvinnan just beskrivit – ett mörkbrunt och ett grönt. Hade hon sett honom?

Kvinnans röst lät som om hon pratade om de mest självklara ting. Plötsligt såg det ut som om något sved till i henne. »Han är… han är här?«

»Menar du mig?« sade morfar, och gav sig till känna. Kvinnan hajade till, och mönstrade honom uppifrån och ner.

»Ja,« sade hon med en uppgiven suck. »jag gör nog det. Jag vet hur ödet ser ut. Jag vet hur det måste bli.«

Spågumman såg misstänksamt på de båda. »Kan du… eh, kan du säga vad jag åt till frukost i morse?«

»Det är väl inte framtiden,« sade kvinnan, »men visst. En stor mango och en kopp kaffe med carob och vispgrädde.«

Det som förut varit en blandning av misstänksamhet och förundran var nu bara det sistnämnda. »Hur gör du?«

»Du har ju själv kristallkulan framför dig,« sade kvinnan. »Använd den. Eller gör vad du vill under den lilla tid du har kvar i livet.« Kristallkulan fylldes av giftiga bilder som virvlade runt som rök.

Till morfar sade hon »Kom, vi går. Det börjar nu.«

Hennes synskhet uppmuntrade henne men hennes magkänsla varnade henne. Ibland säger synskheten och intuitionen mot varandra.

Morfar fortsatte hänga med gänget även efter mötet med min mormor. Hon blev liksom aldrig insläppt i deras patriarkala brödraskap. De hade inget emot henne, men hon höll sig på sin kant och träffade morfar några kvällar i veckan. Jag har fått intrycket att hon hade mycket att göra på egen hand.

Morfars far jobbade som dräng på gården. Huset var litet, ladan likaså, men markerna var stora. Även om det inte var mycket som var uppodlat fanns det alltid något att göra. Husbond fick aldrig några barn och när han insjuknade och dog – kort efter att mormor börjat arbeta som kokerska – gjorde inga släktingar anspråk på området så de som jobbade på gården tog över den själva. Vid det här laget var morfars far gammal och mormor hade flyttat in på gården med sin och morfars flicka; min mor.

Min mamma var inte fager, men hon var cool. Det tyckte hon nog själv i alla fall. Hon var hemma en ganska liten del av dygnet, eftersom hon gick i skolan en bit bort. Hon tillhörde de »tuffa« tjejerna på skolan, de där som drack två-åttor utanför toaletten och tog extra raster mellan håltimmarna. Hon var uttagen till junior-DM i knivkastning men glömde att ta med busspengar på tävlingsdagen. Hon skulle säkert ha vunnit.

Jenny berättade en gång om ett samtal som hon sade att mamma skulle ha haft med mormor innan vi fötts. När mamma var tonåring hade hon en del killar, och det sade mormor aldrig något om, trots att hon mycket väl visste om det.

På en av mormors cykelturer fick hon se mamma – då i gymnasieåldern – med en grabb, som var säkert fyra, fem år äldre. Hon stannade och tog mamma åt sidan. »Vi går en bit,« sade hon, »jag måste ha ett snack med dig.«

»Vadåra?«

»Det gäller den där killen.«

»Äh, lägg av. Känner du honom eller? Du har väl sett mig med killar förr?«

»Det är dags att du får lära dig lite om blommor och bin,« sade mormor.

»Det är nog lite sent för det, morsan,« sade mamma, »men du behöver inte oroa dig. Vi använder skydd.«

»Det är inte bara det jag vill säga.«

»Han är inte den första heller.«

»Kan du inte lyssna nu? Jag vet att det är han,« sade mormor.

»Menar du att Jakob skulle vara den rätte?«

»Han kommer inte vara ditt livs största kärlek, även om du kanske tror att det är så, men det är inte att gifta dig med honom som jag ber dig om.«

»Va! Jag tänker inte göra slut med honom! Varför tror du alltid att du känner alla?«

»Nej, det handlar inte om att ›göra slut‹ eller inte. Du får göra som du vill, men om du ska ha barn med någon – och jag tror att det kommer att bli med honom, sen kan du tro vad du vill – ber jag dig om två saker, och det är det viktigaste jag kommer att be dig om i hela ditt liv, OK?«

»Vad?«

»Att det ena blir till på midsommar och det andra på Lucia. Det får gärna gå ett par år mellan, och jag bryr mig inte om vilket som kommer först, men det är bara de två tidpunkterna jag kan acceptera.«

»Du är ju inte klok!«

»Lyssna nu, älskade dotter. Det här är det enda jag ber dig om, och det enda jag har bett dig om, och det enda jag kommer att be dig om.«

Flera år senare, när mamma var vuxen, såg hon tillbaka på det där med en sorts bitterhet. Som hon såg det hade mormor gärna fått be henne om fler saker, förstått henne, frågat hur hon mådde, skyddat henne från de värsta av gatans faror, och antingen hjälpt henne med skolan, med betygen, eller hjälpt henne från skolan in i ett bättre liv.

Som mormor såg det lät hon bara mamma ta vad hon själv ville ha och vara den hon själv ville vara.

Mamma ville trotsa mormor, men Jakob var en del av gänglivet i stan och han var en del av det som hon tyckte mycket om. Hon hängde inte ihop med honom speciellt länge, och det fanns andra mellan gångerna, och jag ser egentligen inte honom som min pappa, men om jag ska tro Jennys berättelse så var han det. Han var inte speciellt smart, men han hade en hederskod, en ridderlighetskod som han aldrig tummade på. Antar att det kunde kännas störigt ibland, men så vitt jag har förstått var det många som såg upp till honom. Han dog innan jag föddes.

Jenny föddes först, i ljuva september. Jag kom två år senare, elfte mars fyller jag år. Uppvaktning undanbedes.

Meningen var nog som sagt att jag skulle bli ett vänsterhandsbarn och att Jenny skulle bli ett högerhandsbarn, men det blev inte så, och jag tror att mormor aldrig kom över det.

Jag kommer ihåg en gång när jag var sju år, snart åtta; vi hade fått en hemläxa och jag satt med mitt skrivhäfte och tränade plus och minus. Plötsligt kom mormor upp för trappan, såg i mitt häfte, och ryckte åt sig det. »Åtminstone ingen matematik,« sade hon, »inga siffror får bygga bo i din skalle! Det är fint väder ute, spring ut och lek!« När mormor hade gått tröstade Jenny mig, och hjälpte mig komma ikapp.

Flera år senare berättade Jenny att det var på håret som jag ens fått börja skolan, att mormor hade försökt hålla mig hemma och att Jenny hade berättat för sin lärarinna om mig för att skolkpolisen skulle hota med att komma hem till oss.

Jag tycker bra om siffror. Ibland känns det som att varje positivt heltal är en nära vän, med sina egna egenskaper, berättelser och myter. Ett tusen ett hundra tjugotre viskar till mig sagan om fibonaccisekvensen eller låter mig sörja Omar Khayyaams död.

Jenny gillade det också, men jag förstod aldrig hur djupt det gick. Hon blev alltid uttråkad när jag ville leka med primtalen eller decimaler till roten ur två, men jag vet inte om det var för att hon inte hängde med, eller tvärt om, för att hon redan hade utforskat det och kunde springa cirklar kring mig. Hon höll sig mest för sig själv, vid sin dator. Mormor nedmuntrade henne från att leka ute och det brukade hon oftast hålla sig till; det var bara försöken till restriktioner för mig som hon aldrig accepterade. Det är möjligt att hon inte alls blev lika intresserad av siffrorna som jag, som mormor och morfar hoppades att hon skulle bli, som jag egentligen inte fick bli – men det kan också ha varit så att hon gick så mycket djupare, så mycket längre in i det.

Jag vet inte om det var bra för mig att Jenny lät mig lära mig båda halvorna av livet; nu har jag myror både i benen och i skallen, och behärskar egentligen ingen av hälfterna.

Å andra sidan, visst, Jenny hade ett fokus som jag inte har, och hon hade ett öga och ett öra som jag inte har, men hon var sjuk hela tiden. Det var som om hon var på väg att bli osynlig; blek och matt, och stödde sig alltid tungt på räcket när hon gick i trappan.

Ibland satt hon på verandan med sin kulram för att få lite luft; det hände någon gång att hon blev rödbränd, men oftast blev hon bara blekare. Hon fick också gå till äppelträden ibland och vila under dem. Mormor verkade ju vilja att hon skulle bli en ny Newton.

Den där pistolen var det säkert någon i morfars gäng som tog med sig och donerade till gänget, det kan ha varit Nils, men jag har ju inte sett någon av dem på flera år. De bytte ut de allra flesta av de där delarna – metallsmide var en av deras många flyktiga passioner – och ofta inte mot likadana. Vissa bitar skulle förlängas, andra förkortas. Allt skulle trimmas och putsas. Jag tror att ett av deras mål var pålitlighet – att den skulle hålla i hundratals år och att man skulle kunna plocka isär den och reparera den om det så ösregnade.

Det var en gravör som gjorde de där inristade tecknen. Mormor bidrog med runorna, hon lämnade en förlaga skrivna med svart filtpenna på vitt papper. De där andra symbolerna är hemliga namn som morfar bad Jenny räkna fram på sin dator. Hon litade inte på sin egen hand, så hon hade gjort schematiska skisser kompletterade med mikrometerangivelser så att alla proportionerna skulle bli rätt.

Jag kan tänka mig hur snacket gick bakom ladan den där sommardagen; att det enda sättet att inviga en sådan pistol var med den mest klassiska skyttelek de kunde tänka sig: prickskytte mot pilsnerflaskor.

De sköt Jenny av misstag. Hon var på gården, på fel plats vid fel tillfälle, och blev skjuten. Morfar sade att hon borde, hon måste ha hört dem, eller sett det, hon brukade ju veta allt annat på förhand, men egentligen var det inte så konstigt. De ville skapa ett vapen som bet på magi, och det var magi som var roten till mormors och Jennys synskhet.

När jag kom hem från marknaden den dagen – och om jag hade förstått vem som fanns i ambulansen jag mötte hade jag vänt och cyklat ikapp den – så var karlarna i gänget borta, och jag såg dem aldrig mer. Morfar var kvar, och jag såg honom ta fram ett rött metallskrin, lägga den där pistolen i det, och låsa. Jag hade knappt fått se den efter att den hade blivit klar, och nu skulle den förseglas.

Det fanns nog många saker under himlen (och över den) som morfar ville skjuta med den där pistolen, även om jag aldrig förstod deras planer i förväg på det sätt som Jenny gjorde. Jag tror att en av de sakerna som skulle skjutas kan ha varit odjuret som växte under gården. Jenny sade en gång att det växte av saker man ångrade.

För morfar fanns det ingen tvekan. Han var tvungen att begrava pistolen där nere med all sin skräck. Ner till det enda han hade varit rädd för, för att begrava vad han borde ha varit rädd för.

Den ligger fyra kilometer från huset, den där brunnen, och morfar gav sig av på sin vandring dit. Jag antar att han egentligen hade tänkt sig en stor expedition med sina mannar, med tanke på hur mycket förberedelser de hade gjort innan. Repstegar, besvärjelsekort, silverspikar, fosforsyra och kolsyrat vatten. Nu gick han ensam, och pistolen som han skulle ha laddad och beredd låg nu istället säkrad i en låda. Det var inte av »respekt« för pistolen, det var av skräck för den. Hans sorg över Jenny och hennes död betydde mer än hans avsky av odjuret under gården.

Mormor behövde röda sömntabletter för att somna den kvällen, och hon började med kokain kort därefter. Det var därför hon hade rakat av sig håret, crack kan spåras i håret. Hon lade också ner mer pengar på brustablettsrör med vitamin C från lanthandelns hälsokosthylla än vad hon spenderade på mat.

Hennes nätter fylldes av visioner av odjuret, och jag tror att hon hörde morfar från brunnen. Hon blev lite lugnare efter att hon hade gjort den där rituella kniven, men hon slutade inte med sömntabletterna. Efter vad den där kniven hade kostat, och vad den gjorde med henne under perioderna hon »testade« den – »Om odjuret kommer tillbaka, Anna, om odjuret kommer tillbaka!« – skulle jag säga att det inte var respekt som var drivkraften i det fallet heller. Det var skräck.

TillbakaVidare