Skallmätning? Det handlar ju inte ens om det! Alltså, jag tror inte heller att det egentligen spelade någon roll när vi var födda eller gjorda. Mormor trodde det, men hon fick inte som hon ville och vi blev inte som hon trodde.
Vi gick hem till dig. Det var kallare i trapphuset än utomhus, men trots det låg en skäggig, smutsig man insvept i några kartonger utanför tvättstugan. Jag trodde inte att du såg honom, eftersom du höll blicken riktad fram mot trappan, så jag petade till dig och pekade på honom. »Sch,« sade du, »han sover ju.«
Vi gick upp till andra våningen. Det stod inget namn på dörren, och du pillade upp låsspärren med ett plastkort istället för att låsa upp. På golvet låg det tomma matoljeflaskor och en vacker persisk matta. »Kopia«, sade du när du såg min blick. Helfigurspegeln nära ytterdörren var tonad i mörkt glas, det tyckte jag inte om. Mellan två garderober såg jag ditt låsta vapenskåp, men det enda som verkade finnas i det var ett svärd, ett par ninja-pinnar och en kantstött bumerang.
Jag kände mig lugn i den lilla gråtapetserade ettan med sin kokvrå och sitt sovloft. Jag lade min jacka i din soffa som var klädd i något mossgrönt velourigt, sidenigt material. En del av dina persienner på det stora fönstret mot gatan var lite knäckta, och de var uppfällda, för att släppa ut lite ljus ur lägenheten, antar jag. »Ta något att dricka om du vill,« sade du.
Jag förväntade mig nästan att ditt kylskåp skulle vara fullt av TV-middagar och ginger ale, men det fanns bara en tomathalva och en bunke med alldeles för gammal persiljehummus. »Det finns kranvatten, eller så kan du pressa apelsinjuice,« sade du.
Jag öppnade skåpen ovanför kranen, och tog ett glas. »Du,« började jag, »jag är så mabla trött. Kan du inte bara bädda ner mig och låta mig blunda ett tag.«
Du gick upp, pillade igen låset, och lade en tallrik balanserad på dörrhandtaget och en stolsrygg, så vi skulle höra om någon försökte ta sig in.
Jag klättrade upp i loftsängen och lade mig innerst. Du bäddade om mig, och gick ner och borstade tänderna. Jag hade huvudet fullt av dig medan jag väntade på att du skulle komma upp. »När dagarna är mörka vill jag vara med dig,« viskade du, tror jag. Det var så tyst så jag inte hörde riktigt. Jag rullade ihop mig mot dina skenben och somnade.
När jag vaknade låg vi panna mot panna, och du sov. Jag hade ont i hela kroppen. De röda LED:arna på din klockradio visade redan fem minuter i åtta. Mina armar kunde inte slappna av. Jag klättrade ner i t-shirt och trosor och gick in på din toalett. Din spegel var ganska äcklig, jag måste komma ihåg att påminna dig om att tvätta bort tandborstsstänket. Jag kikade i det tomma glasspaketet som var ställd i ett hörn på golvet. De där pärlorna, som paketet är fullt av, är de äkta? Det verkade så. När jag var klar kröp jag upp till din famn igen, men då vaknade du.
»Mhm, vad är klockan?« undrade du.
»Tillräckligt mycket, tyvärr.«
»Mm-hm.« Vi gick upp. Att det aldrig finns tid!
Du tog fram en bok ur bokhyllan och bakom den låg en liten tygpåse med svart pulver som du smorde in bladet på din naginata med.
När vi kom utanför dörren var Miriam borta. »Hon har väl travat i förväg till stationen,« sade du. »Vi får gå.«
Vi kom in på stationen men Lilly, kvinnan som hade förhört mig här om dagen, hejdade oss. »Vart är ni på väg?«
»Vi ska träffa Eleanor, Monica och Claire,« sade du.
»Har ni avtalat tid?«
»Nej, men det har med mitt fall att göra. Kan du inte höra om de har tid att snacka några minuter?«
»Jaha du. Ni får vänta inlåsta i fyllecellen,« sade Lilly medan hon tog upp en svart telefon och började slå ett nummer.
Du suckade och tog mig under armen och vi började gå därifrån.
»Eller Monica har nog tid nu, kom jag på!« ropade Lilly till oss. »Hon sitter i rum tretusen tvåhundra sjuttiett.«
»Ner med Concordia!« fräste jag för mig själv.
»Kom, Anna,« sade du, »vi tar skrangeltrappan upp.«
Ett passande namn på en spiraltrappa av metall med flagnande svart målarfärg och gallertrappsteg. Det var bara tre våningar upp, men där uppe sträckte korridorerna sig så långt att slutet av dem såg ut som små punkter. En sån där överdriven perspektivbild.
»Det är en bit att gå.«
När vi kom fram till rummet lyfte du handen för att knacka på, men hejdade dig och lade istället örat mot i några sekunder, innan du öppnade dörren och gick in.
Monica satt i vita poliskläder, så blek och blodlös att skelettet var synligt, på en kontorsstol bakom ett svart skrivbord och stirrade på oss.
Jag tog fram ett apelsinskal i fickan som jag delade i två, jag började tugga på den ena halvan och gav den andra till dig.
»Ja? Åh, vad bra att du kom, Ginna,« sade Monica till dig. »Det är nämligen så att vi skulle vilja ta över ditt fall, nu när vi är utskrivna.«
»Varför?« sade du.
»Det var ju ändå vi som var vittnen till skottdramat,« sade Monica, »och vi har talat med kvinnan och tror att hon kan hjälpa oss.«
»Var är hon?« sade du.
»Tar hon, öh… sin medicin?« frågade jag.
»Vi har anställt henne, eller hon har anställt oss, det beror på hur man ser det. Hon lägger just nu upp strategin för en nystartad insatsstyrka för ett kommande specialfall som kommer att kräva alla polisens resurser. Hon har alla tabletter och pulver hon behöver.«
»Ginna, din poliskompis har blivit hjärntvättad av mormors svidande örter,« viskade jag.
»Så det enda jag ber om är alltså att du skriver på det här pappret som överlåter fallet till oss. Det är bäst att vi tar hand om det nu.«
Du tog pappret, ögnade igenom det (lite väl slarvigt, tyckte jag – bokstäver är lika vassa som siffror, man måste vara försiktig) och höll pennan över den streckade linjen i några sekunder, innan du lade ner handen igen.
»Jag har några andra spår jag vill kolla upp. Vill ni inte samarbeta istället?«
»Om du inte skriver på är jag rädd att jag måste be dig lämna in brickan. Vi har ingen nytta av dig i det här fallet längre. Du är för insyltad.«
»Du har inte högre rang än jag, Monica,« sade du, »dessutom är du minst lika insyltad.«
»Högre rang än du? Gumman har det nu, och jag talar för henne i den här frågan.«
»Kom, Anna,« sade du, »vi går.«
»Lämna din bricka i receptionen!«
Du tog av dig polisbrickan, slängde den i papperskorgen och gick ut med mig.
»Ska vi åka och kolla in den där magikerkongressen?« sade du.
»Kan vi inte ringa doktor Is först?« sade jag. »Hon kanske kan hjälpa oss.«
»Nej, jag hatar henne!«
»Jag med, men vi kan väl kolla vad hon vet i alla fall?«
»Jaha,« sade du, »här är en telefon i så fall.«
Jag lyfte luren och bad dig slå numret till doktor Is.
»Hallå.« Hon svarade som ett konstaterande, utan att frågelyfta på å:et.
»Hej, jag heter Anna, jag och min kompis Ginna var och besökte er på sjukhuset i förrgår.«
»Ett sjukhus som inte finns längre,« sade doktorn och mina öron började krulla sig av hennes föraktfulla röst.
»Vi undrar om ni har sett de där tre sjuka poliserna igen, eller om ni har haft någon annan kontakt med dem.«
Doktorn började hosta. »Nej, verkligen inte. De har svikit mig och det förtroende som vampyrterapi kräver.«
»Bra,« sade jag, »då kanske du kan hjälpa oss.«
»Obs, säg att vi hatar henne,« sade Ginna i bakgrunden.
»Obs, vi hatar dig,« tillade jag i telefonen.
»Det är verkligen ömsesidigt!« sa doktor Is. »Det var ju på grund av er som patienterna lyckades rymma och sjukhuset rasade.«
»Bra, bra,« sade jag, »nu är det så här. Vi undrar om du vet någon svag punkt hos de här poliserna, eftersom du har varit deras läkare och vampyrterapeut.«
»Nej, det tror jag verkligen inte! De har blivit dubbelt läkta av den oheliga kombinationen vampyrterapi och svidande, läkande örter. Dessutom har jag blivit smittad av deras galenskap och funderar nu allvarligt på att ansluta mig till den där gumman och hennes rättfärdiga korståg mot ondskan.«
»Ja, det är i och för sig rimligt,« sade jag. »Det känns ganska vettigt att vi som hatar varandra ska vara på motsatta sidor i den här konflikten, men hör ändå av dig om du ändrar dig och vill ansluta dig till oss istället.«
»Vi får väl se hur det blir med det,« sade doktor Is, »tack för att ni hörde av er.«
Vi gick ner för skrangeltrappan och gick ut på polisgården för att se om Miriam hade återvänt till sitt stall. Vi blev hejdade av en man som såg ut som om han egentligen ville vara grinig, men hade för mycket att leva för.
»Var har du din bricka, Ginna?« sade han. »Du har ju inte tillträde till stallet utan den.«
»Käften, Sonny,« sade du, och vände direkt.
»Vad är det med dig idag?« sade mannen. »Bara för att du har glömt polisbrickan i tvätten eller vad du nu har gjort måste du ju inte ta ut det på mig. Jag följer bara order!«
»Det gjorde jag också, Sonny,« sade du.
Vi gick runt kvarteret för att komma åt stallet från andra hållet, så du kunde ge Miriam några hästmorötter.
»Vi kan lika gärna promenera till biblioteket, det hade ändå inte varit någon mening att göra i ordning Miriam bara för en så kort sträcka,« sade du.
TillbakaVidare