OK, vi stoppar där.
Ja, jag somnade alltså till Pong. Jag har inget problem med att sova till musik eller TV-spelsljud. Det enda som kan hålla mig vaken är starka lukter, som när det ligger svamp och torkar i köket, eller när det finns bröd i ugnen.
Jag vaknade till och såg att Steves dåliga humör verkade ha släppt, eftersom han och Stefan omfamnade varandra och skrattade.
Lukten som väckte mig sent den natten var en helt annan, och det tog ett tag innan jag kände igen den. Jag såg mig om. TV:n och skivspelaren var avstängda, de hade lagt en kudde under mitt huvud där jag hade somnat på golvet – jag hade jeansvärk, jag hatar att sova med jeans, speciellt efter en regnig dag – Steve och Stefan sov i en kuddhög i hörnet. Jag såg inte Bananen och Jin. Det fanns alltså fler rum, om de inte var ute någonstans.
Mikey… Mikey stod lutad över mig med en kniv. Jag vet inte hur länge han hade stått där och tvekat. Det surrade i näsan.
»Stopp,« sade jag.
Mikey hajade till; han hade inte märkt att jag var vaken där han stod och drömde. (Om att mörda mig.) »Det är inte som du tror,« sade han. »Jag kan förklara, jag…«
»Nej,« sade jag, »känner du inte? Lukten!«
Mikey drog efter andan, och sedan ut hastigt igen, som att han ångrat att han andats in så mycket. »En kemisk lukt,« sade han.
»Ja, nästan som av fotogen, eller hur?«
»Nja, på samma gång inte. Var tror du det kommer ifrån?« Han stoppade undan sin kniv. »En gasläcka?«
»Vi kan ju se efter, men jag tror att det är något annat. Jag har känt den här lukten förr.«
»Vad är det?«
»Äsch, gå och kolla stormköket, det kanke är gas.«
»Vi har inget stormkök, kokplattan går på el. Tror inte det finns några gasledningar här, ska jag fråga Jin?«
»Var är Bananen och Jin?«
»Bananen sover nog, i ett eget rum en bit bort, och jag tror att Jin sitter och skriver brev i rummet bredvid.«
»Tänkte du mörda mig nyss?«
»Det är inte…« Han tog handen bakom nacken. »Ja,« sade han skamset.
»Du är ju dum i huvudet. Hur ska du klara dig när odjuret kommer?«
»Odjuret?«
»Den här lukten, det är ju odjurslukten, fattar du väl!« Jag började bli irriterad, jag var nyvaken och kände mig sårbar. Och osårbar. Jag gick ut i köket och började rota i lådorna. Vanliga knivar kändes inte som någon bra idé, men jag visste inte vad jag letade efter. Låg ritualkniven fortfarande i frysfacket hemma? Hemliga namn, jag måste ha hemliga namn!
»Vad då för odjur?«
Han var så mabla trögfattad. »OK,« sade jag, »sist jag såg det var det dött, i en brunn, men gången innan det höll jag på att stryka med.«
»Berätta!«
»Jag är uppväxt på en gård där det finns ängar, hagar, åkrar och skogsdungar. Den skogsdunge som ligger längst bort är barrskog, och djupt inne i den finns en svart tjärn.« Nu började lukten komma i starka vågor. Trapphuset? Var det möjligt?
»Jag badade ofta i tjärnen om senvårarna, och ännu hellre under brittsommaren. Jag berättade om den för min syster – hon brukade mest vara inomhus – och hon undrade om den var bottenlös.« Jag var tvungen att testa en annan idé innan jag vågade mig ut i trapphuset – jag gick fram till diskhon och började lukta i slasken. Usch, sopor – men inte fotogenlukten, inte starkare där än från dörren. Det snurrade och jag hade svårt att hålla balansen.
»Jag undrade vad hon menade med bottenlös, om hon menade att den gick rakt igenom jorden, ut i den tomma, stjärnlösa nattrymden på andra sidan.« Jag funderade på att lukta i duschgolvbrunnen också, om nu lukten kom från rören eller inte, men jag släppte den tanken.
»Hon svarade att det inte funkade så med bottenlösa tjärnar, eller så var det precis så de funkade. Att de gick rakt genom helvetet, rakt genom universum, rakt genom sig själva. Att man kanske trodde att man kom till botten, men det var inte solid botten, det var dy och lera och när man började ta på den, treva på den så kunde man komma igenom, ännu djupare, för all evighet. Hur djupt man än var kunde man dyka ännu en meter till, in i dyn, in i tomheten.« Jag började gå mot fönstret. Nu upplevde jag luktvågorna som näsans motsvarighet till dunkande ljud, och mina egna hjärtslag brände mig i örat.
Mikey hade tagit fram Mördarens handbok (som om den skulle kunna hjälpa nu!) och slagit upp registret, men stod ändå bara och stirrade på mig. »Fortsätt,« sade han.
»Jag sade till henne att jag inte gav mycket för det där, att jag skulle dyka ner så jag kunde berätta för henne om botten och vad som fanns där. I bästa fall kanske en skatt som hon kunde få, i värsta fall kanske en död flicka som vi kunde hjälpa till vila, en flicka som använt en vårkväll till att byta ett hopplöst liv mot en hopplöst död. Troligast att vi bara skulle hitta lera och fiskbajs. Min syster sade att hon fortfarande trodde att det inte fanns någon botten, ingen riktig botten-botten.« Väl framme vid fönstret såg jag ut mot gården. Luktvågorna kom över mig från bakom min nacke – det måste vara från trapphuset, det måste det – men på gården såg jag avtryck i asfalten, och eldtunnan låg omkullvält.
»Det var sen eftermiddag, en myggig augustikväll. Trädens skuggor var långa. Jag hade lämnat huset en bra bit efter lunch – potatissallad – och det måste ha tagit någon timme att gå. Det här var när jag och min syster var ganska små. Jag hade en liten matsäck med mig i en korg: saft i en termos, och kakor. Jag hade baddräkten under kläderna och ett stort badlakan som jag hade virat runt korgen. Jag var ganska bra på att simma och jag brukade ofta doppa huvudet eller dyka runt lite, men aldrig försökt nå botten förut. Jag tog några djupa andetag först, så djupt jag kunde. Sedan hoppade jag i, från torr till att försöka ta mig ner,« sade jag. Åh, de där spåren på gården var stora och runda som soptunnelock. Det var svårt att se från fönstret, förstås, men de verkade djupa också. Jag borde ha hört stegen. Jag såg inga riktiga tår, men odjuret hade lämnat nagelavtryck; fyra djupa skåror i en halvcirkel framför varje runt hål.
»Jag simmade så hårt nedåt jag kunde, och när det började spänna i lungorna blev jag bara mer envis, och började sparka mot tjärnens leriga sidor. Tjärnen var ett nästan rakt cylindriskt hål, men jag kände att jag inte riktigt fick någon fart när jag sparkade mot jordväggarna, förrän jag träffade en trädrot med foten. Lungorna spände mer och mer – jag hade utandningen också, men jag visste sedan innan att jag bara brukade klara några sekunder efter att jag andats ut. Efter att jag träffat trädroten fick jag mer fart ner, och jag fortsatte, och en bit längre ner träffade jag en rot till. Det kan ju inte finnas rötter hur djupt som helst, tänkte jag, men har jag tur kanske jag träffar några gamla stockar som satt sig i väggen, eller så blir det stenvägg. När jag sparkade den tredje roten fastnade jag med foten.« Jag stod stilla framför fönstret. Mikey slog ihop boken och lade ner den i sin väska igen. I ögonvrån såg jag hur han sneglade fram och tillbaka, mellan mig och dörren.
»Jag försökte sprattla mig loss, men då kände jag hur paniken började komma. Bit ihop. Jag slet med foten, jag satte i den andra bredvid och drog så hårt jag kunde. Den var fast.«
Mikey började fingra på sitt knivskaft. »Kunde du inte…« Jag avbröt honom, och forsatte.
»Då vek jag mig, drog ihop magen så hårt jag bara kunde och försökte trassla mig loss med händerna. Det lyckades – jag var tvungen att lyfta på en rot, men sen kunde jag lirka ut foten – och jag började ta mig uppåt, först klättrade jag med händerna medan jag sparkade, sedan började jag bara paniksimma upp.« Den där eldtunnan var inte det enda som odjuret hade förstört. Det hade lämnat stora skrapmärken på husväggarna, men jag kunde inte riktigt se var det hade tagit sig hit, eller upp.
»När jag väl fick luft – jag drog hårt efter andan – var jag så yr att jag höll på att svimma till. Jag föll bakåt och när mitt bakhuvud åkte ner i tjärnvattnet igen kom jag lite till sans. Jag sparkade mig till kanten och drog upp överkroppen över land, och låg framlutad och vilade några sekunder innan jag tog mig upp. Jag svepte badlakanet om mig, men började inte torka av vattnet eftersom jag snart skulle ner igen.« Jag vände mig mot Mikey, som tog en stol, satte sig, och reste sig igen. Jag talade lugnt, även om mitt hjärta bultade och adrenalinet var nära att ge mig huvudvärk igen.
»Jag var irriterad men ville inte erkänna mig besegrad. Då fick jag en ny idé. Det fanns så klart stenar i skogen, och en del av dem här vid tjärnen. Stora bumlingen där man kunde ligga på magen i solen och titta ner på grodynglen, men också de där små som man kunde hålla i handen. Några var mitt emellan, och jag kom ihåg en sten som var stor som en kudde ungefär. Den fanns kvar. Ibland hade jag lyft ena kanten av den för att titta på gråsuggor, men jag hade aldrig försökt att lyfta hela. Jag gick fram till den, böjde på knäna brett medan jag höll ryggen rak, och tog ett hårt tag. Jag kunde lyfta den, men det var knappt. Året innan skulle jag säkert ha varit för liten. Jag skulle inte orka bära den speciellt långt, men det behövde jag inte heller. Det som var viktigt var att jag kunde få ett hårt och bra tag om den. Jag stapplade ända fram till kanten, tog några djupa andetag – jag var fortfarande yr, men det fick gå – och hoppade i. Jag var nära att tappa taget om stenen men jag kastade mig efter den och slöt famnen om den. Det var lättare nu när jag inte behövde bära dess vikt; det var den som fick dra mig nedåt.« Nu hörde jag själva stegen; det var långt mellan dem, och varje steg lät som när man tappar något tungt.
»Nu tänkte jag att jag skulle hinna till botten innan jag fick slut på luft, med den här farten nedåt. Öronen värkte och tjärnvattnet gick in i mina näsborrar och i mitt hår. När lungorna väl började spänna var jag sedan länge förbi de där trädrötterna som nästan dödade mig förut, och jag hade kommit in i en samling av någon slags märkliga, höga, smala växter, eller jag trodde i alla fall då att det var växter, även om jag idag fattar att de inte skulle kunna ha fått någon sol. De kändes som alger eller långa grästrån, eller kanske mest av allt som tjocka, lite ludna blomstjälkar. Jag trodde att de växte på botten, så jag släppte stenen och började treva. Jag kände inget, så jag tog tag i några av växterna och började använda dem för att dra mig nedåt. Det var svårt att få en rak väg eftersom de växte så slingrigt, men jag tror att jag var nästan helt lodrät efter ett tag. Jag sparkade mig nedåt och drog mig ned med lugna, stadiga armtag. Då kände jag hur något fjälligt skrapade till mot min rygg medan det långsamt simmade förbi. Först hajade jag till, drog mig undan och krökte till ryggen åt fel håll, sedan släppte jag taget om växten med min högra hand och sträckte ut den för att känna, jag ville se hur stor fisken var, om det nu var en fisk. Jag hade nästan väntat mig att det skulle ha slunkit undan, men det jag satte handen mot kändes tungt och stort.«
»Hör du inte?« sade Mikey, »det är ju i trappan!« Jag lyssnade, men trodde inte att djuret hade börjat ta sig uppåt än, jag tyckte att det lät som om den gick på bottenplan, jag väntade mig nästan att trappstegen skulle börja knaka eller väggarna vika sig om odjuret skulle börja gå upp.
»Jag förde handen över den välvda ytan, och det jag kände med mina russinfingrar kändes inte som ett fiskfjäll, det var något annat, och jag kände att det var levande. Jag släppte vänstra handen från växterna också, och simmade uppåt en liten bit. Jag kände med handen runt om den här varelsen, och plötslig var jag vid… vid liksom en hård platta, som skakade till, argt. Nu vände sig hela varelsen om och det kändes märkligt att vara här nere i mörkret. Jag började få panik, och jag sträckte fram händerna och kände vad som bara kunde vara horn, stora horn. Plötsligt stötte de till mot mig – hade jag inte hållt i ett av dem hade jag kanske blivit spetsad – och jag bestämde mig för att försöka simma upp. Sedan svartnade det för ögonen, men det har hänt att jag har drömt om hur jag sprattlade mig upp den där gången. Jag vaknade efter ett tag på stranden av att jag frös. Jag vet inte hur länge jag hade varit medvetslös, men det var mörkt. Jag rullade in mig i handduken, drack saften som nu blivit ljummen, och gick hem på värkande ben. Botten nådde jag aldrig.« Nu vände jag mig mot Mikey och såg honom rakt i ögonen.
»Jag badade i den där tjärnen igen, nästa sommar, men aldrig ensam. Min mamma var med, och min bästa kompis kom ut till oss på landet några dagar när hennes plastpappa var på affärsresa. När hon frågade mig om jag ville tävla om vem som kunde hålla andan längst sade jag bara nej, det vill jag inte, och det kändes som om jag skämdes för något. Den enda jag berättade det för var min syster, Je…« Det var nära att jag råkade avslöja namnet. För en mördare! Jag hindrade mig i tid. »För min syster. Hon skrattade bara, inte av skadeglädje men på det där sättet som någon som just berättat en hemlighet kan skratta. Hon berättade att det odjuret bodde under gården och att det växte av saker man ångrade. Om det var sant var vi många som matade det.« Mikey vinkade åt mig att hjälpa honom att bära soffan, så vi kunde ställa den framför dörren. Jag skakade på huvudet.
»Du är ju en mördare, Mikey. Kan du inte mörda odjuret?« sade jag.
»Hur?« sade han.
»Du har ju din kniv där. Det är väl ett mordverktyg som du är van vid. Gå ner och fräls oss från ondskan du.« Jag stirrade honom rakt i ögonen utan att blinka.
»Ja,« sade han. Jag öppnade dörren. Nu hörde jag – för första gången – odjurets vrålande. Först lät det bara som brus, som en trasig tvättmaskin eller en vindmaskin, men sen tyckte jag mig kunna urskilja ord, kanske på något språk jag aldrig hade hört förut. Jag pekade på utgången med underarmen som en flygvärdinna.
»Varsågod,« sade jag. Jag stängde bakom honom när han gått ner i mörkret.
Då kom Jin in i vardagsrummet. Han höll sig för huvudet. »Vad är det för oväsen? Är det något som har gått sönder,« sade han, »fast det låter inte som något från den här världen.« Stefan och Steve verkade också ha vaknat av odjurets vrål. Steve hade en ganska töntig cowboy-pyjamas.
»Åh, det är från den här världen,« sade jag. »Det är i från trapphuset.«
Jin öppnade dörren. Nu hörde jag vad odjuret sade, nu var det klart och tydligt. »Jag kommer som Astaroths härold,« sade det. Jag hörde ingenting från Mikey.
»Moget,« sade Jin, »hörde du det där? Det måste vara någon voice-box, ingen har såna där sandpappersstämband.«
»Fint det,« sade jag. »Du, vi kanske borde ta med oss de andra härifrån. Finns det någon annan väg ut?«
»Ja då, vindarna är förbundna med varandra, eller så kan man klättra från balkong till balkong, om vi kan ta oss till en balkonglägenhet.«
»Kan man komma till vinden utan att gå via trapphuset?« sade jag.
»Ja,« sade Jin, »vi har slagit upp ett hål till lägenheten över, i klädkammaren, och ställt in en stege där. Det är ett flyktknep som vi har haft förberett.«
»Dessutom är det skönt att hänga där uppe,« sade Stefan, »där kan man vara lite själv, läsa kanske. Om någon som vill mucka ringer på hos den ena av de två lägenheterna kan man lätt fly till den andra«
»Var är Mikey och Bananen?« frågade Jin.
»Är inte Bananen inne hos sig?« sade Steve.
»Gå och kolla,« sade Jin, och Steve gick dit.
»Mikey gick ner för att mörda odjuret.«
»›Odjuret‹? Är det den där ›Astaroths härold‹ som härjar där nere i trapphuset?« sade Jin.
»Ja, tydligen,« sade jag .
Bananen och Steve kom in. Bananen gnuggade bort ögontröttgägg. »Jag känner igen den här lukten!« sade hon.
»Det luktar lite som hos tandläkaren,« sade Steve.
»Nej, det är…« Hon blev likblek, som om hon plötsligt mindes. Sedan sade hon, mycket sakta: »Det kommer från fönstret.«
Vi gick fram till fönstret, jag, Stefan, Jin och Steve, och såg ut. Det här var första gången jag såg det och det var minst lika stort som jag hade trott. Det gick på fyra ben och hade en svans som den slog hårt i marken så att asfalten krasade. Från pannan och bak över nacken gick som en slags sköldplatta där det satt tre stora, blodiga horn. Odjurets mun var som en hård papegojnäbb som troligen skulle kunna bita av en lyktstolpe.
Jin var så chockad – kanske rädd – att han blev lugn, men han talade ändå snabbt.
»Vad var det du sade om att Mikey hade gått ner dit?« sade han.
»Han gick ner för att ›mörda‹ odjuret,« sade jag. »Jag visste att han skulle stryka med, men jag hejdade honom inte. Han var ändå en mördare.«
Jin såg på mig och andades långsammare, det var som om han letade efter en formulering. »Mikey är inte den enda mördaren här, Anna,« sade han och Bananen sänkte sin blick, »men han var min vän. Han lovade mig att det där låg bakom honom.«
»Han försökte ju mörda mig i natt!« sade jag.
Jin höjde två förvånade ögonbryn. »Vad är det där för anklagelse?« sade han. »Spela nu inte på såna där ›en gång mördare, alltid mördare›-bullshitfördomar.«
»Du kan ju säga vad du vill, men han stod lutad över mig med en kniv.«
»Han kanske bara ville skydda dig?«
»Jag frågade honom om han hade tänkt mörda mig och han sade ja!« sade jag.
»Du kanske hörde fel?« började Jin, men ändrade sig genast. »OK. Förlåt. Jag blir besviken på honom, men det betyder inte att han förtjänar att dö.« Utanför rev odjuret loss ett av stuprören och började bita i det.
»Rafsa ihop några dagars packning,« sade Jin. »Vi måste härifrån.« Jag störde mig på att han verkade vara accepterad som ledare, även om jag gillade honom.
Steves gedigna ryggsäck av kanvas fick honom att framstå som värsta hälsokost-hippien, men han bröt genast illusionen genom att rafsa ner äcklig cowboy-mat som baked beans och corned beef.
Bananen gick långsamt till sitt rum och kom snart tillbaka, klädd i slitna kläder som såg ut att tåla mer.
»Vågar vi gå genom trapphuset ändå?« frågade Jin.
»Det är kanske lika bra,« sade jag, och såg ut genom fönstret igen. Odjuret hade bitit ett dussintal hål i den ena stuprörshalvan, och stod och svängde huvudet, med den andra stuprörsbiten i näbben.
»Är det någon som har vapen?« frågade Jin. »Jag vet att vi är pacifister, men du har väl dina revolvrar, Steve?«
»Jag har inga patroner kvar,« svarade han. »Stefan har ju sin lie förstås.«
»Det är ingen idé,« sade jag, och gick bort till dörren och öppnade. »Väntar vi på något?« sade jag.
De andra kom med mig ut genom dörren, och vi började gå ner för trapporna.
»Vågar vi tända,« sade Steve, »eller blir vi sedda då?«
»Vi kan väl lika gärna vänta,« sade jag, »när vi kommer ner till bottenplan kommer vi få ljus från gårdslampan.« Det var jobbigt att gå ner för trappan i mörkret, eftersom jag halvt om halvt väntade mig att vi skulle stöta på Mikeys kropp här ute. Jag började redan ångra att jag skickat ner honom. Åh, ja, odjuret hade mycket ångermat att hämta hos mig.
Vi var en rädd och trött skara som stod där nere på bottenplan. Det fanns blod, men jag såg ingen kropp. Jag kände mig lite lättad av det, jag vet inte varför, och då hörde jag odjuret vråla ute på gården.
Vi gick försiktigt fram och såg ut genom glasdörren. Jag och Bananen gick sida vid sida och de andra kom strax efter.
»Bananen,« sade jag och vände mig mot henne, »kan du?«
»Nej,« sade hon, »be mig inte om det, Anna. Kan inte du?«
Jag var tyst, men mina ögon bad henne en gång till, och hon gick ut till odjuret. Jag lutade mig fram mot dörren för att se bättre. Jin kom fram och ställde sig bredvid mig. Odjuret släppte stupröret det höll på att gnaga på och vände sig mot Bananen. Odjuret skakade om manken och lyfte en fot, som den satte ner hårt igen. Asfalten vek sig. Bananen stod blick stilla och tittade rakt in i odjurets ansikte.
»Vi är av ett blod, du och jag,« sade hon, och sedan – och min hjärna fick inte riktigt ihop vad jag såg – öppnade hon munnen stort och släppte fram ett vrål. Det lät som ångest, ågren, sorg, men så högt! Hon tog inte bara i från tårna, hon måste ha använt varenda cell i kroppen för att göra det där vrålet. Odjuret blev stilla och sekunderna gick då de båda stod stilla och såg på varandra. De vände sig bort från oss och gick bort från gården. Utan att tänka efter öppnade jag dörren och började springa efter. När de svängde runt hörnet saktade jag in, och gick långsammare fram till hörnet. Jin, Steve och Stefan kom efter mig. Jag stack ut huvudet runt hörnet och såg hur Bananen och odjuret gick ner för trappan till metron.
Vi andra gick tillbaka. När vi stod utanför porten frågade Jin: »Var tog Mikey vägen?«
Jag skakade bara på huvudet, och vi gick tysta upp till lägenheten. Jag tror att det tog lång tid innan någon av oss somnade om.
TillbakaVidare