Spader tre – Anna

Jag kände Peter förut, och det Lilly säger är bull. Vad då »smittad«? Peter har alltid varit varulv, även innan han började förvandlas. Vi är inte vänner längre, han och jag, men jag hoppas att han är på vår sida i det här.

Nej, vad säger jag? Jag måste skärpa mig. Det får inte bli så att vi samlar ihop varsitt lag till någon mabla hockeymatch. Final i novembermästerskapen, polis vs paria. Usch. Jag önskar att jag hade kunnat prata med mormor om det här, prata vettigt med henne utan att hon försökte hävda sin makt över mig.

Jag vaknade av att det drog kallt från ett fönster, och jag reste mig och gick fram för att stänga. Rutan var sprucken, så jag gick efter en filt att ha över axlarna, innan jag gick tillbaka till fönstret och såg ut över gården och gårdagens förstörelse. Det är svårt att se när natten slutar och dagen börjar, men himlen var i alla fall så där förmiddagsblek som den kan vara ibland när det är molnfritt.

Jag gick in till Jin för att se om han var vaken, vilket han var. Han satt och sorterade kuvert, men det verkade som om han hade sovit. »Ska vi göra frukost?« frågade jag.

»Åh, kan du inte göra pannkakor?« sade han.

»Snabba kolhydrater på morgonen?«

»Häll i lite graham då.«

»Du leker med döden,« sade jag och gick ut i köket.

Steve vaknade när han kände pannkakslukten, och Jin kom ut från sitt rum.

»Godmorgon,« sade han.

»Godmorgon, Jin,« sade Steve. »Antar att du inte fick något gjort i natt?«

»Jo, jag lyckades faktiskt beta av all korrespondens. Arbete är nog mitt sätt att skingra tankarna… men jag vet inte hur det går med postleveransen när Mikey… om inte Mikey kommer tillbaka. I tid.«

»Jag kanske kan ta den?« sade Steve.

»Ja, det får nog bli så.«

»Ursäkta,« sade jag, »vad pratar ni om?«

»Åh, jag glömmer jämt att vi har gäster!« sade Steve.

»Det gör inget,« sade Jin, »det är inte hemligt. Jag jobbar med ett matkollektiv. Vi samarbetar i olika städer och jag har skrivit en del post – en inventarielista, till exempel, och en beställning på kryddor – och Mikey brukar ta med sig breven på sina resor. Nu verkar det som om Steve kanske får resa till de närmaste städerna bara för brevens skull.«

»Det gör inget. Det är på tiden att jag får lite ansvar.«

»Steve är alltså utsänd från kommunistpartiet för att studera hur vi arbetar.«

»Aha, är ni kommunister?«

»Nej, Steve är, raka vägen från Texas, men vi andra gör vår egen grej. Jag lagar mat och sköter det administrativa. Bananen fixar vår teknik, och elektronik, lagar punkteringar och sånt.«

Jag rullade ihop en pannkaka med äppelmos inuti. »Så är det du som är ledaren?« undrade jag.

»Ofrivilligt i så fall,« sade Jin, »men jag var med och utarbetade vår organisation. Mmm, egentligen brinner jag bara för god mat.«

Jag slängde en blick på Stefan som fortfarande låg och sov. »Stefan då,« sade jag mellan tuggorna, »vad gör han?«

»Åh, han hänger bara här för att han och Steve var ihop förut.«

»Hörde jag mitt namn?« sade Stefan, och sträckte på sig i en morgongäspning.

»Det finns pannkakor om du vill ha,« sade jag.

»Åh, härligt, men jag tål inte det. Hur mycket är klockan?«

»Nio, tror jag,« sade Steve.

»Oj, är klockan så mycket?« sade Stefan. »Jag måste till jobbet!«

»Vad jobbar du med?« frågade jag, medan jag sköljde av min tallrik.

»Jag är livvakt åt en magiker som heter Demona Vampirica.«

»Oh, just det, jag med! Det höll jag helt på att glömma bort.«

»Verkligen?« sade Stefan misstänksamt. »Jag har inte sett dig nere på bibli…« Han avbröt sig. »Nere på min arbetsplats.«

»Jo, nere på biblioteket. Jag fick jobbet igår,« sade jag. »Jag har ett passerkort här någonstans…« Jag började leta i alla fickor. Jag hoppades att den inte låg i jackan som jag hade glömt hos dig! Till slut hittade jag kortet i en av mina kängor.

»Aha, så vi är alltså arbetskamrater,« sade Stefan. »Vi kan ha sällis till jobbet.«

Det var kusligt att gå ner i trapphuset där Mikey hade försvunnit natten innan, och ja, det fanns fortfarande blod. Stefan sade inget om det, och jag var också tyst när vi gick genom den förstörda gården och runt huset till baksidan, till ett litet stall där.

En häst stod och sov precis utanför stallet, en stor vit-svart pinto.

»Oh, vad fin hon är,« sade jag. »Är det din?«

»Nej, det är Steves. Jag tror att han behöver henne på sin resa,« sade Stefan. Sedan tittade han upp bakom mig. »Åh, hej, vi pratade precis om dig!«

Jag vände mig, och Steve och Jin kom runt hörnet, indragna i ett samtal.

»Det här är första gången du har riktigt ansvar,« sade Jin, »och det är viktigt att du sköter det. Öppna inte breven. Vill partiet ha detaljerade kopior för att lära sig vår process kan de få det av mig.«

»Jaha, jag förstår,« sade Steve. »Använder du någon sorts formulär?«

»Nja, inte än, men vi kan prata om det om du kommer tillbaka. Hämta brev på alla ställen du lämnar; och om någon ber dig lämna något annat brev till någon annan längs din rutt, kan du lika gärna göra det.« Nu var de framme vid hästen, och Steve sadlade om.

»OK,« sade han, »var det något mer?«

»Sköt om dig, Steve,« sade Jin. »Vi kan ha fest när du kommer tillbaka.«

»Det ser jag fram emot,« sade Steve och red iväg.

»Hur ska vi ta oss till biblioteket?« sade jag.

»Vi kan väl ta den här,« sade Stefan och pekade på en rostig tandem som låg slängd mot stallväggen. »Bananen har fixat bromsarna och punkan. Det enda som fattas är framhjulsreflexen, men båda lyktorna funkar.«

»Ska vi cykla ända in till stan?«

»Ja, så det är lika bra att vi sätter igång.« Han valde den främre sadeln, och vi började trampa.

»Har du varit livvakt åt Demona länge?« sade jag. Det var skönt att vår morgontystnad var bruten.

»Åt Demona? Nej,« svarade Stefan, »men jag har varit livvakt länge, och lieman i nästan, nej, över, tre och ett halvt år nu.«

»Vad då lieman? Kallas såna skelett som du är för det?« Jag var inte van vid att cykla tandem, och känslan av att cykla utan att ha ordentlig sikt framåt var både befriande och läskig, men vi började fort få upp farten bra.

»Mmm, för att vi ser ut som döden.«

»Ni ser ganska ruggiga ut. Hur blev det så? Jin sade att du inte hade varit det alltid.«

»Ja, du. Det var en jobbig resa. Det första som hände var att jag tappade håret. Det gick så fort, så jag tänkte direkt att det var någon sjukdom.«

»Vad då, märkte du det när du borstade håret typ?«

»Jag brukade inte borsta håret, jag hade ganska kort hår redan innan. Jag satt och tittade på TV när jag plötsligt märkte hur en tova föll ner på min mage.«

Nu började vi lämna Höststadens runda byggnader bakom oss och började åka ner för en lång, inte så brant, nedförsbacke. Jag kände mig som världens klumpigaste storkäft.

»Jag tog det ganska bra,« fortsatte Stefan, »men sedan började jag gå ner i vikt också. Det var så märkligt, först fick jag mycket mer aptit än vanligt, jag bara åt och åt men blev liksom aldrig mätt. Det var som om kroppen inte tog till vara på maten.«

»När jag blir sjuk brukar jag få mindre aptit,« sade jag.

»Det beror ju på vilken sjukdom, eller hur? Det vände i alla fall; efter ett tag fick jag inte ner någonting. Jag slutade dricka sprit i samma veva, jag levde på vatten i princip. Efter ett tag inte ens det, men då var jag redan ett skelett och all hud, allt annat än benen hade ramlat av.«

»Ja,« fortsatte han, »så fort jag hade vant mig vid att en sak förstördes och försvann, så fick jag något annat att sörja. Jag var säker på att jag skulle dö, flera gånger om. ›Nu kan väl inte mer ramla av,‹ tänkte jag. Jag blev deprimerad förstås, så ett tag orkade jag inte göra något. Jag tog någon helg ledigt från jobbet, men det var lika värdelöst hemma. Jag kunde inte direkt bygga modellplan eller sticka medan mina händer föll sönder. Fysiskt däremot, var jag inte trött. Jag blev snabbare än innan, och kanske starkare också. Det där skrämde mig också, jag trodde att det bara var min sista energi som ruskade till mig ›på vägen ut‹. Jag menar, jag åt inget, jag andades konstigt, min puls blev långsammare för varje dag, ändå upplevde jag det som att jag kunde koncentrera mig bättre, gå fortare, göra mer.«

Nu var vi i ett grannskap där husen var båtar, som stod på lerig mark. De flesta hade vält, men såg ändå bebodda ut. Det var som om man hade tagit en husbåtshamn och dragit ur proppen så vattnet runnit bort. Cykelvägen gick på en betongbrygga.

»Det måste vara någon sorts magi eller någon annat konstigt. Jag menar, man brukar ju behöva muskler för att röra sig, eller hur? En av de sista sakerna som hände var att ögonen ramlade ut, och då hade jag redan slutat använda dem för länge sen. Jag vet inte hur det fungerar, men jag ser ändå.«

»Att du inte gick till doktorn?«

»Doktorn? Läkarna försökte bara skriva ut dödsattester.«

»Va? Så du hade ingen att prata med om det här?«

»Aha, jo, det hade jag ju. Det hände de flesta av killarna på jobbet, ungefär samtidigt. Processen tog ungefär ett år för de flesta, och alla var förvandlade inom två år.«

»Vad var det för jobb?«

»Vi jobbade på biblioteket redan då. Emil trodde att det hela berodde på någon gammal bok som hade gått sönder. Ingen aning om vilken i så fall, vi gjorde en rätt stor utrensning den våren.«

»Va, var ni bibliotekarier?«

»Nej, vi som drabbades jobbade som livvakter på biblioteket. De som bara jobbade med själva böckerna hände det inget med, inget vad vi vet i alla fall. Jag var en av de första som började förändras, men jag misstänker att det drabbade Olof innan mig. Han började gå till jobbet med en stor tygbandana knuten runt skallen som någon slags pirat. Vi har så klart snackat mycket om det, allihop, och försökt lägga ihop våra ledtrådar. En del av oss jobbade både som biblioteksbiträden och som bibliotekslivvakter, andra jobbade nästan inte alls med böckerna. Vi skaffade munkkåporna och liarna samtidigt, som en grej. Det blev liksom vårt tema.«

»Aha, jag trodde först att ni kom i sällskap med Demona.«

»Det kan jag tänka mig att man lätt tror. Hon verkar gilla döds-grejen ganska mycket. Jag tycker att det är rätt fånigt. Vi är lite trötta på det allihop.«

»Jag trodde att lieman var något man frivilligt blev, att man skrev upp sig på någon slags utbildning.«

»Det är klart att vi tränade hårt, vi är bra på att använda liarna. Du skulle se Olof och Konrad när de har en anledning att slåss… men ingen av oss skulle ha valt det här livet.«

»Var det inte jobbigt mellan dig och Steve?« Nu gav jag mig ut på ännu farligare vatten.

»Skojar du? Fast tja, det kunde ändå ha varit värre, Steve var väldigt stöttande i början. Jag hatade mig själv, och vår fysiska relation blev ett dåligt skämt, men han var alltid så snabb med att ge mig bekräftelse, och sa hela tiden att det var mitt inre som var vackert, och att jag fortfarande var underbar. Efter ett tag blev nog mitt ›vackra‹ inre jag lite väl synligt. Vi har tagit det en dag i taget.«

»Jag tyckte att han verkade så… retlig igår, när vi spelade.« Nu ville jag verkligen bita mig i tungan.

»Ja, jag vet. Tillvaron är inte så enkel för honom. Jag har ändå Steve, men Steve har bara ett jävla… ett jävla skelett.« Stefan hade stannat cykeln och stod och grät. Det kom inga tårar, men han hulkade när han talade, och drog sina händer över kindbenen med det där knastrande, skrapande ljudet av ben mot ben.

Nu stod vi i ett område där jag faktiskt hade varit en gång, på skolutflykt när jag var liten. Allt här hade en sjuk ton av déjà vu, men mycket var förändrat. Det var många människor ute, trots att det var tidigt på morgonen. Husen var höga, av grönmålat trä, blankt stål och tonat glas. Flera av butikerna verkade inrikta sig på kalendrar och klockor.

»Vad fan glor ni på?« skrek han när det hade blivit för många förbipasserande med nyfikna ögon. »Se på mig,« sade han tyst till mig, »Jag kan inte ens gråta längre.«

»Stefan,« sade jag. »Du är snabbare, starkare än förut. Du är hjälpsam och omtänksam.«

Stefan pekade på en stor memento-mori–klocka som stod i en korsning, dekorerad med typiska dödskallar. »Vad gör det, när jag är reducerad till en skämtteckning? En vandrande clip-art!«

»Du är en ikon, Stefan. Ingen skrattar åt dig.«

Stefan snyftade till, det lät som sand i ett stålrör, sen pekade han på memento-mori–klockan igen. »Se hur mycket klockan är,« sade han. »Vi måste fortsätta.«

Vi cyklade tysta ett tag. Det var inte backe längre, men jag tycker om att cykla på plan mark.

»Så ni är alltså bibliotekets livvakter,« frågade jag efter en stund, »vad betyder det? Vaktar ni böckernas liv, eller?«

»Ja, till exempel, men vi får då och då speciella personer som vi måste vakta. Nu ska vi till exempel vakta Demona Vampirica.«

»Vem är hon egentligen? Jobbar hon med att arrangera kongresser?«

»Nej, jag tror att hon är magiker,« sade Stefan, »jag såg henne på TV en gång. Hon trollade fram en kanin ur en hatt.«

»Åh, det gamla tricket, det är en klassiker!« Morfar visade mig en gång med en dubbelbottnad, hög hatt, och jag tränade en hel eftermiddag innan jag kunde göra tricket hjälpligt.

»Ja,« sade Stefan, »jag har ingen aning om hur hon gjorde. Baskern låg inte ens på ett bord, hon viftade med den och visade alla sidor. Plötsligt blev den fylld och tyngre, som ur intet, och det var en kanin inuti.«

Vi lutade den rostiga cykeln olåst mot en vägg. »Lätt fånget, lätt förgånget,« sade Stefan.

Vi gick in genom den lilla svängdörren till biblioteket.