»Så skönt att se dig, Ginna,« sade jag. »Vad är viktigast i livet för dig?«
»Lätt,« började du, »det är självklart…«
Jag avbröt dig. »Du får inte säga shaolin kung fu,« sade jag.
Du fick ett besviket ansiktsuttryck. »Jaha, i såfall…« sade du, och efter en stunds tystnad, »…tja… att vara med dig kanske?«
Jag log. »Jag gillar dig också, det är så skönt att vi är tillsammans igen. Vilka är det du har med dig?«
»Det här är Cecilia och Julie,« sade du.
»Hej,« sade jag, »jag heter Anna.« Jag knixade och vickade på ena fotens ankel. »Jag beklagar sorgen,« sade jag till Julie, med tanke på hennes röda spetsar.
»Tack,« sade hon.
»Din mormor står utanför,« sade du, »tillsammans med en massa snutar.«
»Kom du hit tillsammans med dem?«
»Nej, Cecilia fick ut mig. Hon är advokat.«
»Aha.«
»Du, jag skulle vilja prata med dig om din mormors uppdrag. Det verkar som om hennes svidande örter har fått ett rejält grepp om stora delar av poliskåren. Jag vet inte vad jag ska göra. De vill berätta för mig, men bara om jag smörjer in mig med krämen.«
Jag kan inte ens börja beskriva, förklara hur mycket det kan kosta på att använda den där salvan. Mormor uppfann den efter att mamma blivit sjuk, och den öppnade tyvärr en dörr genom tid och rum första gången hon använde den.
Aldrig kunde man komma ihåg vilken veckodag det var, alltid såg man fel på klockan när man gav den ett för hastigt ögonkast. Min mamma blev av med sitt vikariat hos skomakaren eftersom hon alltid trodde att det var söndag, och hon började tyna bort. »Ät,« brukade jag säga, »du måste ju äta!« »Men jag har ju redan ätit frukost,« kunde hon svara. För det första hade hon inte alls ätit frukost på flera dagar, för det andra var klockan tjugoett på kvällen och hon hade gått hungrig hela dagen. Det spelade egentligen ingen roll, för i längden var det nog inte svälten som tog hennes liv.
»Det är inte OK att använda de örterna,« sade jag bara.
»Kan vi inte ordna ett diplomatiskt förhandlingsmöte med din mormor?« sade du. »Så får hon förklara sitt ›uppdrag‹ för oss, och varför det är så viktigt.«
»Ja, det vore bra. Demona kan vara med, så kan hon förklara vad som ska hända på den här kongressen.«
»Ja, gärna,« sade Demona. »Ni kan vara mina livvakter, och vi kan ha ett kort möte med din mormor i bokbussgaraget.«
»Vi tar med oss Julie, och Cecilia, om hon vill, förstås,« sade du.
»Jag skippar gärna det,« sade hon.
TillbakaVidare