Idiomdrottning’s homepage

Ruter äss – Ginna

Åh, jag drömmer om solen varje natt, Anna. Jag vill värmas av den, väckas av den och somna när den somnar. Det är mörkt och kallt ute och det var mörkt här nere, det var det, det var det när Cecilia Snövit stapplade ner. Hon höll hårt i trappräcket och hostade.

»Cecilia Snövit,« sade jag. »Jag trodde nästan ett tag att doktor Is’ spindelkur hade gett dig livet åter, och det skulle vara hennes avskedsgåva till dig.«

»En kärleksgåva,« sade Cecilia.

»Hur kunde du tro att doktor Is skulle ge dig någonting bra?« sade jag.

»Jag fick något mycket finare,« svarade hon, »jag fick döden och jag längtar så. Mina ådror hade precis börjat känna puls igen och det är döden som rinner i dem.«

»Åh, Cecilia Snövit, det låter ju jättefint. Så du ska äntligen få somna in. Är det inte lite dumt att lita på doktor Is? Hon har ju varit ganska lurig förut.«

»Ja, det är väl det minsta man kan säga.«

»Ja. Så varför tror du att det blir annorlunda den här gången? Tänk om hon har tagit din själ eller något?«

»Själ?« Cecilia hostskrattade. »Den har varit borta länge!«

»Tänk om du kommer till helvetet då?«

»Du,« hon stirrade mig i ögonen. »Jag har svårt att tänka mig att det blir speciellt mycket sämre än mitt vanliga ›liv‹.« Hon slängde trotsigt med sitt vita hår. »Nej, den här gången tror jag att doktor Is har gjort en god gärning.«

»Aha,« sade jag, »nu förstår jag. Så här skulle det kunna vara: att doktor Is kanske inte fattade att du ville dö? Att du först skulle glädjas över livets gåva bara för att den skulle ryckas bort under dina fötter?«

Cecilia Snövit tittade misstroget på mig. »Ja-a… så skulle det ju kunna vara, men varför skulle jag inte vilja dö? Jag har ju varit ute i snön i åratal, bildligt talat. Det skulle bli skönt att få komma in.«

»Du kommer ju inte få komma in! Du kommer bara djupare ner i gravens kyla.«

Cecilia stelnade till.

Jag fortsatte. »Du var så ung när du blev förvandlad.«

»Tja… jag var väl som du är nu. Några år äldre, tror jag.«

»Ja, ja, OK. Slipp då.«

»Nej, jag menade inte så. Vad ville du säga? Vad finns det i livet att uppskatta? Blodet knastrar och andetagen känns tunga. Jag luktar svett och kiss.«

»Det där? Det vänjer man sig vid. Känn värmen!«

»Vilken värme? Det var länge sedan solen försvann.«

»Det finns saker… kärlek, apelsiner.«

»Va? Är det därför ni äter apelsiner hela tiden? För att det är så gott?«

»Nja,« sade du, »mest för att skydda oss mot besvärjelser, men visst, det är ju gott också.«

Cecilia Snövit blev tankfull. »Det här kanske var doktor Is’ trick: att först ge mig dödens gåva, sedan få mig att vilja, ja, leva istället.« Hon fällde en svartgeggig spindel-infekterad tår.

»Ja, eller så är vi bara avundsjuka,« sade jag. »Det är klart att du ska njuta av döden och dina sista stunder i livet.«

»Ja,« sade hon. »Kanske det blir bäst så. Hej då, och tack för den här tiden. Jag skulle kunna säga att min tillvaro, mitt liv har varit bättre under den tid vi har haft tillsammans, men…«

»Ja,« avbröt jag, »vad då? Kan du inte säga det? Att du tycker om oss?«

Julie såg förväntansfullt på Cecilia Snövit med sina stenögon inringade av runnen kajal. »Jag har alltid beundrat dig,« sade hon »och du gjorde mig aldrig besviken.«

»Hmm…« Cecilia gjorde sig nästan beredd att gå.

»Nej, jag menar det,« sade Julie, »du är vädret i mitt hjärta, Cecilia.«

»Du är ett litet yrväder själv,« svarade hon, och nu rann tårarna. »Ta hand om dig.«

»Jag då,« sade jag. »Tycker du om mig också?«

Cecilia Snövit stod tyst ett tag, innan hon brast ut i skratt. »Ja, det gör jag! Be mig inte att förklara varför.«

»Du hjälpte mig så mycket,« sade jag. »Jag önskar dig allt gott, och jag hoppas att din sista resa blir vad du har letat efter.«

»Tack. Om jag kunde skulle jag gå ut i solen en sista gång. Kanske ligga på en gräsmatta och dö där, men regnet är surt och det finns fyrtio arga snutar utanför.«

Julie började gråta.

»Du kan ta det lugnt Julie, du är ju redan sorgklädd,« sade jag.

»Ginna, du är så mabla taktlös!« sade du.

»Ja«, sade Julie. »Jag sörjer Benny, som mördades av Annas mormor. Snart kommer jag kanske att få sörja Cecilia Snövit. Hon var det givna telefonsamtalet, nästa gång jag skulle ha blivit arresterad. Jag ska sörja när den tiden kommer. Nu är vi levande tillsammans.«

»Det låter ju fint, Julie,« sade Cecilia Snövit, »men vad vill du att jag ska göra då? Hur ska jag ›ta till vara på mina sista stunder‹, tycker du? Livet rinner ur mig och spindelns skärvor närmar sig mitt hjärta.«

»Du har ju inte ens något hjärta,« sade jag.

»Vad är det då som bultar, som bränner i mitt bröst? Ett värkande spindelägg. Spretande, håriga spindelben som fastnar i mina nerver. Ständigt arbetande mandiblar som nyper mig. Åh…« Nu kom fler tårar. Glädjetårar. »Det är så skönt att kunna känna igen. Varje styng är som en silverkyss. Jag har varit död och det här är så mycket mer än vad jag kunnat önska mig.«

Demona knackade på en rund tolv-timmars–klocka. »Jag vill att Ofelia Carmen Desoto ska skynda sig. Hon lovade ju att försöka passa in astaroth-framkallningen i sin dagliga ritual, efter att hon hade gått kinhin, borstat tänderna och skurit sig i armarna, och innan hon skulle äta chokladglass och kolla på Ally McBeal

»Jag fattar ingenting,« sade jag, »bor hon här på biblioteket, eller hur kan hon annars över huvud taget ta sig ro att komma hit?«

»Ja, hon bor här. Hon säger att hon ska försöka läsa alla böckerna, men hon är fortfarande på A. Hon läser så noga.«

»Ja,« sade du, »som jag ser det har du minst tre alternativ. Du kan be någon gå och leta efter henne, eller så kan vi vänta på henne – det tycker jag verkar vara det bästa, hon har säker en bra anledning att dröja.«

»Vad är det tredje alternativet?«

»Du kan göra anropsbesvärjelsen själv, det är jättelätt. Jag kan lära dig om du vill.«

»Åh, det vill jag gärna!«

Varför sade du till Demona att det skulle vara enkelt? Din förklaring av ritualerna tog ju nästan två timmar. Jag ville inte säga något, men Ofelia Carmen Desoto hann både komma och gå medan du gick igenom alla hemliga namn och försiktiga gåtor. Ta det lugnt, hon verkade inte speciellt upprörd, snarare lite lättad och överraskad. Demona blev helt svettig när hon skrev sida upp och sida ner av stödord och diagram. En av liemännen – jag vet inte riktigt vem – räckte mig ett hörselskydd och vinkade åt mig att sätta på det.

Demona tog på sig ett par, och du, Julie och liemännen likaså. Cecilia Snövit gick upp för trappan med tunga steg. »Vart ska du, Cecilia Snövit?« sade jag.

»Jag ska lämna tillbaka en lånebok,« sade hon.

»Åh, bra,« sade Julie, »kan du ta min också?« Hon räckte över Att i natten vandra.

Cecilia öppnade den. »Julie, du har ju skrivit ›Till biblioteket från Julie‹, det är väl inte en gåva om du lämnar tillbaka en lånebok?«

»Det är det väl! Jag ger dem gärna boken, jag har läst ut den. Det är min gåva till dem, som uppskattning för att vi fortfarande har ett bibliotek.«

»Du gör ju som du vill, men det var dumt att skriva med kulspets.«

»Jag var ju försiktig, jag repade inte pappret!«

»Ja, ja.«

När Cecilia Snövit hade gått började Demona nervöst rita upp linjerna med syntetpensel på golvet. Hon slängde nervösa blickar åt dig för att se om du skulle göra något tecken på om hon gjorde rätt eller fel, men du verkade sitta och tänka, och såg åt ett annat håll.

En lysport öppnades, mitt på golvet, här i rummet som var spåstjärnans mitt, och Demona ramlade ner i den.

Jag orkade knappt titta på det nästan bländande ljuset. Julie gjorde sig till en jättegullig staty.

»Nå, vad väntar ni på?« ropade Demona från det lysande hålet. »Gå in!«

Du himlade med ögonen men följde efter, och jag likaså. Jag tog med mig juliestatyn, jag tänkte att den kanske kunde komma till användning. Lenny satte sig på vakt där uppe.

Vägen där nere i astraltunneln var kantad av döda, svarta paddor. Det var fullt av svartbränt gräs på fälten på båda sidorna av vägen, ända till den blåskimrande horisonten. Månen var både blodröd och helt osynlig.

Vid vägens slut låg en liten tjärad stuga med nästan ruttet trätak. Demona öppnade försiktigt köksingången och bad oss gå in. Hon drog i en liten kedja för att tända de flimriga lysrören över diskhon.

Jag kände en skarp doft av en trängd, vildsint besvärjelse. Glasrutorna i vitrinskåpen började rattla, och innehållet också; sedan sprack all keramik, allt porslin, allt glas. Lysröret måste ha spruckit sist, men mörkt blev det. Iskalla vindar gnagde på min ryggrad.

Så var det som om alla hörnen viskade.

»Vem är det som kallar?«

»Det är jag!«

Alla vände sig mot dörren. Din mormors silhouette avtecknade sig tydligt i det genomskinliga månskenet.

»Hur har hon tagit sig ner hit,« frågade jag, »och vad hände med hennes munkavel?«

»Hon har väl gnagt sig igenom den,« sade du.

Din mormor drog sin blanka runpistol och brände av ett skott mot det kompakta mörkret. Astaroth trollade bara bort patronerna och pistolen, som om det vore luft.

»Gulligt försök! Nå, vem är det som kallar?«

»Det är jag som kallar,« sade din mormor igen.

»Vad?« sade du, »jag trodde att du tyckte att Astaroth var töntig?«

»Skulle jag vara töntig?« sade Astaroth. »Vänta, så ska jag göra mig synlig genom att tända oljus i både tak och golv.«

Du såg misstänksamt på den charmigt ohyggliga, behornade varelsen som framträdde. »En bevingad varelse,« sade du. »Är du säker på att du inte är en ängel?«

»Ja!« sade Astaroth. »Ser du inte att det är fladdermusvingar, alternativt sländvingar?«

»Ja, nu ser jag!« sade du. »Vilken lättnad! Jag kan även motvilligt acceptera fjärilsvingar.«

»OK,« avbröt Astaroth, »har jag förstått saken rätt att det är den där skruttiga gumman som kallar?«

»Ja, verkligen,« sade din mormor. »Kommer du inte ihåg mig?«

»Äsch, nej, men vem bryr sig?« sade Astaroth. »Du kan få en gåva, vilken du vill.«

»OK, ge mig all din makt, tack.«

Plötsligt bugade sig Astaroth djupt framför mormors fötter.

»Ja, varsågod. Den är din. Jag viker mig för dig, nu när du har min kraft.«

»Vad? Bara så där? Ger du bort precis hela din kraft?«

»Ja, det kan jag väl göra? Nu är du universum mäktigaste demon, och därmed ligger mitt liv i dina händer. Jag hoppas att du skonar mig.«

»Vänta nu, var det här någon slags plikt? Att du är bunden av någon demonisk lag att uppfylla önskningar åt de som framkallar dig?«

»Lag? Nej, då, då vore jag väl knappast universums mäktigaste demon? Det här är bara quid sine quo. Det är min gåva till dig för att du bad om det. Jag kände för att vara generös.«

»Är det ett trick för att jag ska inse hur svårt det är att vara universums mäktigaste, och sen ge tillbaka kraften?«

»Nej, du gör som du vill med det där. Vill du ge tillbaka kraften tar jag gärna emot den. Jag är bara en fluga i världsrymden nu, jämfört med dig.«

»Jaha, men är det något slags test, att om jag ger tillbaka kraften vinner jag någon slags belöning?«

»Nej, det finns väl ingen belöning som är större än vad du har nu? Jag lovar att det inte är något sådant. Använd kraften för att se att jag talar sanning.«

»Ja…« Din mormor lät fortfarande tveksam. »Du talar faktiskt sanning. Jag kan krossa dig som en myra nu som hämnd för alla falska löften!«

»Ja, om du vill. Jag knäfaller för att du ska skona mig, men det är verkligen frivilligt.«

»Jaha, vi får väl se hur det blir med det.«

»Mormor,« sade du, »vore det inte vackert om alla hade din makt? Alla skulle kunna allt, ingen skulle vara förmer än någon annan.«

Mormor blinkade. »OK, bra idé. Jag har precis skapat ett parallelluniversum där det är så. Jag hoppas att din kopia där hanterar sin makt med ansvar. Jag har alltid tyckt att du är en fuck-up.«

Det här tyckte jag lät helt overkligt. »Vad?« sade jag. »Kan du göra en sten så tung att du själv inte kan lyfta den?«

»OK, men jag gör det i ett nytt parallelluniversum. Jag vill fortsätta vara allsmäktig i det här.« Mormor blinkande igen.

»Oh, oh, kan du besvara teodicéproblemet?« sade du. »Hur kan det finnas så mycket lidande om du är så kapabel?«

»Tja…« Det verkade vara en riktig tankeställare för henne. »Kanske att jag inte bara är fullkomlig i min godhet, jag är också fullkomlig i min ondska? Och jag tänker aldrig abdikera! Glöm det! Jag kommer inte göra samma misstag som du, ty makten är min, och härligheten i evighet, amen!«

»Åh,« sade Demona inställsamt, »kan du inte uppfylla en enda önskan åt mig? Gör att solen kommer tillbaka!«

»Glöm det! Det tänker jag aldrig göra! Iskyla ska råda, lika hård, kall och skoningslös som mitt styre, i all evighet!«

»Ja, ja,« sade jag. »Några frågor, eller kan vi gå hem nu? Cecilia Snövit är död, Julie är en staty, Annas mormor kommer inte att ge vare sig vänner eller fiender livet åter. Jag vill bara gå hem och bädda ner mig med Anna.«

»Ja, en bra idé, Ginna. Vi bäddar ner oss och beställer pizza, och du mormor? Du kan dra. Ingen här bryr sig om dig och din så kallade makt.«

Medan vi började vandra astralvägen tillbaka, hjälpte Demona mig att bära juliestatyn. Du gav din mormor, universums mäktigaste demon, en föraktfull blick och det var allt.

Tillbaka