Alltså jag tycker inte om The Mandalorean, men Obi-Wan…
Skådespelet är ofta kasst, och likaledes kamera, koreografi, timingen på soundtracket / musik, ljudeffekter generellt, prop design, timing, klippning, manus etc, och dom har gjort ett extremt urdåligt jobb med Vaders röst…
…dessutom har dom tagit dom mest deprimerande och själakrossande bitarna av Stjärnornas Krig (avdankad riddare sitter i öknen och deppar i decennier, Rymdimperiets krossande, kvävande tyranni och korruption, och skönheten och livfullheten i planeten Alderaan som dödsstjärnan kommer släcka som vore det ett överblivet värmeljus från en lådvinsfest)…
…och jag hatar att våra “hjältar” dödar och hugger och spränger människor, även om (speciellt om!) det är fiendens soldater…
…men…
…ändå finns det nåt så otroligt endearing över den här serien. Såg första avsnittet, tyckte det var kasst och tänkte skippa resten, gick offline och reste bort tre dagar utan elektronik, och tänkte verkligen inte så mycket på TV (läste Eggehorn-dikter, och Bangs dagbok och Ratusjinskajas dagbok, och skrev pappersbrev), men dom få gångerna jag ändå tänkte på TV var det ändå på Obi-Wan. Att jag nog ville se mer ändå.
I all sin B-het har den en oemotståndlig charm för mig. Rollfigurerna och deras hopplösa, ohjältefulla klåpande men ändå envishet och vägran att ge sig inför Rymdimperiets stöveltramp.