Den här hemsidan går igenom och jämför tre olika översättningar av Sagan om Ringen. Ohlmarks, Erikssons/Olssons, och sin egen pseudonyma:
Hemsidan är kritisk mot Ohlmarks version och tycker det är den sämsta av dom tre, samtidigt som den har många jämförande exempel:
Men slutsatsen som jag som läsare drar av jämförelsen blir att uppskatta Ohlmarks version mer än nånsin tidigare. Växte ju upp med kritiken mot honom och fick ständigt höra hur löjliga alla hans missar var, som att i en tidig tryckning stod det “två hästar sprang förbi” när det skulle vara timmar osv, och framförallt hans absolut värsta miss med Merry och Éowyn som, om det nånsin skulle komma en nyutgåva av Ohlmarks, är viktigt att dom rättar.
Då blir den här hemsidan en kulturgärning för den visar att det inte är så lätt att få till det ändå. Jag tycker mycket om “Kamelens” hemsida och det märks att det har lagts många år av arbete på den. Det är också till dess stora heder att den presenterar sin åsikt på ett så pass objektivt sätt att vi som läsare är fria att dra motsatt slutsats. Speciellt den här detaljerade genomgången av ett kapitel får mig att digga hur rik och detaljerad Ohlmarks prosa är, vilken sagostämning den bygger upp.
Ohlmarks går ut hårt. Redan i kapitlets titel finns det saker att anmärka på. Det första är något av en klassiker i avdelningen översättningsmissar, kanske i synnerhet i fantasysammanhang, där maträtten tycks vara vanligt förekommande: ordlikheten till trots är stew inte samma sak som stuvning! När man stuvar något på svenska innebär det enligt kokboken “att reda en vätska/sås med mjöl eller annan redning till en tjock sås”. Det är det där med “tjock” som är nyckelordet – om man inte kokar med smör eller mjöl eller något annat som gör anrättningen tjock så är det inte en stuvning. En stew däremot är bara mat som fått koka samman i en vätska, oavsett tjocklek. En “gryta”, med andra ord, vilket hade varit en mycket bättre översättning.
Vidare kan man kanske hävda, om man slår knut på sig själv, att även herbs kan kallas för grönsaker, men “örter” är ett mycket rimligare ordval. Det som slängs i tillsammans med kaninen i Sams gryta – lagerblad, timjan, salvia – är kryddning, inte substans.
Redan från början får vi dom två motsatta filosofierna här. Ohlmarks fångar gärna ljudet och stämningen i en mening. “Stuvad kanin med grönsaker” får samma prosaiska känsla som orginalets “Of Herbs and Stewed Rabbit” där “örter” andas Provençale.
Then they ate a little, and drank sparingly. Gollum ate nothing, but he accepted water gladly.
Då åt de lite grann och drack sparsamt ett par klunkar. Gollum åt ingenting men tog tacksamt emot en halv slurk vatten.
Ja, jag gillar verkligen den här. Att en varelse som Gollum får en slurk där dom andra får klunkar är helt rimligt.
The mountains still loomed up ominously on their left, but near at hand they could see the southward road, now bearing away from the black roots of the hills and slanting westwards.
Ännu höjde sig bergväggen olycksbådande på vänster hand, men tätt intill sig kunde de se södra vägen, som nu ledde ut från åsdragets svarta fot och släntrade iväg mot väster.
Ett av de mer vanligt förekommande felen i Ohlmarks översättning är att han tror att engelska ord betyder ungefär det de låter som på svenska. (Kallas i översättarsammanhang ibland för “falska vänner”.) Här har han översatt slanting till “släntrade” (att släntra är att gå långsamt eller makligt). Men vad det betyder är att vägen börjar vika av i vinkel mot bergskedjans linje.
Ohlmarks förkärlek för ljudnära kognater över direkt korrespondens leder ibland till allvarliga misstag men i det här fallet har det snarare gett upphov till en charmig formulering.
But they did not forget their danger, nor the Black Gate that was still all too near, hidden though it was behind the gloomy heights. They looked about for a hiding-place where they could shelter from evil eyes while the light lasted.
Men de glömde inte faran och heller inte de Svarta portarna som ännu var alltför nära om de också doldes för deras blick av mellanliggande dunkla höjder. Ivrigt såg de sig kring efter ett gömställe där de kunde hålla sig dolda för det onda ögat så länge det var ljust.
Det finns inget i originalet som motiverar det “ivrigt” som Ohlmarks slänger in. Och det är evil eyes i allmänhet de vill hålla sig dolda för, dvs orker och annat oknytt, och inte specifikt Sauron, som väl rimligen är den som åsyftas med “det onda ögat”.
Det här är en sån klassisk fejd mellan översättningsstilar. Hade ett långt bråk med en vän om Karin Bojes översättning av Manns “Bergtagen” som jag tyckte var en förträfflig titel då den anspelade på en rik sagotradition som råkar på pricken vara precis det som boken handlar om. Ett annat känt och av mig älskat exempel är CKSMs Shakespearifiering av Proust till “Remembrance of Things Past”. Jag är mycket svag för den typen av inspirationer.
Hunger, perhaps, more than mistrust kept him wakeful: he had begun to long for a good homely meal, ‘something hot out of the pot’.
Det var kanske snarare hunger än misstro som höll honom vaken — han hade börjat längta rent våldsamt efter ett gott och hemmaliknande mål mat —en eller annan
godbit från pannan,som man brukade säga i Fylke.
Här är jag igen väldigt belåten med Ohlmarks version och den stämning han målar upp.
Heather and trees and bracken scrambled down and overhung the banks, or sprawled out over the surface. It dwindled at last to a country cart-road little used; but it did not wind: it held on its own sure course and guided them by the swiftest way.
Ljung och pilträd och bräkne kravlade ner och hängde ut över åbrinkarna eller bredde sig över vattenytan. Den gamla härvägen krympte till sist samman till ett slags dålig liten körväg på landet, föga använd, men ännu utan slingringar. Snörrät och strikt höll den fortfarande sin egen säkra kurs och förde dem på så vis den snabbast tänkbara leden.
Nu kommer vi då äntligen till mitt första medhåll till “Den stegrande kamelen”! (Ja, jag klippte en tidigare diskussion om “leagues” och “mil” där jag även där föredrar Ohlmarks version men kände att Kamelens tolkning också skulle ha varit godkänd.) Det stämmer att det inte ska vara en å.
Gissningsvis är det orden banks och surface som lett vår översättare på villovägar: han insåg inte att även vägar kan ha såväl bankar som yta.
Ja, jag tror också det. En miss av Ohlmarks helt klart.
Men i sista meningen förstår han som tur är ändå att It syftar på vägen.
Och det gör det ju än konstigare. Hade Ohlmarks en skrivmaskin utan möjlighet att korrigera med rödpenna?
Och som pricken över i kan vi notera ett “snörrät och strikt” som saknas i originalet och med fördel hade kunnat strykas.
Med nackdel skulle jag då säga!
They had come to the end of a long cutting, deep, and sheer-sided in the middle, by which the road clove its way through a stony ridge.
De hade nått slutet av en långsträckt inskärning i terrängen, djup och med branta väggar i mitten, där landsvägen klöv sin linje, anlagd på en stenig åsrygg.
Nej, landsvägen var inte anlagd på en stenig åsrygg. Den klöv ju rakt igenom åsen!
Medhåll nummer två till Kamelen! Inte för att jag tycker att vare sig ån eller åsen förstör boken (det är väl nästan mysigt med en liten å!) eller uppväger alla nackdelarna det skulle vara att slänga ut Ohlmarks sagobokstext, men ja, jag skulle gärna sett såna här saker rättade.
Men som vi sett tidigare har Kamelen rätt i att det inte är så lätt att bara rätta, men då av motsatt anledning för jag är då rädd att man skull rätta för mycket, att då stuvningar och vattenslurkar skulle försvinna!
All about them were small woods of resinous trees, fir and cedar and cypress, and other kinds unknown in the Shire
Runt omkring var det små dungar av kådrikt hartsdoftande träd, fur, ceder och cypress och andra arter som var okända i Fylke
Här har vi en sån där “falsk vän” igen! Fir är inte fur utan gran, i synnerhet ädelgran.
Ohlmarks har valt en ljudliknande kognat här över en botanisk korrespondent, precis som hans stuvning är en kulinarisk ditto. Så Kamelens grundtes här, att det är väldigt svårt att skilja den typen av lyckade poetiska assonanser från katastrofala misstag, den kan jag väl köpa. Sen tycker jag, till skillnad från “ört”-exemeplet, inte att det totalt skulle ha förstört boken om det hade hade stått “ädelgran” just där… även om rytmen pajats. Fur funkar mycket bättre.
Here Spring was already busy about them: fronds pierced moss and mould, larches were green-fingered, small flowers were opening in the turf, birds were singing. Ithilien, the garden of Gondor now desolate kept still a dishevelled dryad loveliness.
Här var det redan full vår vart de såg, ormbunksbladens skira spiraler bröt igenom mossa och lövdrivor, lärkträden stod med gröna fingrar, små blomkalkar öppnade sig bland tuvorna, fåglar sjöng. Ithilien, Gondors nu ödelagda trädgård, bevarade ännu en viss oordnat rufsigt dryadisk ljuvlighet.
Desolate kan även betyda “ödelagd”, men här åsyftas “övergiven”. Att landet inte är ödelagt framgår ju tydligt av meningen innan!
Här är det tiden som sprungit. Lagd åt sitt öde. Inte förstörd.
South and west it looked towards the warm lower vales of Anduin, shielded from the east by the Ephel Dúath and yet not under the mountain-shadow, protected from the north by the Emyn Muil, open to the southern airs and the moist winds from the Sea far away.
I söder och väster blickade landskapet ut över Anduins varma lågläntare dalgångar, i lä för östvinden under Ephel Dúath och ändå utanför bergskedjans kalla skugga, skyddad från norr av Emyn Muil, öppen endast mot den ljumma sunnan och de fuktiga vindarna från havet i fjärran.
Tolkien menar inte “i söder och väster”, utan att landskapet vetter mot (eller för all del “blickar ut mot”) söder och väster. Gissningsvis är det Tolkiens omvända ordföljd som lurar vår översättare. Vidare borde det stå “skyddat” och “öppet”, inte “skyddad” och “öppen”, då det syftar tillbaka på “landskapet”.
Medhåll nr tre här, att ordet “i” ska bytas ut mot “åt” eller “mot”. Det svenska prepositionssystemet är absolut den svåraste delen av vårt otroligt håriga och pilliga språk och jag klandrar inte Ohlmarks här för dels är den engelska meningen väldigt trasslig speciellt om man inte sitter & tittar på nån sort karta, dels är det egentligen inte “fel” i ordets striktaste mening. Det är ju i söder och väster som den utblickande delen av landskapet också är. Men med det sagt, ja, det skulle ha varit bättre med “åt” eller “mot”.
Primeroles and anemones were awake in the filbert-brakes;
Gullvivor och anemoner hade redan väckts till liv i hasselnötsbräknets ormbunksstånd. […] Det betyder här ungefär “snårskog” eller “buskage”, men han chansade istället på att det har att göra med “bräken” (vilket ordet också kan betyda, i andra sammanhang).
Medhåll nr fyra om buskaget men o vad jag gillar “hade redan väckts till liv” speciellt i växtsammanhag.
The swift growth of the wild with briar and eglantine and trailing clematis was already drawing a veil over this place of dreadful feast and slaughter; but it was not ancient. He hurried back to his companions, but he said nothing:
Vildmarksvegetationens snabba växt med lukttörne och nypon och långa clematisrevor höll redan på att dra en slöja över denna fasans plats med dess minnen från människoslakt och kannibalorgier. Han skyndade tillbaka till sina kamrater men sade ingenting.
“Människoslakt och kannibalorgier” är kanske mer effektfullt, men det är inte vad dreadful feast and slaughter betyder. Och dessutom – om orker skulle äta människor, vilket väl är en rimlig gissning om vad som hänt här, är det verkligen kannibalism då?
Ja då. Kannibal kan betyda antingen egen-sorts-ätare eller människoätare. I D&D får man dessutom kannibalbonusen även om man som människa nommar alver, orcher eller till och med kobolder.
Sam had been giving earnest thought to food as they marched. Now that the despair of the impassable Gate was behind him, he did not feel so inclined as his master to take no thought for their livelihood beyond the end of their errand;
Sam hade allvarligt tänkt på mat medan de vandrade. Nu när missräkningen med de ogenomträngliga portarna äntligen låg bakom honom, var han mindre benägen än sin husbonde att uppskjuta tanken på deras livsuppehälle förrän resan var slut och ärendet uträttat.
Tolkien pratar inte om att skjuta upp tanken på mat till efteråt, utan om att inte ägna några tankar åt hur det skall gå med maten efteråt. Det är väl i princip samma sak, men Ohlmarks uttrycker det på ett helt annat sätt, som inte alls ger samma obehagliga känsla av att Frodo räknar med att inte komma levande därifrån.
Jag tycker ändå det framgår, på ett subtilt sätt.
Sen skippar vi lite mer omedhåll och ett litet medhåll, matranson/rate som inte är så farligt men där Kamelen dock har helt rätt. Vill inte att min egen essä ska bestå av 99% citat så jag saxar lite.
‘Yes, perhaps, yes,’ said Gollum. ‘Sméagol always helps, if they asks – if they asks nicely.’
‘Right!’ said Sam. ‘I does ask. And if that isn’t nice enough, I begs.’
— Jo, kanske, jo, svarade Gollum. Sméagol alltid hjälpa om man ber, om man ber vänligt.
— Det är rätt, sade Sam. Och nu ber jag. Vänligt. Och räcker det inte får jag väl tigga och sopplissera, som det heter.
Right! betyder här inte “Det är rätt”, utan snarare något i stil med “Jaha!” eller “Då så!”.
Det kan det ju göra ibland. Men det kan också betyda “Det stämmer!” eller då “Det är rätt!”. Det här är det första av omedhållen där jag tycker Kamelen faktiskt har fel; dom andra omedhållen handlar mer om att jag vill bevara sagostämningen på nån sorts kjvonlyistiskt “secondary inspiration”—sätt medan här skulle det bli helt orätt om det stod “Jaha!” eller “Då så!”
Hoppar en hel massa omedhåll här så kommer vi till:
Sam gathered a pile of the driest fern, and then scrambled up the bank collecting a bundle of twigs and broken wood; the fallen branch of a cedar at the top gave him a good supply.
Sam samlade samman en hög av det allra torraste bräknelövet och klättrade sen uppför backen och letade hop ett knippe fallna kvistar och avbräckt ved; en stor nedrasad cedergren ovanpå alltsammans var honom till god hjälp.
Ohlmarks tycks ha föreställt sig att Sam lade en stor cedergren ovanpå sin famn med ved, för att hålla pinnarna på plats medan han bar eller nåt. Men vad det står är förstås att han hittade den där grenen på toppen av backen, och att den gav honom så mycket ved han behövde.
Kamelen kritiserar ofta Ohlmarks för att vara överprecis och infogar detaljer där Tolkien lämnar saker mer öppet, men här är det Ohlmarks som har varit öppen eftersom “ovanpå allt här” mycket väl kan betyda på toppen av backen, eller “tillråga på allt”, eller på toppen av högen. Den sistnämnda tolkningen är lite långsökt tycker då jag men eftersom jag är här för att hylla Ohlmarks detaljkänsla får jag väl vara konsekvent här och tillstå att om Kamelen kan till den här graden misstolka “ovanpå alltsammans” så är “ovanpå alltsammans” inte ett helt lyckat ordval.
He was just stooping over his fire, shielding it and building it up with heavier wood, when Gollum returned, carrying the pans carefully and grumbling to himself.
Han stod just lutad över elden, skyddade den för drag och byggde under den med tyngre ved, när Gollum kom tillbaka med kastrullerna aktsamt burna en i vardera handen och hela tiden muttrande.
Det är väl kanske sannolikt att Gollum faktiskt bar en kastrull i varje hand, men det är inget som framgår av originaltexten. Det finns ingen anledning för översättaren att själv hitta på sådana detaljer.
Men det gör ju det för det gör att texten funkar. Så det inte blir det svengelska “bärandes på kastrullerna”. Vi har ju inte den typen av klausuler på ett naturligt sätt. Ja jo det går att strippa ner det till “när Gollum aktsamt bar tillbaka kastrullerna alltmedan han muttrade” om man känner för att förkorta och sammandra boken.
poor hungry Sméagol!
stackars hungriga Sam!
Ja, jo. Varför ska det vara så hjärtekrossande svårt att få till det här? Jag tänkte på den här hemsidan idag för jag tycker det är så himla segt att läsa på engelska och mitt enda ex av Sagan om Ringen är på engelska för jag har tappat bort mina andra men det känns som att allt är fel. Även om mina kamelmedhåll är betydligt färre än mina omedhåll så är vi ändå redan uppe i ett halvdussin medhåll, alltså ett halvdussin rena fel i ett enda kapitel!
Jag blir desperat! Vi måste alltså välja mellan ett orginal skrivet på det förhatliga språket engelska, eller en fan-made version som inte går att få tag på där Pippin heter “Pipping” 😔, eller en version där det inte ens är en saga lägre, eller version full av fel! Vi älskar ju alla “en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem” men det är svårt att argumentera för den klassiska versionen när det är så mycket som har gått snett i den!
‘But be good Sméagol and fetch me the herbs, and I’ll think better of you. What’s more, if you turn over a new leaf, and keep it turned, I’ll cook you some taters one of these days.
Men var nu snäll och fixa dom där örterna till mig, snälla Sméagol, så skall jag tänka vänligare om dig sen. Vad gör det dig om du rycker av ett friskt löv och sen håller det i handen — så skall jag nog endera dagen koka dig lite pantofflor också.
Det här är en klassiker i den ohlmarkska felfloran!
En såkallad happy accident eftersom det blev fint med det misstaget. Så inget medhåll här men det ursäktar ju inte dom andra sex medhållen! Och jag är uttråkad nu och jag är inte ens halvvägsklar så elogernas eloge till Kamelen som har orkat med hela boken!
Vi hoppar till slutet, jag orkar inte ens läsa resten innan för det är för deprimerande.
Och det mesta av det vi hittat är ju varken medvetna tillägg (även om det var en del sådant) eller medvetna utelämnanden, utan rena fel.
Även om jag absolut inte håller med om det, så är det ändå för många rena fel!
Jag skulle gissa att om man gjorde en likadan granskning av Anderssons översättning, eller för den delen av vilken professionell översättares som helst, så skulle man inte hitta ens en tiondel så många.
Håhåjaja. Jag läste ju Stephen Kings Holly nyligen som på ett liknande sätt hade fått massor av fel i den svenska versionen. Men att andra översättare gör fel är inte ett argument för att vi ska ha en version av Sagan om Ringen som är full av fel!
Kan vi ha lite dialektik här?
Jag vill gärna att översättare ska känna att det är högt i tak och att deras egen språkdräkt och prosastil är välkommen, uppskattad och älskad. Vad vore Barks utan Bongo-Olles “sila sandanden”, Clark Kent utan sitt stål, Paulus utan sin dunkla spegel, Tolkien utan skuggorna som ruva?
Samtidigt som jag vill att dom ska åtminstone förstå orginalet.
Syntes: det är skillnad på ändringar och missar. Nu hjälper det inte dom som ska revidera äldre översättningar för dom måste göra den svåra avvägningen, men det får bli mitt ledljus i översättandets estetik.
O översättare! Gör gärna texten till din egen, skriv på ditt eget sätt, så länge du förstod vad som stod där från början.