Idiomdrottning’s homepage

Oktobersnö

Tysta läppar kippar efter luft.
Lungor brister under silversnö.
Skälvor, nedför ryggens ruttna gren,
darrar ensam på en frusen jord.
Sover, lever (tror jag), där jag sett
streck från flygplan riva sår i skyn.
 
Blåglömd vitnar (bländar) mig den skyn.
Valvet famnar, sluter om all luft.
Sol och måne: ögon som mig sett.
Vita tänder: glimrar såsom snö
blygsamt täcker över smutsig jord,
skamsen över varje lövlös gren.
 
Drömmars vägar, där jag väljer gren,
hoppas se på nytt den tomma skyn
där jag stod med dig på stadig jord.
Låt oss tala! Låt oss rensa luft!
Rycks från drömmen, av en mun med snö.
Tungan skör av is på rösters sätt.
 
Tunga steg på spruckna isars sätt.
Faller, griper, missar utsträckt gren.
Hoppet liknar höstens första snö,
skingrat såsom flingor smyckar skyn.
Tomma luckor där det skymtar luft.
Obarmhärtigt faller det till jord.
 
Utan saknad sänks jag ner i jord.
Trötta ögon suckar, när dom sett
bruset från en radio bli till luft.
Graven pryds av ensam fallen gren,
inte ditlagd för att nå till skyn
eller skydda hugget namn från snö.
 
Horisonten rak av orörd snö!
Nyupptäckt när vintern döljt all jord.
Stjärnor lurar dom som vänt mot skyn,
som på deras vita nålstick sett.
Varje tecken knyts med osedd gren.
Libras skålar dömer nattens luft.
 
Torka snö, bli ren från det jag sett.
Spring ur jord en fåfängt hopplös gren.
Vill mot skyn men känner bara luft.