Har många patienser att välja mellan vilket kan ibland vara skönare än att spela dataspel. Det är dataspels-tiden som jag isf ist lägger på att lägga patiens, det ska helst inte gå ut över jobb osv.
Dels har vi ju vanliga patienser där Spider har varit min favorit ett tag. Skulle också vilja lära mig Spiderette så småningom för det är smidigt att den bara behöver en kortlek, och estetiskt är den mer klassisk eftersom den ser ut som Klondyke. Det finns ju många andra. “Pyramiden” var min favorit när jag var liten.
Finns också tärningspatienser som den som är med i Gamut of Games.
Sen har vi spel som är sålda i syfte att vara patienser, jag har en ganska rolig sådan som heter Friday. Man är Fredag som ska hjälpa Robinson Kruse. Har inte tagit fram den på ett tag men periodvis har jag spelat den jättemycket.
Jag backade också en samling med fem olika brädspel/kortspel i en ask, the Matchbox Collection. Huvudanledningen till att jag ville backa den var just ett patiens-spel: Eiyo.
I Pyramid Arcade som är en annan sån samlingsbox jag har fanns det också några patienser.
Under kampanjens lopp på Matchbox Collection så gjorde dom en jättebra sak: dom införde patiensspel på alla spel och flerspelarspel på alla spel. Så nu går det att vara två på Eiyo och så har dom gjort patienser av dom andra! Hittills har jag inte testat Eiyo ännu men jag har spelat/”lagt” Space Lunch och 15 Days. Dom har iofs båda varit ganska dåliga så det är inte en jättestark rekommendation från mig. Jag tror att Space Lunch kan vara ett lyckat 2p-spel men jag avskyr temat (och patiensversionen är väldigt annorlunda än 2p-versionen: det behöver ju inte vara dåligt! Men här råkar det vara det), medan 15 Days har motsatt problem där det är känns som en version av Ticket to Ride (eller för den delen Plato 3000 som är en av mina favoritrummyspel, eller varför inte vanliga Color Gin som jag tycker är en jättebra Sackson-klassiker) som är både torftigare och krångligare på samma gång, fast jag älskar temat och bilderna och grafiken. Ja, jo, jag är strängare mot spel som liknar andra spel men är sämre. Då ska det ju mycket till. Fast det här är alltså bara första intryck, kan ju ge dom fler chanser längre fram!
Sen har vi här en kategori med spel som känns som dom egentligen huvudsakligen pitchas som patiensspel som går att spela flera. Jag har några såna: Onirim, Shahrazade, Nautilion. Jag gillar dom för jag ser dom som kompakta och mysiga 2p-samarbetsspel. Patiens-läget var inte alls huvudpoängen för min del när jag köpte dom innan pandemin. Onirim tycker jag är alldeles för lätt som patiens men väldigt lagom som 2p. Nautilion däremot är så svårt på 2p att det kan bli en frustrerande affär där. Men det är knappt att jag har fått den att gå ut på 1p, den är så svår! Shahrazad har jag inte ens testat patiensversionen än. Jag tycker ju väldigt mycket om spelet så jag ska göra det sen.♥︎ Tre jättebra spel.♥︎
Sen är det ju så att samarbetsspel ofta har en 1p-version. Jag har inte så många såna spel som man skulle kunna tro men The Cure och Castle Ravenloft har båda det. CR har jag spelat solo kanske tre–fyra gånger. Det finns två solo-uppdrag, i en har man alla fyra hjältarna och i den andra är man ensam. Finns säkert variant på geeken att spela dom vanliga uppdragen solo men det har inte lockat mig hittills. Dom vill jag uppleva ihop med nån person hellre. The Cure har jag inte provat solo än. Känns inte som att det skulle vara jättekul fast jag gillar ju verkligen spelet som multi så kanske.
Codenames Duet är det sista samarbetsspelet jag har och det har ju ingen officiell patiensvariant av förklarliga skäl. Scrabble är iofs ett spel där jag tycker den inofficiella samarbetsvarianten är roligare än att spela versus, så jag har ställt det på samarbetshyllan, men har även där inget officiellt patiensläge.
Däremot Mint Works! Det är ett versus-spel som jag verkligen tycker är en gyllene hit! Det har blivit så slitet för jag har haft det i väskan ständigt men det är ett spel som redan från början hade, jag har för mig att den hade 1 till 4 spelare. Man spelar mot ett flödesschema när man spelar själv. Ett av världens mest underskattade spel, det är en liten mini-Caylus. (Undrar om några av förändringarna i 1303 är inspirerade av Mint Works.) Jag backade för att få dom andra spelen i samma serie men det har hittills varit total vaporware i brevlådan. Tycker dom har betett sig ganska shady faktiskt.
Nästan alla andra spel har hemma- eller fan-gjorda patiensvarianter, ibland en rätt dålig sådan! Jag har själv (ikväll faktiskt) uppfunnit en sån för schack men jag har inte testat den än.
(Regeln är: den ena sidan spelar jag som vanligt, den andra sidan kallas spöket. Om jag ser spöket att kan vinna partiet mot mig, eller vinna material mot mig, så gör den det—med undantaget att den inte går på samma gambitfällor mer än en gång. Dvs jag kan vinna ett max parti per gambitfälla. Annars så rullar jag en d8; den kolumnen vill spöket avancera på så högt den kan. Även om det är ett urdåligt drag som ställer spöket en pris så gör den det! Bara om fler än en pjäs kan nå dit upp så vill den däremot välja den som är sämst möjligt för mig och bäst för sig själv. Hittills låter det ju som om spöket är sämre än om jag själv bara skulle spela båda sidorna så gott jag kunde men den har en fördel! Den kan göra dubbeldrag! Dvs två drag på en runda! Det kan också vara en nackdel ibland men är ofta bra! Antalet dubbeldrag den får beror på svårighetsgrad men säg att vi spelar på en ganska lätt level där den får göra dubbeldrag var åttonde runda. Då börjar den spelet med ett dubbeldrag, sen sju vanliga, sen ett till dubbeldrag osv. Ska speltesta det lite innan jag gör en egen hemsida för det.)
Caylus 1303 har flera olika konkurrerande (nåja… Konkurrerande om äran, I guess) patiensvarianter och jag spelade en av dom i natt! Jag använde den versionen som kallas för “Anne” som använder sju små kort för att styra sitt beteende. Jag förlorade stort! 174 mot 147.
Poängen med patienserna är ju att cutta skärmtid (inte av nån speciell anledning, tror brädspel är ungefär lika dåligt/bra för ögonen som skärm är men vad vet jag, förutom då den grundanledningen att jag vill och känner för att slippa kolla på skärm. Feels over reals♥︎) men eftersom jag inte hade skrivit ut regel-PDF-en till “Anne”-Caylus (bara korten) så blev det ändå att jag hade datorn uppe hela tiden, för att kolla i reglerna och att jag använde skärmen som extralampa typ. Men jag resonerade som så att det var för att lära mig reglerna så jag kan antingen spela igen med patiensversionens regler utantill, eller, skriva ut en sammanfattning/påminnelselapp när jag vet med en testomgångs erfarenhet vilka regler som är svåra att komma ihåg.
“Mana Maze” som är en patiensvariant av Magic the Gathering tycker jag också är jättebra (den skiljer sig väldigt mycket från vanliga magic), det var länge sen jag spelade den. Det finns så många dataspel som är inspirerade av Magic så det ska mycket till innan jag släpar fram och försöker sortera korten, dom är i en total röra tyvärr. Ja jo att sortera dom vore väl en bra patiensaktivitet i så fall.♥︎ När jag var liten så bodde jag där det inte fanns så många andra som spelade Magic (och jag hade inte så många kompisar hahaha) så det här är under årens lopp kanske det spel jag solospelat mest. Mana Maze lite grann även då, men på den tiden framförallt goldfish, rat, dog, osv och liknande versioner. Dom versionerna var roliga då men totalt sönderspelade för mig nu. Känns som dom styr spelet i en alldeles för aggro riktning. Jag ser nu att det har kommit lite nya versioner av Mana Maze. Jag får testa dom sen när jag har sorterat korten.♥︎
Jag ska kolla sen om det finns några bra patiensvarianter för Ticket to Ride, South Seas och Rebellion för där har vi några spel jag saknar att spela. Men det är ingen brådska för jag har snarare redan nu en stressande stor hög med saker att göra och det blir bara patiens nån gång varannan vecka typ eller mer sällan kanske.