Så om nu min vurman för religion handlar om psykologi och “wow” och närvaro osv osv och allt är bildligt talat och en saga osv osv… varför har jag då valt kristendomen?
Mina argument verkar handla om nån sorts närvaro med nuet och alltet. Varför då en religion som handlar om en specifik snubbe på en specifik plats på en specifik planet? Är inte det lite sketchy?
Men jag tycker att sagan om lammet är en ganska fantastisk saga. Det är sagan om hur förmaket rämnade och människorna blev fria.
Gud var en hård och stormig vind som förvandlade sig själv till människa och smakade på hur det kändes att vara här nere. Och bara oj ok är det så ni har det… i så fall ska jag förbarma mig, nu och alltid.
Det finns många berättelser om hur människorna blev fria. Moses, Robin
Hood, Clark Kent, Leia Organa. Och har ni hört mig klaga på dom
sagorna? Nej, jag tycker om dom!
Och det finns många berättelser om hur ordet blev levandegjort.
Profetens möte med جبريل till exempel. Eller en av mina allra favoriter,
“Vad är det du säger, vad är det du gör!” Och jag tycker om dom också.
Så ja, det är på många sätt en tillfällighet som gör att det är just den här sagan, sagan om lammet, vi hyllar. Att vara en levande varelse i det här stokastiska universumet är som det är. Jag accepterar det. Jag ville hitta ett religiöst sammanhang och det närmaste där jag bodde just då var en kristen kyrka.
Men jag är inte missnöjd med att det råkat bli just den. Det är en saga som är full av nyanser och vändningar som är svår att tröttna på.