Jag började läsa serier när jag var allra liten och har helt och hållet vuxit upp med mediet.
Jag är väldigt otålig när jag ska se på film eller tv. Det är lika ofta “åh vilken tråkig bild, jag vill gå till nästa” som det är “vänta, vad händer, jag hänger inte med, sakta ner, jag ser inte riktigt, jag förstår inte riktigt” och samspelet mellan dessa “för långsamma” och “för snabba” bilder förvärrar dessutom båda.
Dom sega gör att jag tappar tålamodet och inte koncentrera mig lika mycket. “Ja, ja, jag fattar, jag fattar!”
Dom som jag skulle vilja dröja kvar vid, oavsett om det är för att dom är förvirrande eller bara för att dom är vackra eller intressanta, dom gör att jag sen tittar extra noga på dom sega och så tappar tålamodet ännu mer med dom.
Vet inte om jag har blivit “bortskämd” med serier eller om min hjärna hade reagerat likadant på film/tv även om jag inte hade vuxit upp med serier först.
Rutorna i en serietidning passerar förbi ögonen i precis den takt jag tycker är lagom. Snabbt, långsamt, vilket som. Jag får det perfekta flödet in för att kunna förstå skeendet samtidigt som det fortfarande är ett visuellt medium med den direkta natur det innebär.
Är det här uppenbart för alla, eller är det bara jag? Känns som det inte har hittats beskrivet någonstans, jag har inte sett det diskuterat så mkt, inte ens i McCloud. Det närmaste jag hittar är snarare att Eisner hävdar motsatsen i Comics and Sequential Art där han istället argumenterar för hur en bra serier ska försöka styra tempot med hjälp av ex vis en droppande kran i bakgrunden, ljudeffekter och liknande. Dumheter säger jag.
Robin Laws argumenterar i Unframed och DramaSystem för att spelledaren i bordsrollspel ska försöka låta spelarna sätta tempot i dialoger och scener generellt (han listar några undantag). Det är inte det lättaste och det kan ibland kännas lite trist som spelare men min förhoppning är att jag ska lära mig bli bra på det, för att få fram samma “självstyrda flowtempo” som serieläsning kan ha. Några av grundteknikerna är att försöka bli lyhörd på när samtalet går i circlar, att låta saker andas och ta sin tid, och att ge tydliga val och säga “vad gör ni”.