Jag tror inte på Gud.
Inte på det sättet Virginia tror på tomten, eller Jimmy tror på Stålmannen.
“It’s one life, it’s this life, and it’s beautiful.” Så tror jag att det är. Himlen är nåt vi människor skapar tillsammans här, glimtvis. Skulle man kunna säga. Eller så kan man bara säga att det är bra ibland och tungt ibland. Dom här religiösa metaforerna kan ju lätt leda till missförstånd eller tolkas för bokstavligt.
Så varför älskar jag då att gå i kyrkan, läsa bibeln (och läsa 正法眼蔵 och כְּתוּבִים och Camus och allt möjligt annat också för den delen), sjunga psalmer, be och meditera?
För att i det här kaoset och kosmoset och mischmaschet vi har och är så kan en blomma växa på ängen och en granitkropp virvla runt bland stjärnor och fryst metan i den svarta sammeten där uppe.
Och det får mina ögon att tåras och mitt hjärta att bara vilja… fira.
Och jag vill fortsätta komma ihåg det, och vara i det, och därför vill jag ha religioner. “Gud” dom tre bokstäverna är som en minnesramsa, en förkortning för allt som är heligt och smutsigt och profant och sakralt och bara ett enda stort mischmash av ja det skulle likagärnakunna ha hetat “Wow”.
Jag vill vara hos “wow”.
Jag älskar Gud och lammet. Det betyder inte att jag köper den kristna ontologin eller historieskrivingen och framförallt inte den socialkonservativa, rasistiska, heterosexistiska politiken som gärna ofta försöker skyla sin smuts med kristna kläder. Ibland känns det som om dom inte ens läst boken… Bara att jag vill komma ihåg att det här,
dom här cellerna och atomerna och kvarkarna och galaxerna och stjärnorna och vacuumen och dom här inlagda gurkorna i kylen och inte bara grejerna utan även dom här processerna tyngdkraften, kärleken, andetagen, hästarnas galopp över fältet, vindens sus,
att dom alla är wow och att vi är fria att leva och dö i det.