Idiomdrottning’s homepage

Frukost hos familjen Andersson

För min del var det inte långt till att min rymdfärd skulle ta ett slut. Jag gjorde mig till stål och sedan drack flaskan av hyacint. I den så kom det till slut droppar av moln. Det kom väl till pass när jag skulle navigera mig genom atmosfären utan att luftfriktionen skulle bränna mig. Jag var ju så rädd varje gång vi skulle landa, trots att jag sett det göras så många gånger. Själv brukade jag inte minnas något efteråt, jag brukade bara vakna upp trygg och hel i min egen säng. Så därför var det mycket skrämmande för mig själv att försöka landa den här skutan som kallas kroppen ner från den här silvertrippen.

Det brände inuti hela kroppen trots molndrycken när jag störtade ner mot jorden. Mitt huvuds alla röster skrek »fagri mabla« men min mun, den var tyst, den hade stålat igen sig med min stålkraft. Kläderna mina, de fina silkestyger jag haft där ute i rymden, de kändes som torrt papper mot kroppen nu och min stålnäsa kände doften av bränt kol.

»Jag är så trött på att simma, mamma. Låt mig vila en liten stund.« Det hörde jag också i huvudet. Det jag såg gick i röda färger och det yttre ljudet, ja, det var ylandet av att falla mot jorden i samma hastighet som en gevärskula. Jag fällde in stålöronen och bestämde mig för att göra mig till en sorts is — inte fruset vatten, utan frusna, kladdiga jeans. I min jeans-skepnad träffade jag djungelns översta lager. Jag slog huvudet i en palm och kände något vända sig i magen. Jag mår så illa. Elden brann ut sakta och jag var en aska.

Så här låg jag i sängen igen hemma i den här lilla östsvenska kuststaden. MAHABBA! MAHABBA är den stadens namn! Gud, varför kunde jag inte minnas hur det hade känts att landa? Jag mindes fasan innan fallet och sen var jag plötsligt här i sängen trygg och ombäddad. Vristen värkte, hade jag trampat snett i sömnen som så ofta förut? Jag hade inget minne av att ha varit aska, eller jeans, eller stål. Jag mindes bara att jag hade varit i rymden, varit rädd för att landa, och sen vaknat upp här under filtarna, hel och välbehållen.

Jag stapplade ut till köket och rostade fyra skivor bröd. Alltid ett jämnt antal brödskivor — det var konstigt, jag har annars inga större OCD-tendenser eller förkärlek för udda eller jämnt, men brödrostandet hade lärt mig att alltid ta fram bröd ur frysen två i taget. Min brödrost var levande och den brände in texter i brödskivorna om att ljuset skulle komma. Jag bredde halsdukar och sjalar på mackorna och gjorde lite chokladdryck och svepte in mig i en filt. Att vara här på jorden kändes så tungt. Ändå var det med lite iskalla fjärilar i magen jag tänkte på nästa rymdfärd. »Tvekan« hette dom fjärilarna.

Jag var inneboende hos en familj här i MAHABBA. Mitt rum, på andra våningen, var inrett i blått och med ett lite maritimt motiv; en båt i en flaska stod på fönsterblecket. Den tillhörde familjen Andersson, som jag bodde hos, det enda som jag hade med mig var en boklåda med lite makulerade biblioteks-klassiker. Ja, pappersböcker, därför att detta var förr i tiden och då var vi tvungna att böka med sånt, det var innan böckerna kom i pillerform som dom gör nu. Kläder, ja det lånade jag av familjen numera, deras faster hade lämnat några klänningar efter sig. Det var stressigt eftersom jag behövde vara rädd om dom, men samtidigt skönt eftersom jag inte behövde tänka på att jag ägde för många saker. Buddha brukade berätta för mig att vi skulle äga åtta saker. Här var mina:

Varför vi skulle ha så många saker, ja det brukade han aldrig svara på. Men jag brukade försöka följa hans råd och fort samla upp mig till åtta när jag landat på något nytt ställe.

Dom andra i familjen hade inte vaknat än. Jag satte igång en kanna kaffe i deras bryggare och vände degen i korgen så dom skulle kunna göra bröd åt sig senare. Kaffet var åt dom, själv älskar jag kaffe lite för mycket om ni förstår vad jag menar? När jag kände doften från bönorna var det lika lockande som om tiotusen krokar skulle ha flugit ut från burken och slitit mitt ansiket i bitar när dom försökt dra mig till sig. Jag ville bara begrava mitt huvud i kaffepulvret och vila där tills Erik — en av föräldarna här i familjen Andersson, och den klart strängaste — skulle komma in med morgontidningen.

Fast nu är det så här med kaffe att för att tillreda det så används bara två procent av kaffebusken och resten bränns. Buddha i all ära men jag tycker att det är ett slöseri som får mitt hjärta att värka. Jag vill inte det. Med det i åtanke var det lätt att inte lägga huvudet i den där burken utan istället se ut över hamnen en sån här vintermorgon innan gryningen, med de oranga lampornas stilla cirklar över snötäckta containrar.

Nu tänker du kanske »Men Sandra, var inte den här lilla dagboksanteckningen från förr? Innan jorden gick under och alla blev fiskar?« Till det har jag då ett enkelt svar. Mardrömmar har förföljt oss människor i alla tider, och jordens undergång, ja, den kom steg för steg. Kanske den här kaffekoppen var ett av de stegen.

Dom vuxna gick till jobbet, och deras barn till skolan. Själv var det meningen att jag skulle gå på en konstskola — i alla fall trodde min värdfamilj det — men istället gick jag längs den gata som leder till rymdcentret. Jag kände hur slangarna började fällas ut ur mina armar och jag spände näsborrarna i en trött utandning.

Där stod det. På en av MAHABBAs lägsta punkter, mellan fyra kullar och precis utom synhåll för den kopparskimrande Östersjön. Det var en kartonglåda. Professorn rullade ut sig och hennes taggar och igelkottsnos var på helspänn precis som jag var. »Sandra«, sade hon, »vad bra att se dig! Jag visste väl att du skulle klara dig igår!«

Jag höjde på ögonbrynen. Vad menade hon? Hade jag varit i fara? »Jo men du är ju en tuffing och det vet ju jag! Men nu tycker jag det är slutsnackat om gamla affärer och det där dags för nya affärer. Jag har meckat ihop en tripp åt dig som slår allt!« En »tripp«, ja det var hennes uttryck för rymdens uppdrag. Jag smetade på rymddräkten med tjocka och grova tag; brydde mig inte om att gnugga in den allt för noga, det brukade ändå sjunka in efter en stund, och lyfte upp den tomma hyacintflaskan. »Sara«, sade jag, »jag tog det sista av molndropparna igår och dessutom ska vi ha brädspelskväll ikväll, jag menar familjen jag bor hos ska ha det och det tycker jag är det roligaste, att prata med dom och spela Monopol«.

»Lyssna nu, Sandra,« sade hon. »Det här uppdraget är viktigt och allt liv på jorden hänger på det. Om du inte tar uppdraget — om du inte klarar uppdraget, så innebär det slutet för allt liv på jorden. Även gingko-träden som brukar tåla det mesta, även dom kommer att dö! Bara du kan rädda oss! Vi igelkottar vi vill leva! Vi alger vi vill leva! Din värdfamilj, dom vill också leva!«

Det var den linjen hon tog fram. Som så ofta förut. Och vet du? Jag gick på det. Jag ville så gärna tro att jag var någon speciell. Att jag var liksom utvald eller behövd. Jag tog tabletten, svalde den och kände den simma runt i magen och växa där.

Mina armar föll av. Från dem, på asfalten, föll händerna också av. Sedan föll fingarna av dem. Från de lösa fingrarna ploppade naglarna loss och började snurra runt mig och skära mig. I allt så var det såhär. På alla sätt var det så här. Jag började närma mig rymdslussen på Theta Delta. Ett rymdskepp med diplomatplåtar körde förbi mig. Alice. Hon vill göra allt till en tävling. Till och med när hon ska förklara ett uppdrag för mig så vill hon liksom visa sig överlägsen mig. Om hon nu är så bra så kan hon ju klara uppdragen själv. Ja så tänker jag.

Ändå ville jag ha äran. Natt efter natt tog jag nya uppdrag bland färgerna och skulpturerna. Buddhan frågade mig om det här med ödmjukhet — »ja, jag tar ju på mig uppdragen ödmjukt«, svarade jag, »och utför dem utan att tveka«. Men du? Det var snick-snack från min sida. Jag ville vara den bästa. Jag ville vara speciell. Jag ville vinna. Det var viktigare för mig att jag blev utvald, att jag fick klara uppdragen, än att jorden överlevde.

Jag ska inte vara så hård mot mig själv. Det var bara glimtvis som jag insåg detta själv, som min hybrisskapade bubbla av inbillad ödmjukhet lossnade. Jag tog uppdragen för att jag trodde att jag var speciell också, inte bara för att jag ville vara speciell. Fast å andra sidan trodde jag det för att jag ville det.

Det här uppdraget var ett av mina sista. Det, som professorn hade målat upp som så viktigt, så slutgiltigt, och som Alice hade gett så detaljerade instruktioner om, visade sig vara ett väldigt rutinmässigt uppdrag i klassisk noir-stil. Du vet väskor som ska bytas ut, statyetter som ska stjälas, trenchcoat-klädda spritdrickande privatdeckare som ska förföras och behamras. Ändå schabblade jag till det. Alltså jag klantade till det rejält då jag tvekade när jag skulle räcka över en milkshake och spall ut det över hela kavajkorgen. Jag var helt skakig och dom drog sina vapen och började slå mig med dom. »Du är avslöjad, jordling! Avskum från jorden vill vi inte ha här i vår rymd! Ni från jorden kommer bara hit och förstör våra affärer« Huvudet mitt högg dom då av, och jag vaknade med ett ryck hemma i min säng hos Anderssons.

Ingen landning. Ingen ståldräkt. Inga slangar, inga lossade naglar. Ingenting. Bara att jag var hemma och vaken och liksom alla muskler låg helt låsta först (men dom slappnade av ju mer jag kom till sans). Huvud och armar? Dom satt på kroppen som vanligt. Jag tog ett glas vatten. Jag hade aldrig varit med om detta förut, att inte »landa och glömma landningen«, utan att bara liksom dö. Dö i rymden och befinna mig här i Östsverige, i MAHABBA.

Det var ljust ute och det såg ut att vara sen eftermiddag. Jag bytte till den av faster Sallys klänningar som var mest sliten, nästan trasig, och som jag hade bestämt skulle vara den allra mest vardagliga. »Jag behöver vatten«, tänkte jag, och hämtade lite uppe på övervåningens badrum. Det kändes ovanligt att vara ensam hemma i det här huset på dagen. Även om jag betalade min del av hyran, och det här hemmet var mitt hem och dom på sätt och vis var min familj, så var jag utanför. Det kändes liksom långsökt att säga att jag var en av »familjen Andersson« — dom var en kärnfamilj och dom hade tagit in en konststudent för att dom hade ett rum över och ekonomin var knackig. Dom visste inte att pengarna jag betalade med kom från rymden. Från Mammon, som alla pengar, och det var alltid farligt att röra vid dom (precis som kaffe kan dom sätta krokarna i mig), men från rymden, inte från det skulpturstipendium som jag sedan länge bränt på tabletter och kartong.