Radio P1 har ett nytt debattprogram som heter “Krasch eller konsensus” och jag tyckte det var vanskligt på flera sätt.
Grundidén är att programledaren kör en bil där två meningsmotståndare sitter med honom; alla tre sitter på främreraden på nåt sätt, och så ska han inte sluta köra förrän dom har kommit överens.
Jag tänker direkt på en krönika jag läste för bara ett par månader sedan om en kvinna som var så frustrerad över hur hennes pojkvän bara ville samtala i bilen. Det var bara där han gick med på att ta upp allvarliga frågor men hon tyckte det var döjobbigt för hon var rädd för att han skulle kvadda bilen om han blev arg. Och dom kunde inte se varandra i ögonen klokt. Hon kände sig fångad i en Death Proof–bil medan han tyckte det var mysigt att kombinera samtalet med en flowaktivitet som bilkörning.
Tror inte dom som skapat upplägget till det här radioprogrammet hade sett den krönikan för här dom på liknande sätt fångna . Ja jo jag vet ju att det är en ploj och att dom egentligen kommer att få komma ut och att bilen visst kommer att stanna. Jag förstår det. Det är plojen jag kritiserar, inte nån sorts verklig Death Proof–bur.
För mig blir det väldigt mycket en falsk balans har ju tidigare varit skeptisk till hur P1 ha låtit sig släpas högerut och att det ofta är nåt helt vidrigt förslag och så kommer programledaren “och här har vi bjudit in en SD-ledamot som ska prata om varför det här är bra”, för mig är det fortfarande helt sjukt.
Första avsnittet här handlade om förslaget att sätta trettonåringar i fängelse, något som kriminologisk forskning säger ökar snarare än minskar brottsligheten (ffa genom högre återfallsfrekvens).
Debattören som var inbjuden att argumentera för det förslaget passade självklart på, redan från allra första stund, med en massa gliringar mot pronomen, feminister, och bögar, nåt som dom andra i bilen bara fnittrade bort.
Och programmet avslutades med att dom båda fick lova att dom förstod varandas perspektiv för att få gå ut ur bilen.
Ja jo nu ska vi debattera om 2+2 är 4. Vi har bjudit in en matematiker Winston som säger att nej det är 2, och så har vi allas vår storebror Madred som säger att nej det är egentligen fem ljus. Nu ska vi ägna hala programtiden åt att Madred ska få lägga fram varför det egentligen är fem och så får du Jean-Luc “Picard” Winston inte gå ur bilen förrän du förklarar att du kan förstå Madreds perspektiv.
Jag gillade inte programmet för det finns en sorts legitimitetsförklaring genom stångade som jag tror är en i grund och botten rutten premiss.
Debattören som var mot förslaget försökte en tre gånger eller så lyfta den väldigt rimliga tolkningen att det här är en populistisk fråga, signalpolitik. Då blev det genast etikettdebatt (“hur kan det vara populism att komma med ett sånt här impopulärt och negativt laddat förslag?”—parafras för jag skriver från minnet, jag hörde just programmet på radion nyss, har inte den exakta texten framför mig) och det perspektitet maldes fort ner och kördes över men jag tycker det är jätteviktigt. Idén bakom högerpopulism är att “rösta på vår omvända robinhoodpolitik där dom rika skor sig för att då kommer vi med hårda tag skydda er från Dom Andra” och det här är fråga som helt faller in i den mallen.
Nu ska jag ståldocka programmet och säga att förhoppningsvis kommer det kunna ha effekten att folk som redan är på glid högerut kan bli pepp på att höra en sån här debatt men då bli påverkade att inse hur dåligt förslaget är. Det skulle vara nån sorts silverkant. Men jag tror alltid att det omvända kommer hända. Jag tror debatt är dåligt och det här formatet med ett tvingat slutmål att dom ömsesidigt ska närma sig varandra legitimerar båda sidorna vilket inte alltid är okej.