Menar du att du trodde att det var jag? Visst, Ginna, det fanns en tid då jag kanske skulle ha gjort det, men inte nu. Jag låg på ett hårt golv, bunden till händer och fötter, med förbundna ögon. Jag hade varit vaken ett tag. I början hade jag varit rädd, varit tyst, men sedan hade jag ropat mig hes. Det ekade och det var svinkallt.
Jag hade försökt kränga runt och fram mina bakbundna händer, kanske gnaga upp repet eller i alla fall kunna slappna av med armarna och få lite bättre balans, men det kändes som att jag bara sträckte armarna. Det ena repet var surrat kring mina handleder, det andra kring mina vader. Jag var barfota och i nattlinne och underkläder.
Jag rullade runt i blindo och försökte sparka ut med mina sammanbundna fötter för att hitta en väg, en dörr eller någon möbel, så jag kunde orientera mig. Det här rummet var stort. Det var inte så dammigt, men golvet kändes på samma gång rivigt och lite slemmigt eller åtminstone fuktigt.
Plötsligt hoppade mitt hjärta till: jag var på väg utför en avgrund, golvet var borta. Jag slog i högra sidan hårt, när jag kom ner. Armen och höften fick ta den värsta smällen medan huvudet bara slog i lite. Jag hade rullat över en kant och kanske fallit en meter; bara lite högre än att ramla ur sängen.
Jag hasade mig försiktigt framåt. Det tog lång tid innan jag – försiktigt – kom till en vägg, men då slog jag å andra sidan huvudet i den. Det var inte så hårt, men jag rullade i alla fall över på rygg, drog en suck och försökte vila lite. Hjärtat dunkade.
Jag satte mig upp och vände ryggen mot väggen för att känna på den med händerna. Den verkade vara i samma material som golvet. Jag drog upp axlarna mot kinden och försökte dra av mig ögonbindeln med ena axeln, men jag var inte ens nära. Till slut lutade jag mig fram igen, och försökte använda det äckliga golvet mot ansiktet för att ta av mig bindeln. Det lyckades, och jag kunde se.
Mina ögon hade så klart svårt att vänja sig vid ljuset, men jag hade säkert bara legat här några timmar. Jag var virrig efter ångorna de hade använt för att söva mig – hallonrot och salamanderblomma, trodde jag – och jag var rädd, men jag verkade vara ensam här.
Inte så konstigt att jag hade tyckt att väggarna och golvet påminde om varandra. De var skrovligt vitt kakel. Jag låg i en stor, tom, simbassäng, under ett lika stort, välvt glastak med metallramar. Det duggade lätt av klart regn från den grå himlen, och dropparna samlades på taket. Avsatsen jag hade fallit ner för var skillnaden mellan den grunda sidan och den djupa sidan. Den var kanske en och en halv meter. Som att ramla ur en våningssäng! Jag hade haft tur som inte brutit något.
På ena långsidan av rummet fanns det stora läktare i gotisk kyrkbänksstil av mörkt trä, och på andra sidan var det dörrar till omklädningsrummen. Kortsidorna dominerades av stora fönster med stålramar. Över och bakom mig fanns en hög trampolin. Jag hade aldrig varit här. Badhuset verkade vara övergivet.
Jag hade blandande känslor inför att vara ensam – hade jag bara dumpats här, för att ligga och dö, eller skulle de komma tillbaka? Jag hade bara svaga minnen från natten, då jag blivit sövd och bortförd. Det kändes som om jag hade flugits, med helikopter eller propellerplan – men då skulle du väl ha hört det? Kanske var det bara i mina egna öron som det surrade så.
Här på den djupa sidan var det kanske tre meter från botten till bassängkanten. Jag kämpade mig bort till metallstegen eftersom jag tänkte att jag kanske kunde använda den till att slita sönder repen, men jag märkte efter ett frustrerande långt försök att det var hopplöst.
Jag ville bara vara nerbäddad och dricka te. Det sved och blödde, jag hade värk i ryggslutet, underlivet, armar och ben, och jag var arg. Allt brast för mig. Jag räknade på om jag skulle kunna gråta bassängen full och ta mig upp på det sättet, men om jag hade uppskattat den djupa halvans bottenyta rätt skulle det ha krävt trehundrafemtio tusen liter tårar för att fylla upp bara en enda decimeter.
Jag tittade upp uppgivet och drog en suck. En kaja flög förbi över glastaket. Jag var hes, men jag försökte mig på ett lockrop. »Sssaaaa, khaaaa.« Hon kom tillbaka, tittade nyfiket ner, och flög bort igen. Jag ropade tillbaka henne. »Oh, kan du inte pocka sönder glaset med din näbb, kära kaja?« sade jag. Hon skakade på sitt huvud, hon ville inte. »Vi är av ett blod, du och jag,« sade jag då, och avslutade meningen med en vissling. Hon tittade rakt in i mina ögon, ända där uppifrån, och jag blinkade inte. Hon flög iväg.
Nu började jag verkligen gråta, och hjärtat sjönk, liksom mitt ansikte. Jag lade mig på sidan och lät blicken flacka rastlöst mellan bassängväggen och utrinningsbrunnen. Då hörde jag slaget av tusen vingar i luften, och en skugga spelade över mig. Jag tittade upp. Det var kajan och alla hennes systrar. De kom som en fågelstorm rakt igenom glaset, som regnade ner i bassängen, glittrande splitter, vassa skärvor och stora skivor. Jag ville knipa ihop ansiktet, lägga mig mot väggen som skydd, dra upp benen över magen, men jag kunde inte titta bort. Jag kunde inte slita mina ögon och öron från det här. När det underbara ljudet av glaskrossande hade tystnat hördes fortfarande kajornas skränande sång. Några var skadade, och de gav mig anklagande blickar. De såg sig besviket om i salen efter något de kunde ta med sig, men gav sig av utan belöning.
Jag hade varit hopkrupen nära stegen. Nu såg jag ner på kroppen. En lång, smal skärva hade satt sig en bit in i vänsterbenet, strax ovanför och till vänster om knät. Den lyckades jag dra ut med tänderna. Jag hade också en del småsår längre ner på vänsterbenet, som verkade innehålla splitter, men de fick jag ta ut när jag hade händerna fria.
Jag vände mig om och satte fast skärvan mellan hälarna, och använde den för att skära loss mig med repet. På film verkar det alltid så lätt, och det var det också, ganska i alla fall. Det tog tid, förstås. Det största problemet var att hålla mig lugn. Jag skar upp översidan av högra handen; det är därför jag har det här bandaget på nu. Jag tror att det kommer att bli ett ärr där, men vi får se.
När jag väl fått loss händerna kunde jag hitta en ännu bättre skärva till att ta loss fötterna med. Jag band ögonbindeln runt min högra hand så länge. Såret i benen verkade inte blöda så fort, och jag torkade bort det värsta och lät det som var kvar stelna. Det var rätt lätt att få ut splittren ur skrubbsåren på skenbenet även om det gjorde väldigt ont.
Plötsligt slogs jag av otålighet; nu när jag hade möjlighet att komma upp ur bassängen, varför gjorde jag inte det då genast? Jag klättrade upp för stegen och gick mot omklädningsrummet för att se om det fanns några kläder där som jag kunde stjäla, eller som någon hade glömt.
Jag fick tända i taket, vilket kändes konstigt på en plats som åtminstone förut varit offentlig, och jag var hela tiden lite osäker på om jag gick rätt. Jag drog upp nattlinnet en bit och spolade rent mina sår på benet i en av duscharna. Efter duscharna kom jag till ett rum med bänkar, klädhängare och nyckelskåp. Det måste vara omklädningsrummet, men det fanns inga kläder här och alla skåpen var oanvända.
Jag gick upp för trappan, ut till kassan, stal en handduk från souvenirbutiken och svepte den om mig. Jag såg i en dammtäckt låda att det låg pengar i den. Jag gick ut.
Hjälp. Jag hade aldrig sett den här delen av stan förut, om det nu ens var samma stad. Husen var höga, cylindriska och fönsterlösa, och på gatorna körde det motordrivna bilar utan dragdjur. Jag misstänkte att de drevs med någon sorts förbränningsmotor, troligen med någon oljeväxt av något slag som bränsle, raps eller hampa kanske.
En man med ett cykelrickshaw-kök lagade falafel med bröd, tahin, chili, ris och citrongräs.
»Vill du ha?« frågade han.
»Ja, tack,« sade jag. »Det finns övergivna pengar inne i kassan i badhuset där om du vill ha.«
Han ryckte på axlarna och räckte över falafeln till mig. Jag frågade vilken stad jag var i; han sade att det var den här.
»Vilken stadsdel är det då? Jag har aldrig varit här.«
»Det är höstdelen,« svarade han.
Jag hejdade en bil, och försökte se i falafelcyklistens ansikte om han trodde att föraren var OK. Det verkade lugnt, och det satt en annan kvinna på passagerarsätet. De öppnade bakdörren, och jag steg in.
»Hej…« sade jag.
»Hej,« svarade passageraren kort.
»Tack för liften,« sade jag.
»Vi ska till sjön, passar det?« sade föraren.
»Kör ni genom downtown?« sade jag. »I så fall kan ni släppa av mig där.«
»Jaha,« sade föraren.
Jag hade inte åkt bil sedan jag var nio år och åkte ambulans för att jag hade brutit armen i pulkabacken. Det var inget speciellt. Minst lika bullrigt som med häst och vagn. Fortare, så klart, vilket var jättebra eftersom man kommer fram på mycket kortare tid, men jag kan tänka mig att det är farligare. Dessutom blev jag fartblind så fort, det kändes liksom inte speciellt mycket fortare än att cykla eller åka med dragdjur och vagn.
De släppte av mig utanför downtown, jag fick gå några smågator innan jag kom fram till stora gågatan. Mina ben försökte protestera men jag gick in på polisstationen. Jag var arg, jag var rädd, jag var trött och jag längtade efter dig, och det första som mötte mig när jag kom in på stationen var ett par handklovar och orden »Du är arresterad.«
TillbakaVidare