Vad då, »inte åkt bil«? Du är ju knäpp! Det finns ju överallt, till exempel ute i Höststaden, som du säger, och nere i industriområdet också. Jag åkte ofta motordriven buss förut, när jag gick på gymnasiet.
Ja, OK. Jag skickade ut en arresteringsorder på dig. Jag tvekade länge, även om jag trodde att det bara var du och din mormor som hade papper på den där pistolen, som dessutom av allt att döma hade använts för att frita henne. Jag borde har förstått att papprena kunde ha stulits vid inbrottet. Jag hade bara så svårt att tänka mig att en av poliserna skulle kunna ha gjort det, speciellt utan att bli igenkända av Maria P. i bevisdisken. Det här var innan jag hade sett prov på örtsalvans makt.
Det som till slut fick mig att tappa tålamodet och skriva under arresteringsordern var ett telefonsamtal från en poliskollega.
»Konstapel Ginna Fernandez,« svarade jag.
»Det är Lilly,« sade Lilly i telefonen, »Det har skett ännu ett till, och vi tror att det finns en koppling till ditt fall.«
»Berätta mer.«
»Det är en varuhusdetektiv, anställd på Henriettas, som blivit skjuten i sitt hem under lunchrasten. Vi hittade en av de där run-patronerna i honom.«
»Anställd på…? Inte Jimmy C, väl?«
Jag hörde hur papper prasslade.
»Ja,« sade Lilly efter ett tag, »kände du honom?«
»Jag har inte träffat honom på ett par år. Min mamma kände honom. De gjorde lumpen tillsammans, och när jag var liten brukade han sitta barnvakt åt mig. Jag hällde tvättmedel i hans makaronilåda, vilket gjorde honom skallig.«
»Sörjer du honom?«
»Inte honom, men jag sörjer tillfället att själv få göra upp med honom.«
»Vi har redan undersökt brottsplatsen, och katalogiserat bevisen, men du kan få adressen om du vill.«
»Tack,« sade jag, »och Lilly? Jag faxar den där arresteringsordern på Anna J. som ni ville att jag skulle skriva på.«
TillbakaVidare