Va? Jag trodde att du mimade »Jag älskar dig!« De där svidande örterna skulle jag ha aktat mig för i vilket fall som helst. De har förvridit skallen på hela kåren. Droskan hade tonade glasfönster, men man kunde se ut hyfsat i alla fall. Jag hade knappt sett den här fin-droskan innan, den brukar stå inlåst. Stina har aldrig använt den. Inuti var den redan ganska äcklig. Fimpar, använda pappersnäsdukar och trasiga flaskor av olika storlekar. Mineralvatten och tomma brustablettstuber. Tomma medicinkartor, planteringsjord, rakblad och jag kan ha sett en kanyl. Pocketböcker som hade blivit förstörda av smuts.
Din mormor tog av sig polisbrickan och lade den i fickan.
»Du ser sjuk ut,« sade din mormor till mig. »Jag kan hjälpa dig om du vill.«
»Jag klarar mig.«
Hon tog fram sitt baseballträ och höll det i ena handen, beredd att reagera om jag skulle göra något. Sedan lutade hon sig fram, hela tiden med ett fast grepp om baseballträt, och tog fram en röd-svart–rutig liten väska som hon hade haft inpetad under sitt säte. Det första hon tog fram ur väskan var en liten burk, som hon öppnade. Det luktade gott, lite som aprikos kanske, men det stack också i näsan. Jag försökte hålla andan.
»Jo, jag kan smörja in dig med det här,« sade hon och höll upp burken mot mitt ansikte.
»Tack, det är bra,« sade jag, och spjärnade upp ryggen mot den hårda träbänken och gjorde mig beredd till en åsnespark. Din mormors knogar vitnade runt baseballträt medan hon stängde burken igen.
»Tja, det är ju frivilligt, tyvärr.« Sen tog hon fram en flaska flouriderat mineralvatten, och en C-vitamin–tablett ur en tub som hon bröt i fyra bitar som hon petade ner genom flaskhalsen. Det brusade över och den orange:a vätskan rann över hennes handrygg. Hon halsade flaskan, och drog ihop ansiktet för att ptro:a som en häst. Jag såg ut genom fönstret – skulle jag kunna öppna, hoppa ut och rulla runt? Vi var i polisgaraget redan. Din mormor började skala en apelsin och stoppa skalbitarna i munnen.
Jag sparkade upp dörren, och kastade mig ut. »Vad fan?« skrek din mormor, och dunkade baseballträt efter mig. Jag grep tag i det innan det träffade mig och använde det för att vända mig så jag skulle landa OK. Jag slog knät, det kan ha varit i golvet men jag tror att det var i droskans kant, men lyckades precis hindra mig från att slå i pannan också.
Jag började springa, men kuskarna hade sett mig och någon kastade en kaststjärna som träffade i min vad strax under mitt onda knä. »Inte giftig, inte giftig,« önsketänkte jag, men jag kände hur det svarta pulvergiftet började bita. Jag slet upp en golvbrunn och klättrade ner till våningen under, det var tänt. Jag gömde mig bakom rockarna i klädhängaren där nere.
Blodådrorna i huvudet bultade och spände, jag visste inte riktigt var jag var. I ett kapprum, men till bevisavdelningen, till stallet eller till det där nya presskontaktsrummet?
Jag hörde hur dörren öppnades och någon ropade »Hon kan inte ha kommit långt!«
»Det vete fan, Ginna känner labyrinterna här nere som sin egen flicka.« I vanliga fall kanske.
De sprang förbi, och mitt hjärta log. Jag hade klarat mig. Jag försökte öppna ögonen och mina hårt knytna nävar, men kroppen svarade inte. Allt var svart, och nu vek sig mitt andra ben också.
TillbakaVidare