Hjärter fem – Anna

Älskar? Ginna, du är en underbar KK och när dagarna är mörka vill jag vara med dig. Jag gör det med dig när du vill, OK? Du behöver inte vara orolig för att jag ska försvinna från dig.

Jag ville ta en paus från allt när vi var klara i kylskåpshelvetet, men jag hade ingenstans att gå. Jag kände inte stan så bra, och allt verkade så omgjort.

Jag gick åt andra sidan, jag ville inte förirra mig in på industriområdet, men jag ville inte gå tillbaka till parken heller. Då såg jag en skylt, mellan en telefonkiosk och en skulptur som föreställde Richard »Tricky Dick« Nixon. Skylten var märkt med bokstaven M, och det fanns en smal trappa ner i underjorden. Först tänkte jag M för Mormor, men jag var ändå nyfiken och hoppades att det kunde vara något annat. Kanske betydde det Mat?

När jag kommit ner var jag i en sal med väldigt högt i tak. Belysningen var vacker och rummet var dekorerat med kakel i rött, gult, blått, svart och vitt. En del av rummet var nedsänkt kanske en halvmeter, och jag klättrade ner för att se. Här nere låg det damm, grus, och långa metallbalkar som löpte längs med rummet och vidare. Den här nedsänkta delen av rummet verkade inte ens tillhöra rummet, den fortsatte i en tunnel åt båda hållen. Nu såg jag en skylt där det stod att en av »skenorna« skulle vara strömförande. Hjälp, kunde de inte ha varit lite tydligare med det? Jag vände mig om och klättrade upp. Här uppe fanns några andra skyltar som verkade ha vettig information.

En av skyltarna verkade vara en karta, men med alla perspektiv helt förvridna. Den var vacker, den tilltalade mig direkt – de hade dragit ut alla tänkbara färdvägar till raka linjer. Kartorna bar namn på delar av staden, de flesta namn jag aldrig hört förut. Linjerna bredde ut sig i olika färger. En bärnstensgul linje löpte från Downtown, via Aprilcentrum, Sjöfartsmuseet och Gipsbacken till Höststaden och vidare till industriområdena. Höststaden, dit skulle jag kanske åka. Det var där simhuset låg, dit de hade fört mig. Jag kunde äta falafel och gå en promenad, samla kraft innan jag skulle försöka befria dig.

Då anlände något slags fordon som åkte längs »skenorna«. Dörrarna öppnades. Jag gick in och satte mig på en vadderad bänk. Dörrarna stängdes, och fordonet fortsatte åka.

Då kom det spildrar. Jag visste inte ens om jag hade klivit på rätt vagn, och de var kanske tio stycken. Kan man byta vagn medan det rullar? De kröp över fönstren, jag förstår inte hur de kan få grepp så lätt, vagnen skakar ju.

Några började spinna ett nät längst bak. Fyra, fem av de andra kröp närmare mig. De kunde ta ett språng när som helst, och det verkade som att de redan hade fått känn på min lukt. Jag började snöra upp min ena känga, och fick av mig den fort, med fumliga fingrar. Plötsligt tvärstannade vagnen. Jag såg ut. Vagnen stod vid en upplyst underjordisk sal, liknande den som jag precis varit i. På en stor skylt stod det »Aprilcentrum«.

Alla spildrar kröp ut ur vagnen. Jag vet inte om de fortsatte längs tunneln, eller ut i Aprilcentrum, eller om de började krypa utanpå tåget istället.

Jag tog inte på mig kängan, men jag flyttade mig från väggen där jag satt och satte mig mer centralt. Under hela resan tittade jag mig åt alla håll som en galning. Jag blev snurrig av allt vridande på huvud och axlar, men de skulle inte få ta mig med överraskning igen.

Efter flera stopp stod det »Höststaden« på skylten utanför, och jag skyndade mig av; jag gick nästan av baklänges eftersom jag ville titta på vagnen.

Jag satte mig på en stenbänk, tittade på tåget medan jag försökte hämta andan – det verkade inte vara någon fara, och de här vagnarna var vackra. Jag snörde på mig kängan igen.

Den här salen var inte likadant dekorerad som den förra – den här var mycket mer up-to-date, med stora målade glasrutor som föreställde olika scener och ikoner, och ett högt kupoltak, och snirkliga stenkolumner. Två skråpukar satt på varsitt stenlejon vid utgången. Från ett stort krucifix hängde en staty som föreställde Petrus, med fötterna överst, med röd färg som skulle föreställa näsblod som rann ner för hans kinder och hår.

Jag knixade högljutt med knäna, och gick upp. Regnet hade minskat till ett rött duggande, och träden sträckte sina grenar mot den grå himlen som för att ge upp.

Eftermiddagsluften kändes konstig och främmande. De grå, runda, fönsterlösa husen tornade upp sig överallt omkring mig, och det var svårt att få någon ordentlig sikt eller bäring.

Skyltarna var skrivna med ett alfabet som jag aldrig sett förut, utom skylten med M:et som ledde till trappan jag just kommit från. Jag började gå ändå. Så länge jag visste var jag varit skulle jag alltid kunna gå tillbaka.

Det blåste och ytan krusade sig på pölarna med regnvätska. Efter ett tag tyckte jag att jag kände igen mig; jag var på gatan där jag hade fått lift tillbaka till downtown sist. Falafelrickshaw:n var inte kvar, men badhuset var förstås det. Jag gick in – kanske kunde jag värma mig – men det var med obehag i magen. Jag var beredd på det värsta här, även om jag inte såg någon mening för dem att vara här nu när de hade full polisbehörighet igen, och tillgång till hela häktet.

Jag kände en doft som påminde mig om vatten. »Klor,« tänkte jag först, vatten är ju doftlöst, men det var inte klor. Det var hav.

Jag gick genom omklädningsrummet, och nu låg det en t-tröja och en stickad tröja här, och mössa, halsduk och vantar. Ute i simhallen var det första jag såg en rullstol nära bassängkanten. Det andra jag såg var vattnet. Bassängen som varit tom igår var full med hav idag.

En kvinna simmade omkring i vattnet – hon simmar så fort, tänkte jag först – innan jag registrerade att hennes underkropp var som en stor fisk, med fenor och fjäll. En blandning mellan kvinna och fisk! Hennes simmande var som en lek, en dans, och hon verkade kunna vara under vattnet precis hur länge som helst. Jag var som hypnotiserad. Jag satte mig ner vid kanten, och då såg hon mig. Hon var vacker.

»Hej!« sade hon, och simmade fram till mig. Hon log först, sen när hon såg min förundrade min och att jag stirrade på hennes kropp blev hon besviken.

»Åh,« sade hon och tittade själv ner, »ja, jag vet vad du tänker.«

Hon gjorde en gest ner mot sitt bara vänstra bröst, och det svaga ärret där det högra hade suttit. »Är jag fortfarande en kvinna, med ett bröst borta?«

Hon lade armarna över bröstet, och dök ner under vattnet några sekunder, och stack sedan upp huvudet. »De tog det för några år sedan. Cancer. Alla reagerar som du.«

»Nej, det var inte det! Det var bara…«

»Åh, vilken fin röst du har!« sade hon, mitt i min mening.

»Det var bara att jag aldrig sett en sån varelse som du förut.« fortsatte jag.

»Har du inte? Jag har sett såna som du förut, människor, men aldrig så fina. Fast jag tycker det är läskigt, det där ni använder för att gå omkring på land.«

»Vad är du?«

»Jag heter Laurie. Människorna kallade sådana som oss för sjöjungfru förut, eller sirener.«

»Sjöjungfru? Även killarna?«

»Killar? Aha, nu förstår jag. Nej, det funkar inte så för oss. Du… hoppa ner i vattnet så kan vi simma medan vi snackar.«

Jag snörade av mig kängorna och klädde av mig på överkroppen, sen tvekade jag. Det var ett tag sedan jag badade och jag hade precis haft mens. Jag saknade redan någonstans att kalla »hemma«.

»Kom igen!« sade Laurie, och jag gillade hennes melodiska röst minst lika mycket som hon gillade min. Hon gjorde en bakåtvolt under vattnet.

Jag drog av mig jeans, trosor och sist strumpor, och gick fram till trampolinen. »Jag heter Anna, förresten.« Jag klättrade upp för den.

»Oj, det där har jag aldrig kunnat göra,« sade Laurie. »Jag fattade inte ens att det var meningen att man skulle ta sig upp för den där.«

Jag gjorde en fällknivsdykning ner i vattnet. Det var svalt och saltet sved. När jag var liten hade jag eksem, jag kunde bada i tjärnen men inte i havet.

»Det var tomt här igår,« sade jag. »Inget vatten.«

»Mmm, jag flyttade äntligen in i morse. Det har varit bestämt länge, men det blev inte klart med allt vatten och så förrän nu.«

»Vilka hyr du av?« Jag var nyfiken på att veta mer; även om jag var övertygad om att det var en av min mormors hjärntvättade poliser som hade fört mig hit första gången.

»Det är övergivet. Jag tror att det tillhörde en skola, men det var flera år sedan. De har ju centraliserat så mycket.«

Hon simmade runt i en cirkel på botten. Hon var så snabb! Efter ett tag stack hennes huvud upp igen. »Vi får se om jag kommer att trivas här. Jag måste ligga i vatten, åtminstone på nätterna, annars riskerar jag att torka ut i sömnen.«

»Får du inte russinfingrar?« sade jag.

»Om jag är på land för länge, ja« svarade hon. »Jag visste inte att det hade ett namn. Russinfingrar.«

»Jag åkte ett så märkligt fordon hit,« sade jag, »en underjordisk vagn.«

»Åh, metron?« sade hon. »Att du vågar åka med den!«

»Hur så?«

»Jag vet inte, jag har aldrig sett den själv, men jag hörde en så märklig berättelse…«

»Vad då?«

»Att luften där nere var… konstig på något sätt. Giftig. Att folk inte fick vara där nere för länge, för då kunde de dö.«

»Jobbade ingen där nere då? Hur kunde de bygga den, vem skötte den?«

»Vissa vande sig vid luften där nere. De märkte inte ens att det var något speciellt, att det luktade konstigt bara.«

»När jag var där var det ingen där nere,« sade jag.

Hon plaskade lite med bakfenan, och slängde med sitt korta, blöta hår.

»De som hade vant sig vid luften där nere dog så fort de kom upp i den vanliga luften. Nu är det bara robotar som vågar åka med metron, men så vitt jag har hört så går den fortfarande. Punktligt.« Hon dök ner under ytan igen.

Den här gången var hon nere så länge, och rörde sig fort. Jag tappade bort henne med blicken ett tag, så var hon i mitt synfält igen.

»Du måste verkligen älska att simma,« sade jag, »det är verkligen din grej.«

»Hmm. Älskar människor att gå?« frågade hon, och tittade mig rakt i ögonen.

»Ja, jag vet inte,« sade jag. »Ja, kanske, men vi tänker inte på det så. De som kan gå vill oftast inte gå, de uppfinner cyklar och vagnar och fordon.«

»Som metron.«

»Ja, som metron.«

Jag vände mig försiktigt till rygg och simmade långsamt. Himlen var grå med isgula strimmor.

»Du,« sade jag, »kommer du ihåg hur det såg ut innan solen försvann?«

»Visst, himlen var blå och vattnet blänkte så vitt som det aldrig gör annars,« sade hon.

Jag var tyst ett slag, kanske dyster. Jag vet inte.

»Igår såg jag stjärnorna för första gången på flera veckor,« sade Laurie, »det var en sån där natt där himlen är alldeles svart och de där prickarna är så tydligt vita.«

»Det brukar vara svårt för mig att se stjärnorna,« sade jag. »Jag har ett litet brytningsfel, men inget annat synfel, så jag brukar inte ha glasögon.«

»Igår skulle du ha sett dem, jag lovar!«

Jag doppade huvudet igen och när jag kom upp fick jag nysa bort lite vatten.

Laurie såg på himlen, med en nästan nostalgisk blick. »Visste du att stjärnorna är som solar långt bort?«

»Ja, det vet jag, eller det var väl solen som var en stjärna som låg nära. Jag kommer ihåg när min mamma berättade det för mig. Det kändes som en saga.«

»Mamma?« sade Laurie. »Det funkar inte så för oss. Vi har funnits alltid.«

»Det är väl en människogrej.«

»En annan människogrej som jag har hört talas om är att människor bara använder 10% av hjärnan, eller något sånt.«

»Åt gången, ja! Eller, det där är bullshit. Man kan använda allting där inne, men det är jobbigt, och det krävs att man har något sätt att hitta och sortera sina grejer.«

»Hur då?«

»Sortera sina insikter i liksom trädform, eller som ett nystan eller ett stort valskelett, och använda några i taget,« sade jag.

Vi hade simmat på den grunda sidan ett tag, men nu var vi ute på den djupa igen.

»De flesta människor jag träffar har bara en sak i skallen,« sade hon. Nu simmade hon helt nära mig.

»Ja, det kan jag tänka mig,« sade jag. »Matematik från morgon till kväll; modulosaritmetik och deriverade ekvationer.«

»Mmm, det är fint, men jag tänkte på en annan grej.« Hennes röst lät som en sång. Hon drog försiktigt till sig min arm och lade min hand på sitt vänsterbröst, och smekte min handled.

Jag lade min nacke på hennes andra arm och tittade upp genom det öppna, trasiga glastaket igen. Det kändes som en sån där sång där man bara vill höra en takt till, sen bara en till, en sån som drar in en i en melodi man bara nästan, bara nästan kan förutsäga. Medan hon talade var det nästan som att jag kunde ta emot hennes ord telepatiskt samtidigt. Låt mig visa dig telepati någon gång, Ginna, det är häftigt, det liksom ekar inuti huvudet. Nu höll hon sitt ansikte nära mig, hennes mun rakt framför min mun, och hennes ögon tittade in i mina. Det var så nära att jag blev lite snurrig av att min hjärna försökte få ihop bilden till stereo, trots att våra näsor var emellan. Som när man tittar i kors.

Hon smekte min arm från handleden upp till axeln, och flyttade sedan sin hand ner till min höft och utsidan av mitt lår.

»Jag tänkte,« och hennes ord hade rytm och betoning som en som andas väldigt tungt, »på en annan,« men jag hörde inga andetag, »grej.« Hennes hand rörde sig längs min hud, från utsidan, framsidan, insidan, och med tummen längs ljumsken och nuddade mitt krull.

Jag flyttade bort hennes hand från mitt ben, och drog bort mitt huvud från hennes andra arm. Jag drog ihop mig med knäna upp.

»Ja, det är härligt,« sade jag, »men jag gillar inte att göra det i vattnet, för lubrikationen sköljs bort. Speciellt inte i saltvatten. Så är det för mig i alla fall, det kanske är olika för andra.« Jag sträckte ut mig igen och trampade vatten, jag ville bottna, jag ville bottna så jag kunde ta lugnare andetag. Melodin i mitt huvud störde mina tankar, jag ville ha kontroll, var var jag någonstans? Som ett djur… men det var jag väl?

»Det är OK,« sade hon, »vi kan bara ligga här och kyssas.« Nu tog hon ett tag med varsin hand på vardera av mina axlar och förde mig baklänges ner i vattnet. Hon satte sina läppar mot mina, och när jag kände mina skuldror lägga sig mot botten kom den första kyssen. Det började vitna framför mina ögon, och de försökte vänja sig vid saltvattnet. Hon stal luft med varje kyss. »Dina andetag är gåvor till mig, Anna.«

Jag började kämpa emot, jag ville upp, jag försökte lyfta bort henne från mig. »Nej, töm dina lungor,« sade hon. »Lita på mig, låt mig tömma dina lungor, så kan du stanna här nere med mig.« Sången, sången kom aldrig till refräng eller så var den bara en enda refräng, den upprepade sig aldrig men den var hela tiden välbekant. Varje not lät rätt. Jag spjärnade emot med ryggen mot botten och tryckte ifrån henne med mina båda fötter. Hon piskade till med sin fiskstjärt och lade tyngden på sina axlar och sina armar, hennes fjäll rev mot min hud. Jag tog spjärn med höger arm, vänster ben och rullade runt, vek under min vänstra arm under mig och tog spjärn med den med, sen var jag fri. Jag sparkade hårt mot botten och sprattlade mig upp och bröt ytan. Huvudet kändes som om det skulle sprängas innan mina lungor gjorde det. Jag drog in efter luft, jag måste ha varit helt blå.

Jag simmade fort till stegen. Hon var också vid ytan nu, och hon skrattade, men skrattet lät inte äkta. Skrattet lät som om hon försökte dölja att hon skämdes, och sången var borta nu.

Jag klättrade upp på land och huttrade, jag tog om mina egna axlar med händerna, dels för att värma mig, dels för att trösta mig. Hon hade tagit i hårt.

»Så det är din grej, alltså?« sade jag. Nu öppnade sig himlen igen och små citrongula regndroppar föll och lämnade ringar på bassängvattnet.

»Ja,« sade hon. »Det är min grej. Det är en sirengrej.« Hon lät sorgsen, kanske besviken – på mig, eller på sig själv – och log stilla.

Det sved där dropparna med regnvätska träffade mig, och jag såg mot högen med mina kläder.

»Mina assistenter har öronproppar.«

»Jag ville ju bara prata med dig,« sade jag.

»Du får väl göra som Odysseus,« sade hon, »och binda dig vid masten om du inte vill bli indragen.«

»Oh, bondage? Up yours!« sade jag.

Jag tog klädhögen försiktigt för att inte mina armar skulle blöta ner dem. Jag visste att det fanns handdukar kvar i simhallens souvenirbutik. Jag gick mot omklädningsrummet. När jag var framme vid dörren vände jag mig mot henne igen.

»Nej betyder nej. Fatta det till nästa gång,« sade jag och gick ut.

Jag lade mina kläder på en bänk och testade en av duscharna. Den fungerade, och jag sköljde av mig vattnet och regnet. Det sved lite där dropparna hade träffat mig. Jag hade ont i ryggen och jag skulle nog få blåmärken. Jag var fortfarande andfådd.

Jag struntade helt i hur mycket jag droppade ner här inne när jag gick och hämtade ett badlakan för att torka av mig.

När jag hade fått på mig jeansen hörde jag att hon började sjunga igen. Sången ekade i huvudet och jag tog ett hårt tag i en klädhängare. Sen släppte jag och började springa, halvt påklädd, mot bassängen igen, redo att kasta mig ner i vattnet, redo att dra mina sista andetag.

När hon hörde mina springande steg slutade hon, och skrattade igen. Då kunde jag stanna. Jag tog mig för huvudet, det surrade i det. Vad ville jag? Härifrån. Jag måste härifrån.

Jag hörde hur hon ropade efter mig.

»Kom gärna hit någon gång och sjung för mig, du,« sade hon. »Jag gillade din röst och skulle gärna höra den i sång.«

Jag höll badlakanet över huvudet för att skydda mig från de sura, gula regndropparna när jag kom utanför dörren.