Skulle jag rädda dig från min mormor? Visst, jag kanske borde ha gått till stationen och rekat, kanske snackat med dig, men jag kände mig helt vilse i huvudet.
Dessutom höll jag fortfarande på att samla mod till att konfrontera henne, och jag hade dåligt samvete för att jag knappt sagt något när hon skällde ut oss – via dig – utanför kylskåpsfabriken.
Mormor och jag… låt mig berätta en sak. Det knyter kanske an till det där du sade om »det ihåliga« också, som hade hemsökt Pierre, Bananens kille, även om jag aldrig träffade honom.
En gång vaknade jag och mormor stod vid min säng. Det här var några månader efter Jennys begravning.
»Gå in i ljuset,« sade hon, »gå vidare. Du är klar med den här världen. Ser du ett vitt ljus, i slutet av tunneln? Gå in i det. Känn det uppfylla dig och gå vidare från det världsliga planet. Kom inte tillbaka hit.«
Allt snurrade lite och jag kände hur det värkte i huvudet, men jag såg inte röken av vare sig ljus eller tunnel.
»Vad snackar du om?« sade jag.
»Åh, du har vaknat,« sade mormor. Hon försökte dölja sin besvikelse, men hon kunde inte lura mig.
»Vad har hänt?« sade jag. »Varför ligger jag här med jeansen på?«
»Du ramlade med cykeln,« sade hon, »och jag tror att du kan ha fått en lätt hjärnskakning. Du svimmade i alla fall. Hur mycket minns du?«
»Tillräckligt,« sade jag och försökte resa mig. Nu kom jag ihåg att jag hade cyklat. »Jag var bara borta någon timme, va?«
»Du var medvetslös i,« mormor kollade sin Octopus Game & Watch, »fyra, fem minuter kanske.«
»Jaha, men tack för att du sörjer för min andliga resa,« sade jag. Jag var arg för att hon ville att jag skulle dö.
»Det var det minsta jag kunde göra,« sade hon, »efter allt som hänt.«
Ja, du, Ginna, vad säger man?
En annan grej du sade var det där med att jobba, att jobbet kan vara en stor del av ens identitet på något sätt. Jag har väl aldrig haft ett vanligt jobb. En sommar hjälpte jag till att skyffla sand efter den där sandstormen, men det var ju ideellt. Jag har haft tur i oturen på sätt och vis, som haft mormor och morfar med sin gård.
»Vad jobbar du med« kan ju de som hittat sitt drömjobb fråga varandra. Jag menar, du hade hittat vad du trodde var ditt »kall«, poliskåren, men alla vill ju inte bli poliser, och inte ens alla som vill bli det kan bli det. Om du frågar städerskan på stationen kanske hon inte ser det som sitt livs kall att torka spyor i fyllecellen direkt.
Ett tag verkade det nästan som om politikerna ville att det skulle vara hög arbetslöshet, och inte nog med det, de ville att det skulle vara hårt att vara arbetslös också. Det var i den vevan de tog bort hjälpen man fick av kommunen för att överleva om man inte hade något jobb, eftersom de ville att deras företagsägande polare skulle kunna välja och vraka vilka de skulle anställa och ha kvar, så de kunde rensa bort fackföreningar och sänka lönerna.
Det där var innan det fanns så mycket robotar och arbetsbesparande verktyg som det gör idag. Du vet, såna grejer skulle kunna användas mycket mer, nu när de inte går på bensin längre, men när de först började spridas i stor skala tyckte politikerna att det blev för mycket av vad de hade velat ha – arbetslöshet – eftersom det då snopet nog inte fanns några konsumenter kvar; ingen hade några pengar att köpa kapitalägarnas varor med.
Det där svängde efter ett tag och så blev det lite som idag, att till exempel kylskåpsfabriken är arbetarstyrd. Å andra sidan använder de inte så mycket robotar som de skulle kunna göra.
Det handlar liksom inte om gott eller ont, de där kapitalägarna menade nog väl. De tänkte väl att alla skulle kunna bli ägare till varsin robotfabrik. Om du träffade dem på en fest och du frågade vad de jobbade med skulle de säga »jaha, jag, jag sitter bara och äger«. I praktiken var deras liv nedtyngda med beslut som måste tas, papper som måste fyllas i, möten hit och dit, men deras dröm var ändå att bara behöva äga, att det skulle räcka.
Det blir liksom meningslöst, skulle det finnas lika många robotfabriker som det finns människor, eller? Vi har, och hade, ett resursfördelningsprotokoll – pengar – som bygger på att alla ska ha jobb för att överleva. Samtidigt vann de som ägde mest på att det skulle vara utsatt att vara arbetare, så man skickades från jobb till jobb – eller i värsta fall ut på gatan – utan att våga strejka eller protestera. Det leder till att en del kommer i situationer som Julie. Jag har svårt att tänka mig att rånare är hennes drömjobb.
TillbakaVidare