Hade det här hänt bara några dagar tidigare, hade jag i bästa fall brutit armen av Lilly, i värsta fall skurit henne med naginata eller kaststjärna. Det var ovant att hela tiden filtrera mina handlingar genom en ickevålds-värdering, även i blixtsnabba nödlägen.
Som det var nu var hon redan på fötter igen, med svärdet redo. Tyvärr hade din mormor dragit sitt runvapen också, den där blanka pistolen.
»Det här slutar nu,« sade jag. »Demona, ut!« Jag förde henne mot dörren in till biblioteket, och försökte öppna den med ena handen medan jag höll om Demona med den andra. Hjärtat slog som en elvisp i bröstet.
Jag såg inte vad du gjorde, det kändes som om rummet blinkade rött, jag hörde inte ens knallen förrän allt var över.
Lilly.
Jag vet inte om det bara var en slumpolycka eller om hon hade kastat sig emellan med avsikt, för att rädda mig.
Jag fick ut Demona, och slog dörren om henne. Usch, jag hade alltid trott att mitt mod satt i mitt vapen, nu klarade jag inte ens av att känna efter om jag var rädd eller inte. Jag hade den där nerven, den där dunkande ådran.
TillbakaVidare