Ja, Lilly blev skjuten, är det inte typiskt? Att det alltid är någon som ska »offra sig«, att det måste alltid vara någon tragedi som händer?
Nu kommer jag aldrig att kunna mäta mig; hur kan jag leva upp till vad som kunde ha varit? Eller tvärtom, att du frossar i mig för att »ersätta« Lilly. Det är hopplöst.
Är det inte en så äckligt billig poäng också? »Hej, vapen är farligt!« Ja, det vet vi, vi behöver inte att våra vänner dör för att vi ska fatta det.
Mormor verkade i alla fall ha blivit helt skogstokig. Hon saktade inte av en minut. Hon hade råkat skjuta en av sina egna skvadronsmedlemmar och hon blinkade knappt.
Jag öppnade garagedörren och bara skrek. »Ut! Ut, mormor! Ut!«
Du hade ju fört undan Demona, och hon hade inget att vinna på att skjuta någon av oss.
Julie! Julie var blixtsnabb, helt vild; hon rörde sig som en buske i hård vind och undvek Peters käftar, samtidigt som hon, nästan jonglerande, försökte få in ett bra slag med sitt kvastskaft.
»Nej, Julie,« sade du, »andas in, andas ut.« Jag såg hur den röda färgen rann av henne och hon blev till granit. Precis då bet Peter till, och det hördes ett fruktansvärt ljud från tänderna – alla de där tänderna, det känns som att han har fler nu än någonsin – när de träffade stenlåret. Jag hade trott att ännu fler tänder skulle gå av, men något hände med hans käke och han vek ner sin svans.
Jag tog ett hårt tag om Peters koppel och knuffade till mormor, och föste ut henne och vargen. »Hur kan du gå med huvudet rakt?« frågade jag henne. »Din spegel kommer att spricka nästa gång du ser dig själv.«
»Jag borstar aldrig tänderna utan att binda för ögonen först,« svarade hon, och jag stängde dörren bakom henne. Genom det sotiga fönstret såg jag henne ge mig fingret, medan hon och Peter gick bort till poliserna. Hon började ropa och ge order åt dem, men jag hörde inte vad hon sade.
»Lilly,« sade du.
»Jag tror att hon är död, Ginna,« sade jag. Hennes ena arm var bortblåst, och så där som hennes nacke, andra arm och axel låg, så ligger man bara inte, inte ens när man är medvetslös. Jag andades långsamt genom en blusärm.
TillbakaVidare