Ja, den där jobbiga polisfighten! Jag pallar inte sånt. Jag var tvungen att använda en farlig, avancerad meditationsteknik för att poliserna skulle frysa på stället, medan jag lät Demona och lielivvakterna slå upp de stora träportarna och släppa in alla de nyanlända kongressbesökarna. Det var i sista minuten, jag hann precis se hur poliserna började röra sig igen när min besvärjelse släppte. Jag hade migrän i tre dagar efteråt.
Du var en av de sista som kom in, tror jag, även om jag började tappa bort alla nu. Jag kände mig helt svimfärdig, Demona tvingade Stefan och Cecilia att bära omkring mig ett tag. Jag såg inte ens hur dörrarna slogs igen – jag hade rotatorisk yrsel – men jag hörde det, och kände ekdoften.
Jag kom till sans uppe i livvaktsrummet när Konrad hotade att bjuda mig på kaffe. Jag lyckades kvickna till i tid innan min kropp fick i sig det nyrostade giftet, och jag åt ännu en apelsin i stället.
»Var är Ginna?« frågade jag.
»Såg du inte henne gå in?« sade Konrad.
»Ja, men jag har inte sett henne sedan dess.«
»Hon är väl här någonstans. Jag tror att Demona vill se dig, hon sade något om någon hon ville att du skulle träffa igen.«
»Ofelia Carmen Desoto, säkert.«
»Har du träffat henne och överlevt?«
»Ja, i förmiddags. Hälsa Demona att jag snart letar upp henne, jag ska bara se om jag hittar Ginna igen.«
»All right.«
Det hade varit svårt nog att hitta någon nere i folkmassan när det bara var utställarna och de tidigaste, mest otåliga besökarna. Nu var det fullt, och många var skärrade efter polisfighten, och de andra var ivriga att se de olika montrarna.
I kön till en vänsterhandspalmist träffade jag Jin och Bananen.
»Hej!« sade jag. »Vad gör ni här downtown?«
»Jag har lite tid över medan jag väntar på Steve,« sade Jin, »och så kanske jag kan få en glimt av hur Stefan jobbar.«
Bananen var tyst, och jag kunde inte få kontakt med hennes ögon, slutna, trötta, med stora, mörka ringar under.
»Hur kom du tillbaka, Bananen?«
»Tillbaka?« Hon svarade släpigt, som om hon inte lyssnade. »Jag har inte kommit tillbaka.«
Jin hajade till. »Talar du nu? Var har du varit, Bananen?« Inget svar. Han vände sig till mig. »Hon har inte pratat sedan hon kom tillbaka efter att ha gått med odjuret.«
»Jag har inte kommit tillbaka,« sade hon igen.
»Var är du?« frågade jag.
»Jag är på botten av havet,« svarade hon.
»Vill du ha något?« frågade Jin. »Falafel? Något att dricka?«
»Jag kan inte andas,« sade hon.
Då kom Demona Vampirica förbi på sina rullskridskor. »Åh, Anna, var har du varit?«
Jag blev helt distraherad. »Öhm… efter att polisblockaden bröts, menar du?«
»Ja, både efter och före,« sade Demona. »Jag har inte sett dig sedan du träffade Ginna igen.«
»Jag vet inte riktigt var hon är nu,« sade jag.
»Åh, synd, det vore bra om hon var med på den här grejen. Du kan behöva ett ankare.«
»Ankare? Vad är det för töntmagi?«
»Hmm!« fnös Demona. »Leta upp mig igen så fort du har tid. Jag kommer att hålla mig i utkanterna.«
Jin petade mig i axeln. »Jag såg förresten Laurie här någonstans,« sade han. »Hon kanske kan hjälpa oss med Bananen, hon verkar ju veta en del om havet.«
Jag rös. »Var såg du henne?«
»Det var när vi gick in, och hon är nog inte kvar där, men hon sade att hon hade skrivit upp sig på paneldiskussionen om magisk musik.« Jin tog fram en sladdrig pappersbroschyr. »I aulan, men det börjar inte förrän om en timme.«
»Aula?« sade jag. »Har biblioteket en aula?«
»Ja, jag vet,« sade Jin, »det är osmakligt, men det är nog en kvarleva. Huset är ju så gammalt.«
»Snälla Jin, aula är det värsta jag vet!«
»Samma här,« sade Jin. »Vi behöver verkligen inte gå dit.«
»Jo, kom igen,« sade jag, »men vi får snabba oss, för jag har lite annat att göra.«
»Ja, jag hörde det. Kom då.«
Aulan var som en labyrint; dels hade den snirkliga väggar som var två lager tjockt, repigt plexiglas med ett lager grumligt dyvatten mellan, och det rikt texturerade betonggolvet var överallt delat med trappor, plattformar och avsatser. Listen mellan golvet och plexiglasväggarna var gjord av sliten aluminium.
Laurie satt för sig själv i en klassisk, vacker stålrullstol. Hon hade en tartanrutig pläd svept runt fiskstjärten (»över knäna«, höll jag på att säga) och en annan om axlarna och huvudet. Det var skönt att paneldebatten inte hade börjat än. Om jag kände henne rätt skulle hon hypnotisera alla i publiken och dränka dem, eller döda dem, eller jag vet inte vad och jag vet inte varför hon gjorde som hon gjorde.
Vill hon ens, eller är det en tvångstanke? Jag brukade tro att vi var mer än våra hangups och mönster. Nu är jag inte så säker längre. Ofelia Carmen Desoto verkade ha byggt hela sin magi på att ge sig hän den där programmeringen, Laurie lika så. Jenny visade det där för mig en gång; det sades att de som försökte leva det perfekta livet gick den högra handens stig. Den vänstra handens stig var till för de som levde ett liv i lusta, som åt knark och glass varje dag.
»Anna,« sade Laurie när vi fick syn på varandra, och hon stirrade hårt på mig. Jag var nära att säga att hennes ögon var som pärlor, men det var ju absolut tvärtom. Pärlor är bleka kopior av sirenögon.
»Anna,« fortsatte hon, »jag vill att du ska vara kvar hos mig. Följ med mig ner när det här jippot är över.«
»Jag tror inte att det kommer att hända,« sade jag. »Du borde ha berättat innan vad du tänkte göra, den där gången. Du bröt förtroendet.«
»Jag vågade inte fråga innan, eftersom jag var rädd att du skulle säga nej.«
»Just därför!« sade jag. »Självklart skulle jag säga nej.«
»Min mamma sade alltid att be snällt är att be om ett nej,« sade hon.
»Du sade ju att du inte hade någon mamma? Synd, eftersom hon kanske kunde ha lärt dig att inte tvinga!«
»Anna,« sade Jin försynt. »Är det här verkligen rätt tillfälle? Vi ska ju ändå trots allt be Laurie om en tjänst.«
»Va!« sade Laurie. »Det kan ni ju glömma! Vilken fräckhet! Först skälla ut mig, sedan be om tjänster.«
»Jag tänker inte be om ursäkt,« sade vi i mun på varandra.
»Hej, Laurie,« sade Jin. »Jag vet inte om du kommer ihåg mig? Jag bor också i höststaden och jag tror att vi har pratat någon gång.«
»Nej, det gör jag faktiskt inte,« sade Laurie. »Jag ber om ursäkt för att jag inte har lagt dig på minnet.«
»Hur kan du be om ursäkt för det, men inte för att du kränkte min kropp och nästan dödade mig?« sade jag
»Kan jag hjälpa dig med något?« sade hon till Jin. Hon ignorerade mig och ville inte möta min blick.
»Jo,« började Jin, »Det är så här: min vän Bananen är på botten av havet och jag undrade om du kan hjälpa oss att få upp henne.«
Jin var oförskämd som inte var solidarisk med mig.
Laurie såg sorgset på Bananen. »Aha, odjuret har tagit henne,« sade hon. »Där kan hon få vara. Jag vill att hon ska vara kvar där nere.«
»Det är inget odjur,« sade Bananen, »det är bara missförstått. Det lever på saker man ångrar.«
»Ja, det vet jag,« sade jag, »men jag undrar om det tycker att det smakar gott.«
»Jag hoppas att hajar äter upp henne där nere,« sade Laurie surt.
»Åh, så här djupt finns inga hajar,« sade Bananen, »där jag är är vattentrycket så högt att deras brosk och allt skulle gå sönder. Dessutom orkar de inte simma eller röra sig eller något med den enorma vattenmassan omkring sig. Ni förstår inte hur hårt trycket är här nere, det är som att ha hela kroppen i ett skruvstäd.«
»Nå, det kan du ha,« sade Laurie. »Jag vill inte hjälpa dig.«
»Skulle du överhuvudtaget kunna hjälpa henne,« sade jag till Laurie, »eller försöker du bara spela tuff?« Utan att vänta på svar på det frågade jag istället Bananen: »Kan du ta dig upp själv?«
Då skrattade hon. »Ta mig upp? Jag kan inte ens öppna ögonen. Det finns inget liv här nere, bara skrot och salt som flyter in i min näsa, mina lungor.«
Laurie log lite när hon fick höra det. »Borta bra men, heh, hemma bäst.«
»Det är inte så att saltet svider,« fortsatte Bananen, »det är bara så mycket av det. Jag ligger på en kladdig botten. Om jag kunde röra mig skulle jag göra änglavingar, som i snön när jag var liten.«
»Nej,« sade jag, »inga änglar, aldrig någonsin.«
»Du brydde dig aldrig om mig i skolan, Anna. Varför är du så intresserad nu?«
»Jag kanske har lärt mig något sedan den tiden,« sade jag.
»Jaha,« sade Bananen, »du kan ju fortsätta kyssa guruns fötter om du vill. Jag har aldrig ens velat förstå det där.«
»Det är helt OK med mig,« sade jag. »Det handlar inte om undergivenhet.«
Då kom du, och det behövde jag. »Hej, Anna,« sade du. »Jag hittade en bekant till mig.«
Det var en jättearg och trött lastbilschaufför. Det stod »Lenny« på hennes namnbricka. Hon stirrade på Bananen. »Hej, Bananen,« sade hon.
Bananen slog upp sina trötta ögonlock och under dem fanns ett par vitsaltade bottenögon.
»Erkänn,« sade båda i mun på varandra, »det var du som gjorde det!«
»Gjorde vad?« frågade Laurie.
»Dödade min fästman och mitt barn,« sade Bananen.
»Det var mer komplicerat än så,« sade Lenny, »men något måste du ha gjort för att de skulle må så dåligt.«
»Jag? Det var ju du som träffade dem sist! Kom med ner hit,« lockade Bananen, »så ska jag visa dig något på havets botten.«
Lenny blundade. »Vad var det jag skulle se? Det är så mörkt här och jag kan inte andas.«
»Känner du trycket?« sade Bananen.
»Ja. Hjälp mig härifrån! Ge mig luft.«
»Lenny,« sade du, »vad hände?«
»Hon drog ner mig till botten av havet och jag håller på att drunkna.«
Laurie log, inte på ett skadeglatt sätt utan mer som om det vore mysigt. Ett sånt där igenkännande leende som hos någon som känner sig trygg.
»Släpp mig, för helvete!« sade Lenny. Stora mörka fläckar bildades under hennes hud. Det var otäckast runt ögonen. Nu lät hennes röst kladdig och tjock. »Allt jag sade till polisen var sant. Mitt vittnesmål finns i arkivet.«
Laurie skrattade. »Nej, nu får det vara färdiglekt, i alla fall på min bakgård,« sade hon. Det såg inte ut som om hon gjorde något, men Lenny slog i alla fall upp sina ögon. De var blodiga och hon drog ryckigt efter andan förbi halsens blöta slemhinnor.
Någon knackade mig på axeln. Det var Demona Vampirica, som hade hittat oss i aulan. »Där är ni ju, båda två,« sade hon.
»Inte just nu, Demona,« sade jag. »Vi håller på med en grej.«
»Det här är viktigt,« sade hon, »och det behöver inte ta lång tid. Badflickorna klarar väl sig utan er ett litet tag.«
»Nej,« sade jag, »vänta lite.«
Du tog mig i handen med en uppgiven suck och en ginna-axelryckning och sade att vi lika gärna kunde få det överstökat.
Utanför Ofelia Carmen Desotos sidorum tvättade Demona händerna tusen gånger, sedan stänkte hon vatten på spegeln tre gånger. Den verkade inte ha blivit avtorkad på länge.
»Ska det inte vara fyra gånger?« sade jag, men då öppnades en lucka i taket och Ofelia Carmen Desoto kom ner.
»Tror du fortfarande att du vet något om den högra handens stig?« sade hon.
»Högra handens stig är egentligen samma som den vänstra,« sade jag. »Båda handlar om att ge efter. Det där är så jävla töntigt, typiskt magiker att inte kunna behärska sig.«
»Det handlar inte om att ›kunna‹ behärska sig, vi vill ju inte.«
TillbakaVidare