Jag tyckte att du verkade nonchig inför att Lilly hade dött. Det har kostat mig så innerligt att ställa mig på Demonas sida. En av de saker jag hade saknat mest var just vänskapen med Lilly, och nu hade mitt svek blivit oåterkalleligt.
Det kanske var en dum grej av henne att smörja in sig med den där svidsalvan men nu kände jag att jag kunde ha varit på Lillys sida även i den resan. Det var så mycket som handlade om att jag hade valt dig, nästan villkorslöst hade jag valt dig. Jag och Lilly, vi hade en historia, vi hade varandras ryggar.
Du och jag, vi hade bara ett dammigt bibliotek och en kongress som var täckmantel för demoniska ritualer. Så kände jag då. Varför var jag hela tiden så okritisk till dig? Jag trodde att du »kände« din mormor, att du hade rätt om henne. Visst, nu, efter allt som hänt, hatade jag henne verkligen, men hade det behövt bli så här? Är det sant att hon inte ens blinkade när hon skjutit Lilly istället för Demona?
Så jag hoppas att du förstår varför det var med väldigt tungt hjärta jag hjälpte dig bära in juliestatyn till biblioteket. Jag gav Demona en anklagande blick när vi kom in, men det kändes bildligt talat som att jag var så långt över Rubicon att jag skulle behöva ansöka om nytt visum snart.
Det fanns ingenting för mig att återvända till där ute, bara ylande versioner av poliser som tidigare varit mina vänner, som nu bankade på sina sköldar och orden dom skrek gick samman till ett högt mummel.
På kongressområdet kände jag mig helt bortkommen där jag gick omkring. På ett ställe sålde en mager man tomma burkar. »Vad är det här för skrot?« sade jag.
»Det är äkta glas,« sade han, »glas gjort av sand.«
»Ah, är det sant! Så billigt!« Jag skulle kunna ha mina hitte-pärlor i en glasburk med ett rött band om.
»Ja, det är mässpris, förstås, för de som vill passa på.«
»Det är billigt… men jag har bara en centime. Jag lovade bort min sista femöring till en sjuksköterska.«
»Åh, vad synd,« sade han. »För det priset har jag bara mitt specialerbjudande.«
»Vad då?«
Han tog fram en säck och jag blev plötsligt livrädd att det skulle ligga ett huvud i den. Han öppnade den och tog fram en glasflaska med något slags sotmoln inuti.
Han räckte över mig den så att jag fick titta.
»Är det gott?« frågade jag. »Får jag smaka?«
»Nej, öppna den inte,« sade han fort, »det är en magisk ande som uppfyller önskningar. Den kostar en centime.«
»Fint, jag behöver lite önskningar,« sade jag, och började fiska i fickan efter den lilla plastbrickan som utgjorde min sista slant.
»Det finns en hake, som jag nog måste berätta om. Man måste sälja den för mindre än vad man själv gav för den, annars får man otur. Jag köpte den för vad som motsvarar ungefär två centimes av den enhänta apan på Washington Zoo.«
»Det finns ju inget mindre än en centime, det är ju värt mindre än att få vassa pinnar i ögonen!«
»Ja, det är ju det som är kruxet. Så jag vill bara sälja den till någon som vet vad den ger sig in på.«
»Ja, men jag tar den, lätt!« Jag tänkte att jag nog kunde sälja den till Bea, hon tyckte ju om prutning. Hon kunde få en specialare, två till priset av en, då gällde det bara att hitta en likadan magisk flaska någonstans.
»Ja, om du vet vad du gör,« sade han, och jag räckte över det trekantiga centime-myntet av röd plast.
Nöjd gick jag därifrån. Min första önskning skulle vara att Lilly skulle bli levande. Knappt hann jag fundera på tanken förrän jag hörde ett skrikande från garaget, sedan hasande steg och ett skrapande mot väggen. Jag sprang dit, och öppnade. Där stod hon, enarmad och blodig.
»Lilly!« sade jag, »åh, vad jag är glad att se dig!«
»Hnnnn…« grymtade hon till svar. Hennes ögon var vända så man nästan bara såg vitorna.
»Kom in,« sade jag, »jag kan göra lite fika till dig.«
»Hnn…«
»Sitt ner här på stolen, jag hämtar lite te åt dig.«
Jag hämtade en vit plastmugg med chai och försökte hälla det i hennes mun, men hon lät det bara rinna ut.
»OK, du är inte törstig just nu, jag fattar vinken,« sade jag.
»Hnnnnn…«
»Jaha, jag fattar att du är arg! Jag är också arg!« Nu mindes jag vårt gräl kvällen innan… och alla andra kvällar. Det kändes som om vi aldrig kunde prata riktigt ärligt, utan att hon blev sur, eller började med sådana här pikar. Jag blev ganska opepp. Här hade jag gett min sista slant för att hon skulle komma till livet, och vad fick jag? Bara en massa dregel och hon ville inte ens se mig i ögonen.
»Sitt här då!«
Jag gick därifrån, kanske för att hitta dig eller Cecilia, men egentligen ville jag bara ta det lugnt och sortera tankarna.
Jag gick förbi glasutställaren igen och min andra önskan var en av de där fina glasburkarna, sen kunde jag inte hålla mig längre utan öppnade flaskan och drack upp det där rökmolnet. Det var lite seg svart vätska i botten också, men mest tjock rök. Det var jättegott, och jag blev på lite bättre humör. Sen slängde jag tomflaskan i en helig glasigloo. Min planerade deal med Bea struntade jag i. Hon fick väl hitta ett eget sätt att uppfylla önskningar.
Jag blev lite bubblig i magen av det där, och senare när jag snöt mig blev näsduken svart.
Tjuvlyssningshumöret slog till – yrkesskada – och bland några människor som stod samlade kring en duell mellan en eldsslukare och en svärdsslukare hörde jag någon klaga över att det var så lite folk.
»Ja, jag vet,« svarade en annan, »och det börjar ju snart! Mina småkusiner från Wisconsin skulle komma med tolvtåget. De ser fram emot att lära sig det där knepet med snöret, du vet.«
»Det borde de väl ha lärt sig redan på lekis. Jag vill lära mig att gå genom väggar!«
»Det är ju omöjligt.«
»Vad då, omöjligt?« sade en tredje. »Med speglar och kanske en rökmaskin går allt. Gör en reflekterad ›vägg‹, med projektor kanske, den kan du lätt gå igenom. Projicera bilden av en tapet på en rökridå eller på upphängda pappersremsor.«
»Funkar det?«
»Ja, vi lyfte fyra tusen från en bank på det sättet. Bara att promenera in och ut genom valvväggen efter stängningsdags.«
»Aha, smart!«
»Sch, det verkar som om duellen är över,« sade den finurlige bankrånaren.
Jag kikade mellan två basketspelerskors axlar, och såg hur svärdsslukaren låg och kved och klappade sig på magen. »Jag orkar inte fler,« sade han. »Jag har ätit mitt rekord – sju tvåhandssvärd, nio floretter och två dolkar – ändå måste jag ge upp tävlingen.«
»Jag är bäst!« ropade eldsslukaren. »Jag åt sju eldkastarflammor, nio fackelsken och tre tändstickslågor! Fast… nu, eh, nu måste jag verkligen gå och göra en grej… Ursäkta, var är närmaste toalett?« Hon sprang virrigt iväg. »Lägg prispengarna i min jackficka!« ropade hon.
Jag gick upp till andra våningen, under den stora kupolen, och såg ut över räcket och mässan som gjorde sig beredd på att börja.
Här uppe stod två professorer och grälade. Den ena hade hög spetsig hatt, en lång brunlila kappa med magiska symboler broderade med silvertråd, och långt grått skägg. Den andra hade läppglans, maskara och karatedräkt.
»Pentagonen är en jävligt provokativ form,« sade karateprofessorn. »Tänk bara på dodekaeder till exempel, den av de platonska kropparna med flest kanter på varje facett – och facetterna är pentagoner. Jag gillar de platonska kropparna med sina kopplingar till elementen.«
»Det där är bullshit,« sade den hattbärande professorn. »Nu har vi atomer, och inuti dem kvarkar.«
»…och inuti dem, elementen?«
»Larv! Låt gammal ›kunskap‹ rosta bort. Varför ska vi tyngas ner av dammiga spindelvävar när vi har sett djupare och längre med dagens ögon?«
»Jag tilltalas ändå av respekten för… matematiken, som finns i de där gamla tankarna,« sade karateprofessorn. »Jag gråtpullar till Elementa varje kväll.«
»Det där får ju verkligen stå för dig. Säger du att det inte finns någon matematik i att räkna ut atomvikten av en fullerene-molekyl? C30, C60, C90, go!«
»Ja, men den matematiken är genomskinlig, och bakom den finns Elementa!«
»Ursäkta mig,« sade den hattbärande professorn, »nu måste jag gå till närmaste moské för att göra några hyperboliska tesselationer. Du kan dra!« Professorn gick ner för trapporna, och pekade finger åt karatekan, som skakade av sig det med en rysning och vände sig till mig.
»Hej,« sade hon, »har du sett att Anna är här på kongressen? Jag visste att hon bodde i närheten av den här staden, men jag vågade inte drömma om att hon skulle komma på en sån här tillställning. Jag vågade inte gå fram till henne och be om autograf heller.«
»Hon arbetar som livvakt,« sade jag, »men du kan nog glömma att få henne att lämna sitt namn på något papper.«
»Du har nog rätt.«
Jag gick fram till ett av de få fönstren på undervåningen, och utanför var det total fight. En liten unge kastade spaderknektar omkring sig som i bästa fall lamt träffade poliserna innan de singlade ner till marken, men oftast kom de bara någon halvmeter innan vinden tog dem. Sju glömskemagiker höll på att kämpa sig fram till kongressen och en femtonmetersradie kring dem verkade vara fylld av nästan påtaglig glömska, det blev ett enda stort virrvarr därinne där poliser slog och kramade varandra om vartannat.
Det var tolvtåget som hade kommit i alla fall. Senare fick jag höra att järnvägsarbetarna hade, i solidaritet med passagerarna, fysiskt flyttat rälsen bara för att komma runt polisavspärrningarna.
Först började jag gå, sedan springa, ner för trappan och ut genom den lilla utgången. Nu var det jättetorrt i luften, trots novembret, nästan knastertorrt.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra här ute – försöka hjälpa in några kongressdeltagare? Försöka hindra din mormor från att döda fler? Hur skulle det gå till, i så fall?
Här nere hade jag inte överblicken som jag hade haft uppe på andra våningen, och jag förstod varför alla här var drabbade av panik. Runt omkring mig såg jag våld och hot. En eldsmagiker klädd i en saffransgul kappa hjulade och det rann flammor ur hennes ögon. Ett tvillingpar – senare fick jag höra att de egentligen var trillingar, men den tredje brodern var bankir i Soho och kunde inte få lördagsledigt – försökte knuffa ner en polis i en stor indisk korg, och en av dem hade redan korgstickningsknivarna beredda.
En patrull på fyra poliser, ledda av Eva, slog och sparkade på en redan fälld förbipasserande, som såg ganska omagisk ut, åtminstone i mina otränade ögon.
»Vad gör ni?« skrek hon. »Sluta slå mig!«
»Vi måste skilja svartmagi-aktivister från oskyldiga biblioteksbesökare,« sade Eva, »och du har ju svarta kläder på dig!«
»Va? Jag har ju bara lånat brorsans vantar! Aj, sluta, sade jag ju! Förresten är de marinblå.«
»Öh, chefen,« sade en annan polis, som gick fram till det där slagsmålet. »Ska vi även skilja ut sjukvårdarna och ge oss på dem? De har ju svarta uniformer till sina ambulanser.«
»Ja, lätt att vi ska!« svarade Eva. »De där blötisarna lär ju vara inblandade i det här.« Eva sparkade en sista gång, innan hon kallade bort sina tre poliser och började se sig om efter något annat hon behövde ta itu med i kaoset. »Bibliotekets jäkla liemän också,« fortsatte hon, »nästan främst dem!«
»Vår egen polisninja-skvadron då? De skulle ju komma med hängglidare snart, och de brukar ju ha svarta kläder.«
»Ja, som fan!« sade Eva, »Jag har då aldrig litat på de där typerna. De säger att de är poliser, men jag har då aldrig sett dem stoppa en rattfyllerist, märka en cykel eller behandla en passansökan.«
Då hörde jag ett slamrande ljud av metall mot väg, och jag tittade upp. Det måste Eva också ha gjort, för hon kommenterade åsynen av doktor Is’ jättespindeltrupp med ett »Äntligen förstärkning!«
Jag kunde skymta fyra spindlar från söder, så om inte doktorn hade någon ny sorts fjärrstyrningsanordning så måste det vara hennes doktorander som styrde de andra.
Runt det östra hörnet såg jag tre indiska elefanter klampa in. Två av dem var poliselefanter, men den tredje elefanten verkade vara vild, hon kanske hade rymt från någon magiker.
TillbakaVidare