Ja, verkligen!
»Gör något då,« muttrade jag otåligt, men alla stod still. Ninjorna höll sina svärd krampaktigt. De darrade i luften. Vad väntar de på? Då såg jag Laurie. Hon hade öppnat munnen.
Jag hade gjort spegeln så att det inte skulle gå att höra, men den började ändå skaka i min hand när hon började sjunga.
Alla där ute föll till marken, utom Lilly som bara skrattade, och Laurie själv så klart.
Stackars Jin vred sig i plågor, han måste vara helt såld.
Nu, nu såg jag vilken av spindlarna Doktor Is hade suttit på. Det var som om hon dök genom luften när hon slets ner.
Spegeln visade en närbild på Lauries leende. Hennes tänder såg sylvassa ut, och det verkade som om hon slickade sig om munnen mellan verserna.
Doktor Is försökte liksom simma tillbaka till sin spindel, kanske hade hon hörselskydd där, precis som Demona ville att vi skulle ha när Astaroth skulle komma, men för doktorns del var det verkligen hopplöst. Hon var visserligen en av vårt århundrades mäktigaste vampyrer men hon kunde inte motstå Lauries sirensång.
Ingen musik är skönare än Lauries, och det finns ingen musik jag hatar mer, heller. Jag var nästan på väg att bli avundsjuk på de där ute som fick höra den, fram till dess att spegeln visade hur det såg ut på botten av havet.
Spegelns handtag blev salt och fuktigt och jag höll hårt. Insidan av glaset blöttes men i vad som borde ha varit ett kompakt mörker fanns ett spelande ljussken.
Jag kunde utan problem se hur scharlakansröda böljor började spridas. Laurie var fri från sin stol, och hennes stora sprakande vackra stjärt piskade fram henne genom vattnet. Enstaka rubinröda fjäll bröt av mot de andra, safirblå och smaragdgröna.
Doktor Is försökte simma undan in i det sista, men Laurie kunde ha simmat cirklar kring henne, om hon hade velat. Nu slog hon entusiastiskt sina armar om doktorn och gav henne en röd kyss. När hon förde läpparna från kinden såg jag de första märkena av tänder.
TillbakaVidare