Oj, då förstår jag varför du var så fascinerad av spegelövervakningsjobbet. Jag var tvungen att avbryta dig när vi var framme vid din mormor. Jag sade »Sch, vi måste smyga.«
Din mormor stod med Monica, Eleanor och Claire.
Jag vände mig till Lenny. »Kan du inte använda dina blindkrafter för att göra att de inte kan se oss?«
»Men kan du sluta!« sade hon. »jag har inga ›blindkrafter‹! Du gör det inte lättare att hantera sorgen direkt!«
»Skrik inte,« sade Julie. »Ta det lugnt, jag är säker på att hon inte menade något illa.«
»Hur ska jag kunna annat än att ta illa upp?«
»Snälla Lenny,« sade jag, »jag förstår verkligen inte varför du är så ledsen. Kan du inte se det här som en möjlighet?«
»Vad då möjlighet? Jag arbetar som truckchaufför. Om jag inte kan se kommer jag att bli av med jobbet. Hur skulle jag kunna se det som en möjlighet?«
»Men de kan väl hitta något annat?«
»Kan ni ta det där grälet senare? Nu är det dags för handling.«
»Sluta vara så duktig hela tiden, Julie! Du kan väl ta hand om Annas mormor på egen hand, om det nu är så lätt?«
»Jaha, så var det med den planen, men visst, det gör jag så gärna.«
Julie använde sin stenförvandlingskraft för att undgå att bli skadad av kaststjärnorna och svärden.
Eleanor slungade upp juliestatyn i luften och jag blev rädd. »Jag vill inte att Julie ska bli stenskärvor,« sade jag.
»Jag vill inte skada någon,« sade Eleanor.
»Jo, kom igen,« sade mormor. »Du måste skydda mig. Är du inte beredd att döda för att stoppa demonisternas framfart?«
»Jo… men hur många liv är det värt?«
»Alla, så klart! Här får du lite mer helande örter, du kanske har ont någonstans. Din värk gör dig irrationell.«
Istället för att använda något av sina många vapen till att skada någon av oss direkt, drog din mormor fram en liten vacker dosa och tog lite av krämen inuti och smekte det på Eleanor med ett finger.
»Ja, nu ser jag verkligen ljuset,« sade Eleanor. »Du är i sanning en själahelare.«
»Man tackar för komplimangen. Visa nu din potential som själakrossare.«
»OK, det kan jag motvilligt acceptera.«
Med ett brak slog juliestatyn i marken. Det blev en stor krater, men statyn höll. Julie gjorde sig fort till människa och vinkade fram resten av skvadron beta.
»Hur länge var jag borta?«
»Ganska länge.«
»OK, vad har hänt? Är sidorna i konflikten fortfarande de samma?«
»Ja, typ.«
»Jaha, men vad väntar vi då på? Ta gumman direkt så kan vi dra sen. Det finns ju hundra snutar omkring oss, inklusive de där som stal vår matta.«
»Vad då stal? Egendom är stöld!« sade Eleanor.
»Jaha, men ni kunde ha kvitterat ut en från mattkollektivet, för vi använde den faktiskt.« Julie ryckte grinigt på axlarna. »OK, Ginna, har du handklovar eller liknande?«
»Nej,« sade jag, »men ett litet snöre kanske.«
»Tsk, vilken patetisk liten stump, men det får väl gå. Släng hit den så binder jag gumman.«
»Åh,« sade du, »även om ultrasnutarna av någon anledning skulle lämna dig ifred är mormor inte direkt ofarlig«
»Äsch, vad skulle hon kunna göra? Vifta en brödkavel mot mig?«
»Ja, till exempel,« sade jag, »hon dödade ju Lilly. Hon har värsta arsenalen av märkliga vapen, till exempel det där.«
Jag pekade på mormor som hade dragit den blanka ockultpistolen.
»Oj, mormor,« sade du, »är det inte dags att du börjar spara på patronerna?«
»Ja, bra idé, Anna! Jag måste ju ha något till Astaroth också,« sade mormor och stoppade ner pickan. Hon tog fram mammas baseballträ igen med den enda handen, och kastade hon små glasflaskor mot oss med den andra. Den enda som fick i ögonen var Lenny, eftersom Julie gjorde sig till sten igen precis i rätt tid. Hennes mänskliga färger rann bort och kom tillbaka på två sekunder, som en stenblinkning.
Jag ryckte åt mig din mormors baseballträ medan Julie band mormors händer med min snörstump.
»Usch, vad du använder det där tricket ofta, Julie!« sade jag. »Du brukade vara en av de snabbaste jag kände. Du rörde dig som blixten, helt oförutsägbart.«
»Ja, jag vet, men jag gillar det här bättre,« sade hon. »Nu var jag bara borta ett litet tag, eller hur?« Hon sträckte på ena vaden. »Det kändes som att jag bara doppade tårna.«
»Var försiktig med mormor,« sade du.
»Äsch, hon kommer inte till skada,« sade Julie, »oroa dig inte.«
»Det är inte henne jag är orolig för. Hon kan sparkas som en mulåsna, eller kanske rent av som en vanlig åsna, om hon är riktigt arg och man inte är beredd.«
»OK, Anna, du tar ena foten,« sade jag, »så kan väl Lenny ta den andra.«
»Fint det,« sade Lenny, »men jag ser ju inte gumman. Dessutom har jag ont i ögonen efter splittret.«
»Åh, jag förstår, men Anna hjälper dig hitta till foten.«
»Ja, här är den, Lenny!«
Du ledde hennes hand till din mormors ilsket sparkande ben.
»Klarar du det, tror du?«
»Ja, det ska väl gå. Man håller väl inte med ögonen.«
»Aha,« sade jag, »vad betyder då ›släpp henne inte med blicken?‹«?
Då började Lenny gråta svartröda strimmor nedför de brutala lastbilschaufförskinderna.
»Åh, hon menar inget illa,« sade du. »Du kan få en kram när vi kommer in igen.«
»Jag behöver ingen kram. Jag vill ha respekt.«
»Jag har ju själv varit blind,« sade du.
»Vad då, ska du använda det som ett alibi?«
»Ja, det kan jag väl få göra? Det kan du också få, om du vill.«
»Nej, sluta, det är respekt som gäller.«
»Om du säger det så, men hur ska vi göra med snutarna? Anna, har du någon rapport från spegeln?«
»Vi behöver inte den nu,« sade du, »det räcker med att lyfta blicken.«
Jin satt högt uppe på en elefant, och Laurie och Lilly satt på var sin av doktor Is’ spindlar.
Lilly lyfte sin kvarvarande hand i v-tecknet.
Monica skrattade. »Ahahahahaha! Tror ni att kåren är beroende av det där tunga artilleriet? Vi äro tusenden, och aldrig ska vi falla! Ni har ju hjärntvättat över Lilly på er sida, åtminstone hon borde ha förstått hur oövervinnerliga vi är, även om du aldrig haft speciellt mycket kåranda, Ginna.« Hon vände sig till din mormor. »Vad ska vi göra, o insatsledare? Vi har en hel kår mot de här övergivna.«
»Jaha,« sade du, »glöm inte att Laurie kan sjunga. Hon drar ner hela kåren och slipar er med bottensand om ni inte passar er.«
Mormor drog en suck. »De har rätt.«
»Äsch,« sade Monica, »så farligt kan det inte vara!«
Laurie sjöng upp de första tonerna på durskalan och det var som om marken försvann. Alla drog efter andan och jag blev lite illamående av sjögräslukten.
Jag bad Lillys skvadron att hålla kåren, medan vi förde in mormor, bunden och befriad från baseballträt och sina splitterflaskor, till Demona.
TillbakaVidare